Odaiba – en oas i Tokyos storstadslarm

Linda fortsätter att berätta om sina favoritplatser i Tokyo. Den här gången tar hon med oss till Odaiba, som ligger ute i stadens hamn, när hon berättar om en dagsutflykt ut dit i somras. Men här handlar det inte om lastningsplatser, stora plåtmonster till båtar eller industriområden: Odaiba är en oas mitt i storstadslarmet.

Det är lördag i sommar-Tokyo. Hetta och ledighet. Vår lägenhet känns kvav och instängd, och jag längtar djupt efter havet, efter att dofta sälta och se en horisont. Min sambo håller med. Cyklande i östra Ginza, förbi Tsukiji (Tokyos berömda fiskmarknad) och Hamarikyu-teien (en ö som är en trädgård som är en lunga av stigar, dammar och tehus), har vi siktet löst inställt på Tokyo Bay och Odaiba. Efter att ha passerat flera kilometer av stad och futuristiska motorvägar där så mycket som fyra olika ramper är byggda omlott (den högsta 30 meter ovan våra huvuden och små, små kroppar) når vi Rainbow Bridge.

Bron är byggd i de mest centrala delarna av Tokyos hamn, som en symbol för densamma. På vita ben sträcker den sig mer än 1,5 kilometer över vattnet, från Tokyo ”på land” till Tokyo ”på öar”; till Odaiba. Vi ställer cyklarna och promenerar över (man får inte lov att cykla på bron). Jag får nästan svindel: i ryggen har vi den helt sanslöst utbredda urbanitet som är Japans huvudstad och ökänt blyga Mount Fuji (vi kisar så att vi nästan får huvudvärk, och tycker oss faktiskt kunna urskilja en mörk kontur som reser sig bortom bebyggelse, bebyggelse, bebyggelse) och under och framför oss böljande vågor, båtar, konturerna av ännu mer höghus och kringspridda (väldigt stora liksom väldigt små) öar.

När vi kommer till andra sidan är det som att komma till en annan värld. Det känns som om vi har lämnat Tokyo, och är på semester. Trots att staden är omöjlig att undvika där den ligger på andra sidan vattnet och är så gigantisk att det är obegripligt, är vi plötsligt mitt bland grönska. Gräs. Sand. En smal sandstrand, med badande familjer och entusiastiska hundar.
 
Här finns lämningar från när kanoner 1853 placerades på öarna för att skydda Tokyo, då under namnet Edo, från den amerikanska marinen som under ledning av Perry ville tvinga Japan att ingå handelsavtal med Amerika. Öarna gick under namnet Daiba, vilket betyder ungefär kanonstationering. Två av dem finns kvar idag, och den så kallade. tredje är öppen för allmänheten, och det är dit vi går för att äntligen få njuta av doften av sälta och se horisonten.
 

Jag älskar känslan av rekreationstid. Av lugn och avkoppling. Frisk luft och träd. Jag känner ett starkt begär efter en filt, en välfylld picknickkorg och en bra bok, och en nödvändighet att få ta av mig skorna och gå barfota i vattenbrynet. Så gott som dygnet runt omgärdad av asfalt, betong och stål glömmer man nästan ibland att det är sommar. Det är helt enkelt bara varmt. Klibbigt och fuktigt, men utan känslan av semestertid. Odaiba påminner mig tacksamt om hur mycket jag faktiskt har jobbat sedan jag flyttade till Japan, och hur fantastiskt mycket jag uppskattar att få fira semester i världens bästa stad.

Jag älskar Tokyo. Som aldrig förr.