Skuggad i Iran

Var mitt på dagen i Tehran, tempraturen runt 5 grader och molnigt. 18 timmar kvar till mitt flyg till Pakistan. Utan något mål eller karta började jag gå österut i jakten på något att fördriva tiden på. Jag gick förbi ett tidningstånd och stannade till någon sekund för se om möjligen fanns något läsvärt på engelska.

Vad jag inte visste att samtidigt som jag granskade tidningarna under en bråkdel av en sekund blev granskade en fd överste i Irans armé mig.

Jag fortsatte vandra och min känsla över likheterna med det forna öst växte sig starkare, trots att jag knappt varit där. Det var som att vandra runt i östberlin efter muren fallit, en del västerländska märken fanns, en del fanns inte. Mest påtagligt var att någon coca cola inte gick att köpa men Snickers och Mars chocklad fanns i överflöd.

Bilarna var dock det som mest påminnde mig av det lilla jag minns från östberlin och framförallt vad man senare sett i filmer, t ex Good bye lenin. En vit bil dominerade utbudet totalt, kvaliten kändes jämförbar med Trabant även om designen inte var lika tuff.

Något som det finns gott om i Tehran är billigt bröd och när magen påtalade att tidpunkten för lunch var kommen var ett bageri det första jag kom fram till, gled in och granskade utbudet och såg en brödbit, stor som en pirogg och vad som verkade vara lite tomatsås.

Som vanligt var engelskan bortkastad och jag använde mig av kroppspråket för att försöka göra mig förståd när jag fick oväntad hjälp av en okänd herre bakom mig, översten. Han presenterade sig och berättade hur han hade sett mig vid tidningarna och följt efter, när han upptäckte att jag inte kunde språket när jag försökte köpa bröd visste han att jag var utlänning, han berättade även att han före revolutionen jobbat som tolk åt amerikanska ambassaden och nu ville han inte att hans engelska skulle försvinna och därför ville han tala med folk som talade engelska.

Jag åt upp mitt bröd och vi gick ut från butiken, han drog med mig längre och längre bort, in i affärer och pratade om vad som var Iranskt och enligt honom bra köp och jag var lite på min vakt, var det trots allt ännu en av dessa försäljare.

Tillslut är man tvungen välja, skall man kliva på tåget , i det här fallet en buss, och följa med en främling på okänd mark eller skall man stå över. Jag klev på och under den lilla tid bussen körde oss från södra till norra delarna av Tehran han vi faktiskt med att prata om i princip alla djupa saker här i livet, kärlek, religon, livet och döden, av allt vi diskuterade var det absolut roligaste enligt honom att jag som västerläning kunde känna kärlek, vi västerländska människor som bara jobbar, inte tror pa något och lever för handla saker kunde uppenbarligen känna kärlek.

Han var så glad och leendet var för stort för hans lilla huvud och han sa gång på gång:
– I am so happy to met a western that is in love, you have to tell my family.

Tillslut var vi hemma hos den lilla mannen som nu sprudlade av glädje och skrattande bad mig att återigen berätta att ja, jag var kär och han skrattade igen och förklarade för sin fru som inte kunde engelska samtidigt dom bjöd på te i sonens säng. Något matbord fanns nämligen inte.

Han hade 3 barn, en son på 20 och två döttrar mellan 25-34 tyvärr minns jag inte. Den äldste jobbade som läkare i söder där det är betydligt mer konservativit och vi pratade om jämställdhet, nog var det problem där men någon direkt vilja att protestera sågs inte. Orättvisorna skulle rättas till, inte idag kanske inte imorgon men någon gång kommer allt vara i ordning så varför lägga energi på det nu var känslan jag fick av henne.

Mellansystern jobbade inom media, allt från bygga dekorer till teaterpjäser och vara projektledare för dom till att spela dockteater på tv.

Vi pratade allihop, förutom mamma, som lagade till lunchen. En plastduk las ut över sonens rum som fick finna sig i att få sitt stökiga tonårsrum omvandlat till vardagsrum där den okände gästen skulle bjudas på mat. Kall rätt, fisk och ris som dukades fram och familjen sa att jag kunde äta sittandes i sängen, men man får ju ta seden dit man kommer och jag slog mig ner på golvet, lite förvånad att det visst bara var jag och översten som skulle äta lunch.

Dom andra drack te undertiden vi pratade vidare om livet i Iran och Sverige. Hur var kroppspråket i Iran mot resten av den världen där jag rest och jag svarade ärligt att jag tyckte dom var mer hotfulla vilket möttes med instämmande.

När vi kom tillbaka till ämnet döden igen och han berättade om sin roll som överste under kriget mot Irak kom även det privata fotoalbumet fram, jag var inte så intresserad av att se vad bilderna visade utan faktiskt vad han valt att fotografera men motiven avslöjade inget speciellt, det var bild på ett fordon här, någon by som tydligen var strategiskt viktig men som på bilden såg ut mest som en tom by ser ut. Öde och obetydlig utan något spår av liv.

Det var två bilder som fick mig reagera, den ena tagit i profil på en man som springer fram under ett anfall. Bilden var tagen på bara någon meter ifrån. Vad är det som gör att någon stannar upp för att ta ett foto i sådat länge.

Den andra var på två personer som ligger och hukar sig samtidigt som dammet från granater flyger upp runt omkring, översten pekar på en och säger det är han. Fotografen var någon ur hans stab, sekretare eller förare en bild som skulle kunnat bli den sista.

Han visade lite bilder på döda irakier och även om man sett bilder på döda soldater i böcker, på museum så kändes det lite konstigt då man satte jämte en som viserligen inte heller hade känt dom och även för honom var anonyma så hade han ändå varit där och tagit bilden.

Jag undrade över hur han bearbetat om han nu hade gjort det men vågade inte fråga pågrund av riva upp gamla oläkta sår.

Han tittade på bilderna, förklarade med få ord var det var, döda irakier och hur han kommit dit men det enda som sa något om hans egna känslor var ”lukten, usch som det stank” och han vände blad. Timmarna gick och efter ätit pizza på en resturang i centrala Tehran blev jag körd tillbaka till mitt hotell där jag innan jag somnade tackade för att min sista dag i Iran blivit den bästa och mest givande av dom alla.