Jagad genom paradiset av en orangutang

Natten till den tredje november förlorade världen ett paradis i en tragisk översvämning. Bukit Lawang i norra Indnesien utplånades. Jag vill nu berätta om det som en gång var en magisk plats. Om en vacker själ. Och jag vill berätta om när jag sprang för mitt liv genom djungeln med en argsint orangutanghanne i hasorna.

När jag tänker på en fattig by i Sydostasien ser jag små skjul framför mig. Jag ser en flod där kvinnorna tvättar och där barnen leker. Jag ser apor vid vattenbrynet och jag ser getter på gatorna. Det var precis så det såg ut i Bukit Lawang. Det var en fattig by, men den hade en underbar själ. Trots att det var knapert var alla glada och jag är övertygad att de var lyckliga. Byn levde på turisterna som kom dit, men efter Balibomben märktes en tydlig nedgång på turistströmmen. Livet blev allt svårare. Men bomben kunde inte ta död på själen, och när jag kom dit kände jag mig välkommen, jag kände mig absolut inte som en kassako.  Det var ett paradis. Det var den sista utposten innan regnskogen.

Liksom nästan alla turister kom vi till Bukit Lawang för att se orangutanger. Vi kom för att trekka i den otroliga regnskog som omger byn. Jag, Tommy och Tyson (ni vet, killarna med de farliga tatueringarna) bestämde oss för en tredagarstrekk.Nu skulle vi få se orangutanger, apor och ödlor. Vi visste att vi till och med skulle kunna stöta på en tiger. Jag kan väl inte direkt säga att vi hoppades, men det hade ju inte skadat. Vi kände oss nog alla ganska odödliga. Vi visste inte bättre. Vi skulle bege oss tre dagar rakt in i djungeln.

Första dagen i skogen var helt otrolig. Det var som att kliva rakt in i kulisserna till en Tarzan-film. Vi klättrade genom ett sagolandskap. Aporna lekte vid kvällslägret. En varan på en och en halv meter låg och väntade på sitt byte vid flodkanten. Tio meter nedströms forsade ett vattenfall. Det blev till vår dusch. Klockan åtta var det läggdags i paradiset. Jag sov som ett barn under min pressening.Det var den andra dagen det hände. Efter ungefär tre timmars vandring från lägret gjorde stigen en tvär krök. Det var som om han väntade på oss. Runt hörnet möttes vi av den största av alla orangutangerna. Han var ledaren. Adrenalin. Han hade inget namn utan kallades helt sonika: King of the forrest. Adrenalin.

Till en början verkade han gilla vår närvaro, eller var det kanske kexet han fick av oss som han gillade. Men varken kakan eller hans goda vilja varade särkillt länge. Skogens kung ansåg inte längre att vår närvaro var önskvärd. När guiden ropar spring, då springer man. Och när en orange apa starkare än sex fullvuxna män inte längre vill att jag ska vara i närheten, då springer jag.

Jag vet inte riktigt hur långt vi sprang, jag vet inte riktigt hur länge. Det jag kommer ihåg starkast från flykten är den overkliga känslan. Absurt! Allt jag kunde tänka på var att nästa steg skulle vara lite längre, lite kvickare. Jag ville bara komma långt från apan. Men jag kunde inte låta bli att le när jag sprang.Det var en sådan otrolig känsla. I ungefär tio minuter hörde vi grenar knäckas bakom oss. Då bestämde kungen sig för att vi kanske inte var så oönskade i alla fall. Eller så hittade han helt enkelt något trevligare att sysselsätta sig med än att jaga pojkar genom skogen. Det som var viktigt för oss var att han gav upp. Känslan när vi stod uppe på kullen och pustade ut är helt omöjlig att beskriva. Det var en makaber blandning av lättnad, rädsla och glädje. Allt kändes som en dröm, och jag väntade bara på att jag skulle vakna upp i min säng.

Någon dröm var det dock inte. Guiden Toya menade på att vi var tvungna att skynda oss för att nå nästa nattläger innan skymningen.- Visst klarar vi den här backen? frågade han och log. Det var nog tre år sedan jag tog med någon här, men visst klarar vi den?Han log igen och vi började klättra. Med viss möda klarade vi backen, och när vi i vår gummiflotte närmade oss Bukit Lawang den tredje dagen då log jag. Och jag önskade så att jag fick göra om allt igen. Ett dygn senare började det regna.

Jag och två andra killar bestämde oss för att koppla av med en film. Vi gick till Tony’s och kollade på The talented Mr. Ripley. Fyra timmar senare fanns inte Bukit Lawang mer. Nästan 200 personer var döda. Jorden förlorade ett paradis – med största sannolikhet på grund av västvärldens höga konsumtion av pappermassa. Det är ett väldigt högt pris för vår välfärd.

Bukit Lawang finns inte mer, men jag hoppas så att byns själ kommer att leva kvar i dem som fick uppleva det som en gång var ett paradis.