Äventyr för dig som tröttnat på att hålla flickvännen i handen

Vad som började som en reskompisannons på Backpacking.se slutade med att Sebastian Hedin från Hedemora och Jonny Östergren från Gävle åkte ut till en öde ö utanför Nya Guinea för att leva robinsonliv i 23 dagar. Backpackings Sebastian har träffat dem över en kopp kaffe i Gävle.

(Sebastian och Jonny gjorde totalt två olika robinsonresor, men för enkelhetens skull har jag valt att redogöra för dem som om de vore en och samma.
 
Nationaldagen. Några viftar sporadiskt med blågula flaggor i Gävles centrum, men Sebastian och nyss hemkomne Jonny verkar mer intresserade av sina nejlikesmakande indonesiska cigaretter och tittar bara då och då upp på spektaklet. Deras historia är betydligt intressantare.
 
– Det hela började med att Sebastian sökte en reskompis via Backpacking.se. Han la ut en tråd med titeln ”Äventyret för dig som tröttnat på att hålla flickvännen/pojkvännen i handen”, berättar Jonny. Han fick flera svar, men jag kontaktade honom direkt på MSN. Det var nästan som om jag hade en otrohetsaffär med Sebastian. På den tiden hade jag flickvän och jag hade hus och jobb och sånt där. Samtidigt började dock jag och Sebastian planera för att resa i Indonesien istället. Det var lite känsligt, och är fortfarande, men vi hade helt enkelt för olika planer för livet. Ett tag försökte vi mötas halvvägs, men till slut gick det helt enkelt inte längre. Jag sålde allt, och bokade en biljett till Indonesien.

Smög iväg med ficklampor
Efter ett tags planerande träffades de således på Denpasars flygplats i Indonesien. Planen var att först göra en testresa till Komodo-ön för att se hur de skulle fungera ihop.

– Det kändes som om det klickade direkt, förklarar Sebastian. Redan första kvällen smög vi oss iväg själva med ficklampor, trots att det var förbjudet, och då kändes det att vi verkligen ville samma sak. Eftersom varaner är växelvarma djur är de inte så aktiva på natten utan ligger mest utslagna på marken. Vi kunde röra vid dem och till och med mäta våra händer mot deras klor. Efter det kändes inte den vanliga turistturen så spännande längre.

Men Komodo-ön var inte tillräckligt för Sebastian och Jonny, utan de åkte direkt vidare till Iban-stammen för att tatuera sig på traditionellt vis. Ibanfolket använder en pinne med tre nålar på för att göra tatueringar, och som färg använder de sot blandat med sockervatten.
– Jonny gjorde Borneorosen, en symbol som indonesierna tror ska skydda dem mot onda andar. Jag gjorde en annan traditionell tatuering. För mig gick det bra, men Johnny blev väldigt sjuk av det, säger Sebastian och småskrattar.
 
– Det sjuka var att killen som skulle göra tatueringarna var blind! Han instruerade istället två lärlingar. Därför vågade vi inte göra dem på brösten där indonesierna traditionellt har dem, utan istället satte jag dem på baksidan av överarmarna, säger Jonny och visar sina Borneorosor.

Förberedelserna
Snart föddes idén om att åka till en öde ö för att prova på att överleva på traditionellt vis. De åkte ut till en liten ö utanför Papua Nya Guinea och började fråga runt efter någon som kunde köra dem ut till en öde ö. Under några dagar samlade de ihop de saker de behövde och ordnade med den tio timmar långa båtturen. Med sig hade de lite ris och nödkonserver, ett fiskespö, två harpungevär (som visade sig vara helt odugliga) och parangs, indonesiska macheter.
– Vi hade också med oss två hönor, Agda och Majsan. Dessutom hade vi med oss två Pepsi. Tanken var att vi på den sjunde dagen skulle ha en liten fest, äta en höna och dricka den där Pepsin, berättar Jonny.
 
”Vi åt mest fisk och ris”
Väl framme på ön började jakten på mat och vatten direkt.
– Vi hade tagit reda på att det fanns en sötvattenkälla på ön, förklarar Jonny. Vi trodde att den skulle vara lätt att hitta, så först ville vi inte låta fiskaren visa oss var den fanns. Det visade sig sen, när han ändå visat oss den, att den bara var ett litet hål i marken. Vulkanberggrunden fungerar som ett filter för regnvatten så det var rent. Däremot smakade det fortfarande som havsvatten, även om det inte var salt.

– Vi åt mest fisk och ris. Sen blev det en del kokosnötter också. Någon gång åt vi en varan vi lyckades fånga, det smakade ungefär som kyckling. Vi åt också sköldpaddsägg en gång när några förbifarande fiskare bjöd oss, men då hade vi väldigt dåligt samvete.

– Om man kollar på bilderna ser det ut som om vi hade ihjäl en massa djur, men det är egentligen bara för att det oftast var då vi fotade, påpekar Sebastian. Vi var väldigt noga med att vi inte skulle påverka de känsliga ekosystemen och visste vad vi gjorde. När vi skulle fånga skogshöns till exempel, så kollade vi först hur många det fanns på ön och sen fångade vi bara så många att det skulle påverka minimalt. Dessutom var det ju djur som har levt i frihet i hela sitt liv, så när man tänker på det är köttproduktionen i Sverige egentligen mycket värre.


 
Ju bättre de blev på konsten att fiska och samla mat desto mindre tid tog det i anspråk. Istället var det några andra incidenter som påverkade dem.
– I början var vi båda ute och fiskade en hel del, men efter några incidenter fick jag fobi för det och blev en landkrabba, berättar Sebastian och tar ett nervöst bloss. Först råkade jag hugga mig i knät med macheten och kunde inte gå ut i vattnet. Andra gången blev jag attackerad av en haj när jag var ute med harpunen. Så här i efterhand vet jag att det var en svartfenad revhaj som inte är så farlig, men då blev jag skitskraj. Det var grumligt i vattnet och den simmade runt mig ett tag. När jag sköt mot den med harpunen simmade den bara undan och gjorde ett slags utfall mot mig. Jag lyckades dock ta mig upp på revet och efter det var jag betydligt försiktigare med att gå ut i vattnet.
 
– En annan gång hade vi tillagat en höna. När vi åt fisk brukade vi äta från stora blad. Skillnaden var dock att vi åt fisken med händerna, men denna gång använde vi parangen för att skära upp maten. Då skar vi också i bladet och det läckte ut saft, som sedan visade sig vara giftig. Först försökte jag spy upp maten, men när det inte gick så la vi oss och sov istället. Det gick bra tillslut, jag tror det var tur att vi inte hann äta så mycket, säger Jonny.

”Bara att hålla käften tills man blir glad igen”
Några större konflikter blev det inte heller på ön, även om hungern ibland gjorde dem irriterade.
– När man är hungrig blir man lätt irriterad på småsaker och då behöver man ta ut sin ilska på någon annan person, och eftersom Jonny var den enda där fick det gå ut över honom. Jag minns en gång när jag var skitsur för att fiskelinan var trasslig, skrattar Sebastian och kollar ursäktande åt Jonnys håll.
– Samtidigt så är Sebastian jävligt dålig på att hålla koll på saker. Men då är det bara att hålla käften tills man blir glad igen!

Efter 23 dagar åkte de dock hem igen, hungriga men sams.
 
Blev höga på mat
Återkomsten till fastlandet blev skön även om ön bjudit på många minnesvärda upplevelser.
– Vi var konstant hungriga på ön och hade magrat rätt mycket. När vi kom tillbaka till fastlandet och åt vår första mat blev vi typ höga av maten. Särskilt du Jonny blev väldigt konstig, säger Sebastian.
 

Jonny offrade all trygghet hemma för äventyret, men har aldrig ångrat sitt beslut.
– Jag hade egentligen aldrig rest ordentligt innan. Jag levde ett väldigt normalt liv med min flickvän, men kände att det var något som lockade. Det var då jag hittade Sebastian och helt omvärderade allt, sålde huset och prylarna och drog iväg. Jag har aldrig ångrat det beslutet!

– Framförallt var det ett äventyr som lockade, men på ett sätt grundade sig det i en slags kritik mot hela konsumtionssamhället. Det är så lätt att fastna i träsket och bara vilja ha mer prylar hela tiden, men när man väl var där ute på ön insåg man hur oviktigt allt det egentligen var, fyller Sebastian i.
 
Vad händer nu?
– Vi är hemma och jobbar, men främst går det ut på att tjäna ihop mycket pengar fort så vi kan åka ut och resa snart igen. Någon gång måste man väl stadga sig, men än så länge trivs jag alldeles för bra med att resa, påpekar Sebastian.
– Planen är att dra iväg igen i november. Den här gången vill vi åka och utforska floden Sungani Kayan på Borneo. Det finns faktiskt en rätt rolig historia bakom vår nya plan. Det är nämligen så att vi hört talas om att det ska finnas en urbefolkning någonstans längs floden som sägs ha svans…
 
Svans?
– Ja, det låter helt sjukt. Men vi träffade väldigt många indonesier som påstod det, så vi är nyfikna på hur det verkligen förhåller sig.

Om de hittar några människor med svans låter vi vara osagt, men det råder ingen tvekan om att Sebastian och Jonny kommer att komma hem med nya äventyr i bagaget.

10 kommentarer på Äventyr för dig som tröttnat på att hålla flickvännen i handen

  1. Fredrik Sahl

    Har läst igenom vad som finns på bloggen. Kanske något av det häftigaste jag hört om. All respekt till er

  2. Johanna Lagerfors

    Så himla intressant att läsa om deras resa, verkligen ett imponerande projekt. Blir så mycket mer levande också tack vare att de är bra på att berätta (som i bloggen) och har en massa vackra bilder. Kanske kan bli en bok?

  3. Alexandra

    Låter fantastiskt. Tufft, utmanande och helt underbart!
    This sounds like the kind of thing I could easly sign up for.

    Keep on living.

  4. Naseef Kamal

    Följde er resa från dag 1. Otroligt intressant och inspirerande resa. All respekt till er!

  5. Grace S

    Oj grymt! Man lever som sagt bara en gång! Det där får jag ta tag i och våga nån vacker dag! Men inte snart..

Svara till