Vilse i tolkningen – om livet i Tokyo som gaijin

Att leva i Japan är som att leva i världens kontrasters mittpunkt. Linda kom till Tokyo i början på juni, och efter sina första månader i landet där solen stiger upp är hennes intryck och upplevelser kontrasterande. Japan har ett rikt kulturellt arv, och förvaltar samtidigt det vi tror kommer att bli eftervärlden. Här i tidens skarv för befolkningen en motsägelsefull tillvaro. Det är en berikande, spännande och förunderlig plats att befinna sig på.

Sofia Coppolas film Lost In Translation lyckades – mellan vackert filmade storstadsvyer och mindre charmerande schabloner av den japanska folksjälen – fånga en känsla som för de allra flesta gaijiner (utlänningar) i Japan infinner sig. Förvirringen och den totala vilsekommenhet som filmens huvudpersoner gestaltar är nämligen sällan långt borta. I ett land vars rötter på alla sätt och vis är olika de västerländska, och där ytterst få människor talar engelska, är det onekligen lätt att känna sig bortkommen.

Hårt prövat under 1900-talet, av allt från (atom)bomber till jordbävningar, har Japan visat en säregen förmåga att göra radikala omställningar på samhällets alla plan, utan att samtidigt förlora sin unicitet. Det är troligtvis detta som är så fascinerande för icke-japaner: de fängslande motpolerna som hela tiden trängs på samma små ytor.

Pulserande Tokyo kan till en början kännas som en hysterisk variant av en västerländsk storstad, men det intrycket ger snart ge vika för någonting fullständigt annat. För nej, det liknar ingenting annat. Tokyo är ett hejdlöst kosmopolitiskt fenomen som maniskt strålar och flödar över 24 timmar om dygnet; en stad som måste upplevas för att kunna förstås.

Just förståelsen är ofta det som är dilemmat. Efter mina månader som invånare i den japanska huvudstaden, är det precis det som känns mest påtagligt: hur Tokyo aldrig är tråkigt, men ändå svårfångat. Hur Tokyo aldrig är intetsägande, men ofta gåtfullt. Hur jag allt som oftast hamnat i situationer där jag känner mig djupt tagen, men nästan höljd i dunkel.

Förvirrad, men förtrollad, funderar jag över alla tv-shower, yrken och klädstilar som påminner precis lagom mycket om hemma för att få mig att tro att jag känner igen mig, för att sedan dra ned mig i en snabbt snurrande spiral av obegripligheter och häpnad. Att leva i Tokyo är som att leva i en ständig påminnelse om att skenet bedrar, att det som synes vara egentligen är någonting annat. Oftast är det någonting bättre, men samtidigt annorlunda och finurligt. Mitt hjärta är definitivt stulet.

Den japanska kulturen kan på ytan te sig som väldigt likformig. Efter att under flera århundraden ha varit ett örike helt stängt från omvärldens influenser, är inte det så egendomligt. Japan hade aldrig varit ockuperat av ett annat land före andra världskriget, vilket onekligen är tänkvärt.

Det är just efter andra världskriget som den japanska livsstilen har blivit den blandning av uråldrigt traditionellt och framtida modernt, som Japan idag är vida berömt för. På mindre än 100 år har ett självförsörjande, litet hörn av planeten blivit världens andra starkaste ekonomi. Men, av de 127 miljoner människor som idag utgör den japanska befolkningen, är det ändå bara ynka 2% som består av immigranter av olika slag.

Folksjälen i Japan är därför inte bara synnerligen egenartad och förfinad, utan också mycket genomgripande. Isolationen har medfört en stark etnisk homogenitet, och gett traditioner som än i dag är påverkade av den naturliga världen i form av vädrets makter och geologiska krafter. Sammanblandningen av gammalt och nytt är tydlig överallt, inte minst i Tokyo. Dubbeltydigheten syns i allt från konservativa könsroller sida vid sida med en hedonistisk ungdomskultur.

På det viset fortsätter det: stålblänkande skrapor som strävar mot skyn sida vid sida med låga tempel i trä. Storstadsintensitetens öppenhet för olikheter sida vid sida med sträng företagslojalitet. Ett till synes oändligt utbud av möjligheter sida vid sida med ett starkt värnande om gruppens ömsesidiga bästa.

Listan är lång, och ter sig ibland närmast obegriplig för en liten svenska bland miljontals japaner. Självfallet finns i vardagen en otalig mängd av varianter på livsstilar, men som främling är det just ytan som till en början är mest framträdande. Och förvirrande.

Den kulturella förvirringen kan med hjälp av kunskap efter ett tag börja lätta, medan andra hinder är svårare att bryta igenom. Till dessa hör, som mest framträdande olägenhet, språket. Jag har själv kommit till Japan bland annat för att arbeta som skribent, och bor nu här i en liten etta i centrala Tokyo. Min sköna vardag i en av, i mitt tycke, världens bästa städer är ideligen svårtydlig.

Många bankomater tar inte utländska VISA-kort, och de som gör det har sällan instruktioner på engelska. Går jag till banken, har jag tur om någon pratar lite engelska så att jag alls kan förklara att det är ett uttag jag vill göra. När elen plötsligt råkar gå, stirrar jag mig dum på vad jag bara kan anta är motsvarande ett proppskåp även om det inte finns någon egentlig likhet. Av våra räkningar förstår jag bara orden som markerar avsändaren, Tokyo Gas. Resten är ett obegripligt virrvarr av tecken och siffror.

När jag ska tvätta stirrar jag på maskinen, fulltecknad med instruktioner som för mig snarare än en konstellation av olika streck än ett självklart skriftspråk. I mataffären står jag med varor i handen och funderar över vad de över huvud taget är. Majonnäs eller mjölk? Fisk eller tofu?

Handlingar jag i Sverige hade genomfört utan att behöva tänka, är plötsligt som kodade på ett hemligt språk. På extremt begränsad och stapplande japanska kan jag försöka be om hjälp, men i de flesta fall slutar det med att varken jag eller den hjälpsamma japanen – en man på gatan, en vakt på banken, ett biträde i en matbutik, en servitris på en restaurang – har en aning om vad den andra försöker få fram.
 
Varje dag är en utmaning – och en fröjd. Ödmjukhet är utan tvivel en konst som det tar tid att lära sig. Av att försöka anpassa sig till ett liv i ett utom-europeiskt land föder mängder med insikter och kunskaper, både om ens egen kapacitet och andras. Plötsligt vet jag mycket mer om hur både lättirriterad och lycklig jag kan bli, enbart av vardagen.
 
Engelskkunskapen i Japan är överlag mycket liten. I vardagen tillhör det inte sällsyntheterna, att möta japaner som inte ens förstår de mest elementära engelska glosorna. Tack och lov är en annan karikatyr av japanerna – den om deras gästvänlighet, exemplariska känsla för service och tolerans mot gaijiners missanpassade uppförande – lika sann som den om deras tendens att göra V-tecknet så fort en kamera råkar plockas fram. Ingen annanstans i världen har jag blivit bemött med sådan vänlighet och omtanke.

Emellertid är allt som oftast vardagen en villervalla av kanji– och kanatecken. I öronen sjunger det vackra tungomålet jag själv bara pratar ett par få ord av. Desto mer tid jag spenderar i Japan, desto mer förstår jag av dess kultur och dess alldeles speciella vis. Samtidigt sugs jag återigen in i förvirringens besynnerliga, men underbara, spiral då det bakom en klarhet plötsligt dyker upp tusen nya märkligheter.
 
Att uppehålla sig för mycket vid ”det annorlunda” i Japan riskerar dock att bidra till fortsatta stereotyper – på samma gång som det är högst uppenbart att skillnaderna är stora och ibland känns oövervinneliga. På många sätt är det utomordentligt lätt att leva i Japan; på många sätt är det synnerligen svårt. Det tar tid att lära sig. Tid, som är både frustrerande och intressant, men framför allt givande.

Varje dag stöter jag på fenomen och beteenden som är avvikande mot det jag hade mött dagligen hemma i Stockholm, vilket i samma ögonblick bidrar mycket till lockelsen att alls vara här. För ofta är det just det som är annorlunda, som är fängslande.
 
Hur du kan göra det lättare för dig under din vistelse i Japan

  • Det bästa sättet att förstå Japan, japanerna och de japanska traditionerna är, givetvis, att lära sig det japanska språket. Envar med ambitionen att uppriktigt bli en del av det japanska livet har helt enkelt inget annat val.

    Japanska är dock vedertaget som ett av världens svåraste språk att lära sig – inte bara för att det fundamentalt skiljer sig från indo-europeiska språk, utan för att det kräver inlärning av över 2000 kanji-tecken för att vara grundläggande läsförståeligt. Å andra sidan: japanskan är ett välorganiserat språk med få undantag till de elementära grammatiska reglerna. Det svåraste anser många västerlänningar vara just hur annorlunda uppbyggd japanskan är, oavsett om man anser att denna uppbyggnad i sig är svår för att den är komplicerad, eller svår för att den är okonstlad.

  • Att lära sig japanska ”bara så där” är förstås inte det lättaste. Ska du vistas i Japan, framför allt utanför urbana områden som Tokyo eller Kyoto, är ett tips att studera in kanatecken med vilka den mesta officiella information (som skyltar och namn) är skriven. Att kunna läsa grundläggande kanaskrift är därför mycket användbart i praktiska situationer, till exempel om du ska handla eller lotsa dig fram.

  • Ha en engelsk-japansk parlör till handa. Ofta räcker det att du kan säga slå upp en glosa för att göra dig förstådd. Vill du inte ge dig på uttal kan du alltid peka i boken, där orden brukar stå skrivna både med romerskt alfabet och japanska tecken.

  • I framför allt urbana områden kan man i många situationer, till exempel vid restaurangbesök, klara sig med pekande, gestikulerande och dylikt kroppsspråk. Även om kunskap i japanska underlättar mycket, kommer du att klara dig på semestern utan att kunna ett ord på japanska – även om det förstås inte går att garantera att frustrationen håller sig borta.

  • Läs på om Japan! Du kanske inte kommer att språkligt förstå mer, men du kommer att förstå sammanhang och beteenden bättre.

2 kommentarer på Vilse i tolkningen – om livet i Tokyo som gaijin

  1. micke

    domo arigato gozaimashita.
    trevligt med lite info på svenska om den staden som blir mitt första stop.

Svara till