En resa genom Iran

Att resa i Iran är en underbar upplevelse. Förutom ett enormt vänligt och nyfiket folk kan man njuta av lämningar från det forna Persiska riket nästan överallt. Städer som Esfahan och Yazd gör ett besök i Iran till ett minne för livet.

Att börja resa i ett nytt land är alltid lite stökigt. Nya kulturer, miljöer och människor kan göra den första tiden lite jobbig, men oftast spännande. Vissa gränsövergångar är naturligtvis jobbigare än andra. Jag menar att resa inom EU brukar ju inte medföra några enorma utmaningar. Gränsen mellan Pakistan och Iran är däremot av en lite jobbigare sort. Den ligger verkligen mitt ute i den Baluchiska öknen.
 

Baluchistan är en av Pakistans fyra provinser men också delar av Iran och Afghanistan kallas Baluchistan, eftersom folkgruppen Balucher bor även där. Denna delning av området tillsammans med mycket begränsad myndighetskontroll har gjort området skapligt laglöst med en hel del smuggling av främst opium. Den afghanska delen av Baluchistan besöks för närvarande nästan uteslutande av Natos specialstyrkor och kanske någon hjälporganisation, men i Pakistan och Iran går det att resa – även om få någonsin gör det. Iran som till skillnad från Pakistan och Afghanistan har en stark politisk ledning, gör sitt bästa för att få total kontroll över sin del av Baluchistan. Detta leder tyvärr till vissa problem för resenärer som man inte stöter på i Pakistan.
 
Det var inga som helst problem att ta sig in i Iran (bara man har visum klart i förväg), men direkt efteråt började saker köra ihop sig. Eftersom jag med mitt blonda hår och blå ögon uppenbarligen inte kunde misstas för en iranier, tog de mitt pass och jag blev tvungen att vänta i fyra timmar på att min poliseskort skulle komma. Den iranska sidan av gränsövergången är absolut inte roligare än den pakistanska och det var verkligen skittrist att sitta där i värmen.

När polisen väl kom dit var jag tvungen att betala 20 dollar för att hyra en pickup till mig och polisen som skulle ta oss till Zahedan som är den första större staden. Jag var absolut förbjuden att åka med den vanliga bussen som trafikerar sträckan och fick inte tillbaka passet förrän vi åkt genom otaliga militärkontroller, bytt poliseskort minst fem gånger och jag eskorterats på en buss norrut från Zahedan.
 

Som ni märker var mina första timmar i Iran ingen höjdare – men resten av landet skulle visa sig vara fantastiskt.
 
Kerman var nästa stopp men tyvärr låg jag en dag efter mitt pressade tidsschema och åkte vidare till Yazd redan nästa morgon. Jag har hört att det är en fin stad och den är nog värd ett ordentligt besök.
 
Yazd är en av de häftigaste städerna jag någonsin besökt. Staden ligger mitt ute i öknen och husen i den gamla stadsdelen är byggda i lera. Många av gatorna är så trånga att stora delar av staden är helt bilfri. Staden är heller inte särskilt stor så att gå vilse bland de gamla husen är hur kul som helst. Fantastisk persisk arkitektur gör inte saken sämre. Människorna var jättetrevliga och jag blev inbjuden på té i flera moskéer och hem. Under hela min tid i Iran kände jag mig aldrig otrygg och människorna var verkligen fantastiska. Alla som pratade engelska ville spontanguida mig och bara i Turkiet har jag druckit mer té än i Iran. Till skillnad från i Pakistan är det té på persiskt vis som gäller (man dricker det med en sockerbit mellan tänderna).
 
Basarerna är också ett måste. De känns riktigt uråldriga men har en hel del häftiga varor. Yazd har en massa imponerande persisk arkitektur som nästan kan mäta sig med Esfahan som vi kommer till senare. Här är det inte heller samma turisttryck som i Esfahan. Man kan i lugn och ro knalla omkring och fota som man vill. Se bara till att fråga om lov innan ni fotar folk och saker som kan ha militär anknytning – det är några av de få saker man kan råka illa ut av.

Hotel Kohan Koshane är bara det en anledning att åka till Yazd. Det är ett traditionellt familjeägt hotell mitt i den gamla stadsdelen med en stor innergård som centrum. Priset på runt nio dollar är ett skämt om man tänker på vad man får för det. Personalen är enormt trevliga, maten utsökt och de hjälper till att ordna billiga aktiviteter i och runt staden om man vill. Men hoppa över den alkoholfria ölen för jag skulle aldrig kalla det för riktig öl. Då är det bättre att hålla sig till Coca-Cola och ta en extra öl på planet hem.
 
Att ta sig mellan städerna i Iran är aldrig några problem och för det mesta går det flera bussar under förmiddagen, så jag hoppade på en till Esfahan efter några dagar.
 

Esfahan var huvudstad i Persien och det märks – en hel rad enorma moskéer, häftiga broar och världens näst största torg vittnar om detta. Staden har fått smeknamnet ”Persiens Pärla”. Runt hela Imam Square löper en stor basar och sen är det bara att välja mellan alla attraktionerna. Mosaiken på alla gamla, stora och vackra muslimska byggnader är mestadels blå och inte turkos som i Yazd.
 
Det tog inte många minuter innan en kille erbjöd sig att visa mig runt staden. Vill man se en Iran ur en annorlunda synvinkel ska man ta en promenad över till den andra sidan av floden och kolla in Jolfa, som är den armeniska stadsdelen där många kristna bor. Här är inte de muslimska reglerna lika strikt efterlevda och man får verkligen en annan bild av Iran. Det är lätt att hitta folk att snacka med och att promenera bland alla vattenpiprökande familjer och kompisgäng nere vid floden är ett bra tidsfördriv. Se hur långt du kommer innan du blir inbjuden att röka med dem, jag lovar att det inte kommer att ta lång tid.
 
Amir Kabir Hostel är ett bra ställe att bo på bara några kvarter från Imam Square. De två bröderna som driver stället är sanslöst hjälpsamma. På den tiden då turismbussar var vanligare i Iran var det här bland annat Rosa Bussarna stannade till. Man kan be dem öppna en dörr så man kommer upp på taket med utsikt över staden. Själv spenderade jag många timmar där med gott sällskap och en vattenpipa.
 

Min resa genom Iran slutade tyvärr i Teheran. Har man inte extremt gott om tid eller känner någon som kan guida i staden tycker jag inte att man ska ödsla mer tid än nödvändigt här.

Staden är enorm, trafiken hemsk och sevärdheterna få eller i alla fall svåra att hitta. Basaren är fin men det är trevligare att handla i Esfahan och Yazd, så spendera tiden i Iran på andra ställen enligt mig. En titt på den före detta amerikanska ambassaden, numera kallad ”US Den of Espionage” kan vara kul som tidsfördriv men tänk på att det är förbjudet att fotografera.
 
IranAir, Aeroflot och Turkish Airlines flyger rutten Stockholm – Teheran men ett roligare sätt att ta sig dit eller hem ska vara tåget Trans-Asya Express som avgår från Istanbul.