The Italian Way – myt eller sanning?

Det brukar sägas att generaliseringar av folk och kulturer i mångt och mycket ger en skev och rent av felaktig bild och att stereotyper egentligen inte existerar. De är bara karaktärsdrag överdrivna till sin extrema punkt och ingenting annat. Jag kan delvis hålla med om att generaliseringar kan vara tämligen intetsägande och sällan sanna. Men en sak är säker, om Italien finns det fördomar och myter som faktiskt är sanna.

Ja, ibland träffar man till och med personer som verkar vara näst intill stereotyper av själva stereotypen. Verkligheten överträffar myten! Följande är tre fenomen som jag förknippade med Italien innan jag flyttade hit, mamma, maten och den vilda trafiken. Nu har jag bott här i två år och fortfarande har jag samma tankar. Kan det kanske vara så att de fördomar och idéer jag hade inte bara var fantasi, utan att de faktiskt var sanna…

Il mammone, mammas pojke. Det kanske allra mest utmärkande draget hos en italienare är egentligen hans mamma. Hon håller honom i ett järngrepp och han älskar det. Vad vore livet utan mamma?! Enligt en undersökning från Istat (Italiens statistiska centralbyrå) bor 47 procent av italienarna mellan 24 och 34 år hos mamma. Enligt samma institut bor 67 procent av de italienska singelmännen hemma hos mamma tills de är 34 år! Min vän Beppe är 28 år, jobbar som banktjänsteman sedan två år tillbaks, men har fortfarande sex år kvar hemma hos mamma. Samtidigt är det med beundran jag ser hur han tar hand om sin kära mor, hur han med den djupaste kärlek pratar om henne, besöker henne så ofta han kan och trofast följer hennes goda råd.
 
Si mangia bene” är ett uttryck som italienare ofta hörs säga och det handlar om maten. För en italienare finns det knappt något så viktigt som maten. I timmar kan de diskutera mat med i stort sett vem som helst. När det berättas om resor i Italien och om andra städer och regioner återkommer man ständigt till frasen ”…e poi, li si mangia bene”, maten där är kanon! Faktum är att maten är ett av de viktigaste kriterierna för hur mycket en italienare uppskattar andra ställen.

Det ska sägas att för en italienare handlar matkulturen mer om regionala specialiteter än om ”det italienska köket” som en enhet. Pizza från Neapel, inälvsmat från Rom, peston från Genua, tortellini och lasagne från Bologna, fiorentinasteken från Florens. Ribollitan från Toscana, risotton från Veneto, buffelmozzarellan från Campagna och vinägern från Modena. Mellan polenta och trippa i norr och maten från havet i söder har i stort sett varje by sin egen specialitet. Och en italienare älskar samtliga regionala kök (eventuellt med undantag för de i norr om du kommer från södra Italien), de är alla världsbäst. Kärleken till sin matkultur delar varje italienare med alla sina landsfränder. Maten, tillsammans med kärleken till solen och det varma klimatet, är det som förenar ett annars mycket uppdelat och konfliktfyllt land.

Trafikbeteendet i Italien är ett fenomen som det skulle kunna få sitt eget fack inom den psykologiska vetenskapen. Min vän Beppe verkar vid en första blick vara väldigt lugn och organiserad. Men sätt honom i en bil och hans verkliga väsen visar sig tydligt. I trafiken är det krig och alla är allas fiender. Det handlar om att komma först, att vinna och inga medel är otillåtna. Beppe, som i vanliga fall är väldigt korrekt och principfast släpper allt bakom ratten. Att skrika könsord åt äldre damer eller göra en snabb omkörning på trottoaren är inga problem. I Rom hör man titt som tätt ”i mortacci tuoi!” skrikas mellan bilarna. Den direkta betydelsen av uttrycket passar sig kanske inte tryck, men det handlar om vad den andres döda släktingar är värda för öde.

I stort sett alla italienare håller med om att trafiken är full av idioter. Ja, i stort sett alla utom just en själv är helt värdelösa. Gubben som håller på att dubbelparkera borde inte få finnas till och svordomarna haglar över honom, ackompanjerade av ett tiotal tutor. Två minuter senare ska den som skrek värst av alla själv in och dricka kaffe på ett kafé och på dessa två minuter har trafiken av någon anledning blivit så fruktansvärd att han tvingas att dubbelparkera. Och det får de andra faktiskt acceptera…
 
Som sagt, att generalisera är dumt. Men det finns alltid en verklighet och jag ska inte dölja att jag charmas och roas av den italienska. Den är fascinerande, även om jag ibland har lust att skrika i mortacci tuoi! till allihop. Men en korrekt, organiserad, modest, insiktsfull och näst intill perfekt svensk gör ju inte det…
 

3 kommentarer på The Italian Way – myt eller sanning?

  1. Emelie

    hah det stämmer verkligen! Italien är ett underbart land men det är lätt att hitta levande exempel på alla sterotyper. Och maten är underbar!
    Riktigt bra artikel!
    MVH emelie

  2. Ciabatti

    Härlig artikel.
    Men du glömde nämna Ciao bella som betyder söt flicka.
    En duktig tjej är inget för Italienaren men vacker då är allt förlåtet.

Svara till