Sverige – Grekland 2-0

Att hålla på sina landsmän är viktigt, och det blir ännu viktigare utomlands.

Det är EM i fotboll. Italien har spelat sin första match. Sverige har också spelat sin första match och det gick betydligt bättre. Pubarna runt om i Rom kryllade av svenskar utkrupna ur sina fyrtiogradiga små studentrum, för att heja på Sverige tillsammans med sina landsmän. Några hade slagit på stort och klätt sig i blå och gula nyanser. I bästa fall hade de hittat sin urtvättade gamla landslagtröja från VM -94, och i sämsta fall var de iklädda en tysk version med en älg och ”Schweden” tryckt på magen.

Jag satte mig tillrätta framför storbildsskärmen, tyvärr lite för nära och i lite för sned vinkel, men med öl och hamburgare beställd, och tittade mig omkring. Än hade matchen inte börjat och folk småpratade runt omkring mig. Nu kom hamburgaren. Jag skyndade mig att ta några snabba tuggor under nationalsången, kanske inte ett så väl valt tillfälle, men jag var rädd att skymma sikten för dem som satt bredvid mig när jag lutade mig fram mot bordet. Det var en god hamburgare. Men varför försvinner alltid brödet snabbare än köttet? Tillslut satt jag där med bara en köttbit med lite majonnäs och undrade om det var tillåtet att äta köttet direkt med händerna, då brödet var slut och inte kunde hjälpa mig ur min förlägenhet.

En svensk tjej bredvid mig satt fortfarande och väntade på sin beställning och kastade, titt som tätt, förstulna blickar på min tallrik. Så kom äntligen hennes sallad. Det var en enorm grekisk sallad med ett hav av grönt och rött med fetaosten utspridd som små öar ovanpå. Det blev alldeles tyst vid vårt bord. Någon mumlade ”förrädare” och stämningen var minst sagt spänd. Men så blåstes det till avspark och blickarna vändes uppåt, mot skärmen.

Ett tillfälle som detta påminner den mest inbitne italofil om sitt fäderneland och plötsligt hade alla förvandlats till gapande, rödmosiga svenskar. En vanlig bieffekt, i liknande situationer, är dock det krympande ordförrådet hos de svensktalande.  Hejaropen består oftast av väldigt korta ord och fraser som upprepas, gång på gång, under de närmaste nittio minuterna. ”Gå på! Heja! Kom igen då! Gå på! Gå pååååå!” Däremot kan de, kanske något klena, glosorna vägas upp av svenskens vanligtvis rejäla stämma. De som samtidigt gestikulerar vilt med händerna har gått steget längre och har lyckats smälta samman den svenska supportern med den italienska livligheten. En inte alls dum kombination.

Men kvällen avslutas ändå tidigt med italienska mått mätt. Kan det vara vår typiska försiktighet som inte tillåter oss att festa vidare och att missa sista bussen hem? Eller kan det vara rena fakta; som att Sverige aldrig har vunnit EM i fotboll?

Var den första som kommenterar

Svara till