Kawaii! – Tokyo är unga asiaters modemecka

Tokyoiter är strängt måna om vilka plagg de klär sina kroppar i. Så är också Japans huvudstad berömd för sitt många gånger makalösa gatumode, där stilar och formgivningar blandas på ett ideligen originellt vis olikt det mesta som syns i väst eller ens i andra delar av Asien. Måhända syns det än fler salarymen i sedvanliga kostymer och office ladies i modesta dräkter än vad det syns excentriker – men det är desto mer fängslande att uppehålla sig vid de sistnämnda. Nedan följer en genomgång av några av de mest framträdande japanska ungdomsstilarna som synts av Linda i några av Tokyos stadsdelar sommaren 2006.

Tokyos mode är obestridligen en fängslande företeelse att kasta sig över, både i form av kännedom – och shopping. De senaste 20 åren har den japanska modescenen varit koncentrerad kring de tre mycket nyskapande designerna Rei Kawakubo, Yohji Yamamoto och Issey Miyaki. Internationella modehus som Louis Vuitton, Prada och Dior finns självklart också representerade i Tokyo, och en promenad i staden gör det tydligt att just LV-väskor är oerhört populära. Stilettklackarna smattrar mot trottoarerna i Ginza där ofta både männen och kvinnorna strikt, men vackert och egensinnigt klädda.

På samma sätt som Ginza upplevs som väldigt exklusivt och kostsamt, är Shibuya, med närbelägna Harajuku, känt som distrikt med exceptionellt ungdomlig prägel. Shibuya har under de senaste 30 åren fullkomligt exploderat i popularitet, och är än i dag ett av de områden i Tokyo som räknas som allra viktigast när det gäller stil- och populärkulturella influenser. Gatorna dignar av stylade tokyoiter, och det är lätt att få känslan av att alla som är en dag äldre än 35 är ohjälplig gamla och okunniga vad gäller smak och modemedvetenhet.
 
Harajuku är självskrivet för många trendintresserade ynglingar: ungdomar i färgsprakande kreationer flanerar bland affärerna. Vid Harajuku Station och Yoyogi-kōen flockas på helgerna utmärkande klädda ungdomar i extra stort antal, och det har blivit något av en turistinrättning i sig att komma hit och stirra på utsmyckade flickor och pojkar. Det är emellertid ett vanligt missförstånd att tolka ungdomarnas påfallande stilar som införlivade i deras vardagsliv. Många av dem ägnar sig nämligen åt företeelsen cosplay: att klä upp sig i olika typer av kostymer, där ursprungligen karaktärer ur populära manga- och animeserier och tv-spel fick stå förebilder i en slags spontan alternativmaskerad. Numera är det inte ovanligt att se kostymer föreställande allt ifrån japanska popartister till amerikanska filmkaraktärer till bara ren utklädning i plagg som av någon anledning inte bärs till vardags.
 

I Tokyos elektronikmekka Akihabara är det också möjligt att se stora cosplaygrupper, och än mer populärt att gå till speciella kaféer, meido café, där personalen är cosplayklädd som french maids. Varje gång jag själv befinner mig i den neonblinkande och pachinkosmattrande stadsdelen, ser jag vackra japanskor i fulländade hembiträdesutstyrslar som delar ut flyers för diverse sådana serveringar. En av de i dag kändaste (cosplay)stilarna, Gothic Lolita (GothLoli), har egentligen inte någon konkret koppling till subkulturen goth i mer mån än att den plagierat en del av gothens särskiljande drag – så som svarta kläder och spetsar, krucifix och fladdermöss. Inte ens att kalla sig för Lolita har den förmodade givna kopplingen till författaren Vladimir Nabokovs berömda 12-åring, utan är istället ett uttryck för att vilja vara väldigt ung eller, ännu hellre, en docka.

Kläder och accessoarer ska då snarare vara gulliga och eleganta, än sensuella. Mycket riktigt: många av flickorna ser ut som söta dockor i sina knästrumpor och viktorianska klänningar med höga kragar. Japanska flickors jakt på kawaii går igen bland de flesta stilar. Märket MoimêmeMoitié, designat av den högst androgyna Moi Dix Mois-medlemmen Mana, var länge ansett som det ledande märket av modet.

Harajuku andas emellertid inte bara tonårstrendig nonkonformism, och eventuell saknad av Ginzas stilrena moden gör Omote-sandō, Tokyos Champs-Elysées, till en prioritet. På den trädskuggade avenyn kan haute couture-drömmar komma till liv med Chanel, Bvlgari eller Fendi vilket mycket tydligt speglas i klädvalen hos gatans människomassor. Strosa vidare till stadsdelen Aoyama för mer exklusivitet. Ingen annanstans i Tokyo är de fantastiskt fantasirika tokyoiterna mer synliga än längs Omote-sandō och bland Harajukus bakgator.

Kända och okända märkeskläder och vintage blandas i fullständigt unika kombinationer och det är lätt att tro att varenda en av dem jobbar inom modebranschen. Gatumodet i Harajuku är däremot inte vad det en gång var. Under 80- och 90-talet ansågs det vara alldeles enastående färgsprakande av individualitet och kreativitet, något som förstås drog till sig uppmärksamheten från media och diverse internationella kändisar. Eventuellt är det också precis just detta, som i längden fått området att bli något av en blek kopia av sig själv, även om det fortfarande är en mycket spännande stadsdel (tveklöst min personliga favorit).
 

Till skillnad från den västerländska modeindustrin, som med järnhand styrs av etablerade modehus och vedertagna modemagasin, är designen här helt bestämd av vad unga Tokyo-tjejer vill ha på sig och vad de anser vara kawaii – det vill säga någonting som inte bara är sött, utan coolt, häftigt och inne gånger tusen. Väl benämnt kawaii blir någonting olidligt eftertraktat, fram till nästa plagg eller pryl blir kawaii. Butiken Shibuya 109 anses vara födelseplatsen för frapperande stiltrender som gyaru, kogyaru, ganguro och yamamba. Många av dem har tappat kawaii-stämpeln och är inte alls lika vanliga som i slutet på 1990-talet, men de finns fortfarande kvar.
 
Alla ovannämna stilar har haft sin utgångspunkt i vad som kallas för gal, och påminner i olika utsträckning om den stereotypa unga tjejen från soldränkta Kalifornien. Kommer ni ihåg Valley Girl-stilen som var som allra hetast på 1980-talet? Tänk er den, utdragen i kvadrat. De japanska inriktningarna ska visserligen inte misstas för varandra, men bär gemensamma kännetecken som hårda solariebrännor, färgat hår (gärna i ljusare färger, som brunt eller gult) och mycket korta kjolar eller shorts.

Gyarus kom redan för si så där 25 år sedan, och är i dag mer eller mindre detsamma som kogyaru. I jämförelse med ganguros eller yamambas är de mer diskreta. En snabb blick ger lätt känslan av att kogyarus vill se ut som amerikanska artister som Beyoncé eller Jennifer Lopez. På en imaginär galskala, har ganguros tagit konceptet alltjämt lite längre med en benägenhet för att besöka solariet ännu mer frekvent, färga sitt hår i ännu ljusare färger och dekorera sig själva med lösögonfransar och mycket färgstarka kläder. Ytterst tenderar en yamamba att befinna sig med sitt helvita smink och plast- och neonattiraljer.

Vid ett besök i 109 är det inte svårt att föreställa sig att det är här stilarna fötts. På de tio våningarna trängs mängder med små butiker, från golv till tak fulla av det hetaste av det hetaste i fråga om kläder, skor och utstyrslar. Försäljerskorna ser alla ut som modeller i sina stillettklackar och minimalt korta kjolar, och tjuter blaserat ”irhasaimasse” när någon ny potentiell köpare passerar deras butiker som pumpar klubbmusik á la eurodisco. Många av tjejerna som jobbar i 109 har inte någon designutbildning, utan är anställda för att de har den där speciella näsan för Shibuyas unika trender som kan avgöra vad som är mer kawaii i dag än det som var kawaii i går.
 

Det är inte bara tjejerna som är viktiga för modet. Gyaru-o var länge den manliga versionen av gyarus. Många av anhängarna har idag bytt sina surfinspirerade kläder mot en ny stil, benämnd onii-kei. De unga männen känns igen på sina figursydda kavajer, v-ringade t-shirts, märkesjeans och läderskor i myggjagarmodell. Sommaren 2006 ser de flesta av dem ut som urbana cowboys. Looken kompletteras mer än gärna med diamantglittrande bälten, androgyna handväskor och stora solglasögon, och – förstås – det välfriserade, fortfarande färgade, håret och den solbrända hyn.

De syns ofta i stora grupper i Shibuya, framför allt kring Center Gai, och åtföljs – precis som sina kvinnliga motsvarigheter – av ett moln av parfym- och hårspraysodör. Metrosexualitet är påfallande vanligt i Tokyo. Att som man frisera och sminka sig tillhör långt ifrån ovanligheterna. Så är också Tokyo den enda stad i världen som undertecknad har sett män med franskt manikyrerade naglar och handväskor i.
 
Åtskilliga yen att spendera på dyrbara märken eller viljan att klä sig i exceptionella cosplayskapelser jämte galstilar satt åt sidan, är det obestridligt att många unga tokyoiter har stilarna som aldrig skulle kunna kategoriseras. Ungdomarna har ofta åsikten att den bästa stylisten du kan få är du själv, och mixar därför standardiserade plagg i nya kombinationer tillsammans med spår av urban punk och accessoarer som andas modernitet och teknologi. Tidskriften FRUiTS, startad av fotografen Shoichi Aoki 1997, ger en intressant inkörsport till att lära sig mer om – och se mer av – de unga tokyoiternas alldeles enastående känsla för mode.
 
Annat iögonfallande…


  • Tokyoborna älskar sina knästrumpor, vilka syns på alla. Överallt. Hela tiden. Så kommer de också i alla möjliga modifikationer, från strikta svarta i nylon till neonskrikande med dragkedjor.

  • Det händer att man ser cosplay-ungdomar i fullständiga nazistuniformer. Nazisterna uppfattas av många som någon typ av elaka krigare, d.v.s. karaktärer de gärna klär ut sig till.

  • Höga klackar är (åtminstone sommaren 2006) essentiellt, oavsett om det är på knähöga stövlar eller nätta sandaler. Om tårna visas är de ofta lika välmanikyrerade som händernas naglar. Tidigare års platåmode verkar vara på utdöende.

  • Jodå, visst är det lätt att hitta t-shirts med fullständig nonsens-engelska…

  • Accessoarer och detaljer är viktigt, och kommer i tusental. I Sverige är det relativt vanligt att ha något litet mobilsmycke: i Japan har så gott som alla det, och ofta en mängd av dem. Samma typer av smycken återfinns vidare på allt ifrån naglar till cigarettpaket (!). Tokyoiterna täcker på liknande vis många av sina tillhörigheter med just små smycken, (fake)diamanter, glitter, plastblommor och i stort sett vad som helst som blänker och skimrar.

  • Hip-hop och RnB-trender är på stort uppsving i Japan, och tros inom en hyfsat snar framtid dominera Shibuyas gator… De syns redan ofta i de traditionella tillbehören, som kepsar överdimensionerade tröjor.

  • Rockabilly-gängen som håller till i Yoyogi-koen är fantastiska och onekligen ett gäng som tar sin (livs)stil på stort allvar. I sina brylcremestylade quiffs, tejpade läderskor och 50-tals outfits dansar de loss i parken till tonerna av hits á la Grease och är en underbart glädjesmittande och underhållande syn.

  • Det är fortfarande vanligt att se japaner (framför allt kvinnor), både unga och gamla, bära den traditionella dräkten kimono. Många anrika varuhus, t.ex. i Ginza, säljer märkeskimonos.

  • Japanerna är, trots sin fallenhet för extravaganta trender, ofta ganska modesta när det gäller att vara medvetet sexiga. I distrikt som Shibuya finns det visserligen gott om riktigt, riktigt korta kjolar, men du ser ytterst sällan sådant som djupa urringningar. Liksom i många andra asiatiska länder är sexualiteten (oavsett om den kommer i form av avsiktligt sexiga kläder eller offentliga kyssar) någonting som inte ska paraderas för mycket.

10 kommentarer på Kawaii! – Tokyo är unga asiaters modemecka

  1. Linda

    Haha! 😀
    När du åker till Tokyo får du åka ned till Akihabara Station och spana in honom, han står där ofta och är minst sagt van vid att posera 😉

  2. Linda

    Visst är de gulliga? Vilket förstås också är meningen: de vill ju vara kawaii…

  3. Stefan Strindin

    ^^ man får väll åka ner dit och ta sig en titt när man åker ner dit.

  4. camilla

    Usch jag orkar inte höra japanska mer. Världens fulaste språk. Bara glad över att slippa allt neon

Svara till