Med buss genom Indonesien

Att resa runt med tåg och bussar hemma i Sverige må vara dyrt, men betydligt enklare och snabbare än på många håll i världen. Dock har det ju sin charm när man aldrig vet vart man hamnar, hur länge färden kommer ta… Detta skriver Andreas om i sin artikel om hur det är att resa buss genom Sydostasien.

En buss genom Indonesien
Det härliga med att tågluffa är att man aldrig vet var man är eller vad man gör när solen går ner igen. Är man kvar på samma plats? Bytt land? Träffat någon ny vän som helt plötsligt blivit ens reskamrat? Ätit något? Några pengar kvar? Någonstans att bo? Ja, man kan hålla på hur länge som helst att undra vad som kommer ske – allting är öppet, ingenting är omöjligt. För alla som inte varit ”backpacker” kanske detta är svårt att förstå charmen med – varför frivilligt utsätta sig för en sådan osäker vardag, att aldrig veta vad som kommer att hända? För att försöka förklara detta ska ge den oförstående en reseberättelse från när jag och min reskamrat Victor helt plötsligt bestämde oss för att bege oss till Indonesien…
 
Dagen innan hade vi begett oss från Singapore, för att ge oss upp på västkusten och upptäcka de öar som ligger strax utanför huvudstaden, Kuala Lumpur. Med fåtalet sovtimmar bakom oss anlände och var sådär lagom slitna (för det är ju trots allt så, inget ont om tåg men att sova sittandes ger inte samma möjligheter att få den skönhetssömn som man kanske behöver) bestämde vi oss för att bege oss direkt mot de där, förhoppningsvis, exotiska öarna som vi snart skulle få vila ut på – skönt!

Allting gick också ovanligt lyckosamt – lätt och okomplicerad tunnelbana och dessutom relativt billigt. Eftersom vi tidigare besökt de öar som Malaysias östkust hade att erbjuda var våra förväntningar givetvis på topp. Snart skulle ytterligare en avslappnad sol-och-bad-tid där solbrännan skulle få jäsa vidare träda in… Trodde vi. Väl där, efter cirka 45minuter båtfärd, på ön ”Klang” stod vi som i chock. Vad är detta?! Vår paradisö var inget annat än en fiskeby bestående bryggor och fiskebodar, vattnet hade en brunaktig nyans och något boende, i form hostel eller dylikt, var inte att tänka på. Vi spenderade cirka 20minuter på ön eftersom vi fort insåg att platsen inte var något ställe för våra planerade sol- och badplaner med solbrännan som hög prioritet. Usch ja, det bästa sätt att fixa en brun hy var nog att ta ett dopp öns fiskevatten. Vi begav oss helt enkelt tillbaka mot Kuala Lumpur…
 
Eftersom det bara var någon dag sedan vi lämnat Singapore kändes det inte allt för roligt att ge oss in i ytterligare en storstadsdjungel. Så väl framme, tillbaka på fastlandet, hade vi ingen aning om vart vi skulle bege oss. Trötta och frustrerade hör vi en man skrika  – Last call! The boat to Indonesia leaves in about 15minutes! Jag och min reskamrat tittade på varandra och, utan att för en sekund tänka igenom saken, sprang vi bort till båten och frågade den skrikande farbrodern för att köpa båtbiljetten. Han pekade mot försäljningshytten och fortsatte snabbt sitt vrålande.
 
Tio minuter senare satt vi på en båt till Indonesien – ojdå! Vad är då Indonesien för ett land? Vad ska vi göra där? Kommer vi kunna få visum? Valuta? Var ska vi ta vägen? Frågorna började snabbt ta fart när vi insett att detta var kanske något lite väl, bara cirka 6-7timmar och kostar inte särskilt mycket pengar. På så sätt var detta inget problem, vi kunde ju alltid bege oss tillbaka!
 
Och så, sju timmar senare och ofantligt mycket mer frågetecken stod vi då där på Indonesisk mark. Då var det bara att fixa visum, om det nu var möjligt…? Något nervöst frågande vi tullvakten om vårt lilla bekymmer. Han hänvisade oss till ett kontor där det satt en bastant herre och domderade. Efter en viss språkbarriär fick vi tillslut beskedet att det skulle kosta 250MYR (Malaysisk valuta) för detta visum. Detta hade vi, givetvis, inte kontant. Så efter en liten, och av oss mycket lugn, diskussion fick en av oss tillåtelse att gå till en närliggande bankomat – visumet kunde fixas!

Sedan då? Visumet kirrat, livet i behåll och ett helt nytt land att utforska! Vad gör vi nu? Beslutet blev att bege oss mot paradisön Bali. Detta eftersom ön ”Klang” inte riktigt uppfyllde de krav vi målat upp i vår fantasi tänkte vi att det var värt att ge sol-och-bad-tanken ytterligare ett försök. Det klart billigaste alternativet blev en bussfärd.  Visst tänkte vi, en liten bussfärd är väl inga bekymmer då vi till och med valde den finare, och hela 50kronor dyrare, bussen – ”skönt, äntligen har vi ordnat så att inom en snar framtid få sitta på den efterlängtade sandstranden!”
 
Men nej, glädjen kom alldeles förtidigt. Bussen skulle, fick vi innan avgång reda på, ta fem dagar non stop. Då så, då väntade alltså fem dagar på en buss utan pengar till mat. Nu hade vi väl ändå nått botten?! Svaret var nej, inte riktigt… Ett och ett halvt dygn senare fick vi reda på, mitt ute i ödemarken, att det var dags att byta buss. Visst, kan man tänka – ett bussbyte är ju inget konstigt, det har även Swebus hemma i Sverige. Skillnaden är dock att Swebus byten tar ungefär tio minuter, detta tog 14timmar. En natt på en träbänk ute i djungeln utan att vara säker på att nästa buss överhuvudtaget skulle dyka upp. Våra miner var allt annat än glada, och beslutet om en spontan färd till Indonesien kändes ödesdigert. Men så; fjorton timmar och fjortontusen svordomar senare kom den där så efterlängtade bussen. Utan problem fick vi plats och kunde fortsätta! Äntligen!
 
Tillslut stod vi på Bali. En ö som såg ut precis som vi hade tänkt oss. Surfing, strand, sol och trevliga människor gjorde vistelsen till en av resans höjdpunkter. Platsen kan rekommenderas till alla, och alla igen!
 
Varför berättar jag då detta? Avskräcker jag inte bara folk att testa på denna extremt annorlunda livsstil?! Nej, jag hoppas inte det. För var annars, och under vilken annan livssituation kan man på så kort tid vara med om så mycket? Från planer om att sola på ön ”Klang” och sedan återvända, kanske mot Thailand, till att få se hela Indonesien med buss och slutligen få lära sig surfa i surfingens ”Mecka”, Bali. Minnen av skratt, frustration, spänning, hunger och mycket mer kan nog bara livet med ryggsäck erbjuda.

1 kommentar påMed buss genom Indonesien

  1. annice

    Mycket pust möter man i sina dagar, men det är sällan det man kommer ihåg. För i ovissheten ligger bra lärdomar som man borde projicera på det hetsiga liv man snabbt kommer in i tillbaka hemma. Man kan inte styra över livet i alla lägen, och genom att våga utsätta sig för det okända kommer så mycket mer bli känt, utforskat och upplevt. Bra berättelse!

Svara till