Wadi Rum – äventyr i Jordaniens öken

På sommaren är Wadi Rum, precis som alla andra öknar, ett brinnande inferno. Luften ligger som en rykande slöja över huden, vindarna är heta, de sätter eld på ens kinder. Sanden glöder. Solen sätter hela landskapet i brand, och inte ens skuggan skyddar mot hettan. Men under en sval, vindstilla dag är Wadi Rums märkliga ökenlandskap en plats för äventyr och insikter. Och om man verkligen tror på det – möten med Gud.

Wadi Rum – äventyr i den jordanska öknen
–           Med Ahmed och Gud
 
På sommaren är Wadi Rum, precis som alla andra öknar, ett brinnande inferno. Luften ligger som en rykande slöja över huden, vindarna är heta, de sätter eld på ens kinder. Sanden glöder. Solen sätter hela landskapet i brand, och inte ens skuggan skyddar mot lågorna.
 
Jag har upplevt detta helvete på annat håll i världen. Därför var jag tacksam över att jag och Ahmed reste till Wadi Rums märkliga ökenlandskap under en tid då det var svalt. Då vinden och solen var båda ljuvligt harmlösa.
 
Jag såg Ahmed första gången när jag stegade ut från mitt hotell i Aqaba. I morgonsolens matta ljus stod han lutad mot en gammal taxibil på andra sidan gatan med en cigarett hängande ur mungipan. Staden kokade av liv. Människor skyndade förbi, konverserade, gestikulerade. Männen i luftiga kläder, kvinnorna i sjalar, några få bar burka. Och överallt taxibilar. Ahmed förblev orörlig med ena handen i läderjackan ända tills jag klivit över vägen och stod mitt framför honom. Han såg ointresserat mot mig, granskade mig noga, utan att röra en min. Han muttrade fram en hälsning på engelska.
 
Denna mustaschprydde arabiska man, med sin rundaktiga benstomme och sitt grånade svarta hår, hade ingen tanke på att charma mig. Det stod klart. Han stack ut på det sättet, för samtliga andra av stadens taxichaufförer gjorde inte mycket annat på dagarna än att försöka charma turister. Men inte Ahmed – han litade blint på att hans enorma karisma skulle få kunderna att komma till honom istället. Det var genialiskt! Hans taktik fungerade, med minsta möjliga marginal. Jag valde honom då jag var övertygad om att en taxichaufför som inte behöver jaga sina kunder måste vara bra.
 
Vi lämnade Aqaba, kungadömet Jordaniens enda hamnstad, bakom oss utan att ha bytt många ord och begav oss norrut inåt land. Där väntade inte mycket mer än klippor och sand, ett växtlöst landskap, sandfärgade byar. Enstaka kameler stod loja och sysslolösa vid vägkanten. På välskötta vägar kom vi allt längre bort från Röda Havskusten och nådde istället en solig, vidsträckt öken. Den mördande värme som vanligtvis karaktäriserar ökenländer kändes behagligt avlägsen när jag vevade ner vindrutan och lät vinden fånga mitt hår.
 
Emellanåt sneglade jag på min chaufför och undrade vem han var. Jag mindes en av de första meningarna jag hört då jag landat i Jordanien: ”Det finns två typer av tjuvar i detta land – den ena sitter i fängelse, och den andra sitter i en taxi”.
 
Men jag var inte orolig. Ahmed var en kedjerökande trebarnspappa, född och uppvuxen i Aqaba, hade jag så långt räknat ut av hans mumlande men oväntat vältaliga engelska. Han tyckte inte om att le, men älskade sin skinnjacka mer än någonting annat. Någon dag senare när jag hade lärt känna honom bättre bjöd han över mig till sitt hem i Aqabas utkanter. Hans två decennier yngre fru serverade oss flera omgångar sött té och rostade kastanjer medan vi satt i deras kala vardagsrum och pratade fram tills himlen blivit svart över kusten och Ahmeds låga hus. Deras tre små barn hällde i sig litervis av det söta téet och klättrade nyfiket på väggarna ända fram till himlen blivit svart över kusten och Ahmeds låga hus.
 
Då vi kommit en bit från Röda Havet, kanske en timme, kanske mer, skedde en förändring i landskapet. Vi svängde av huvudvägen vid byn xxx och körde vidare österut in på en mindre väg. Konturen av vindpinade berg skymtade i den soliga horisonten. Mjuka, besynnerliga klippor, liksom rundade av den heta ökenvinden, reste sig i mängder ur ett hav av rödgul sand och eldfärgade buskar. Vi närmade oss någonting.
 
Porten in till naturreservatet Wadi Rum var ett smakfullt besökscenter byggt av sten. Det var nästan tomt på människor. Ahmed berättade att endast certifierade guider hade tillstånd att visa runt besökare inne i reservatet. Och för att bli guide var man tvungen att i blodet vara beduin – Jordaniens inhemska nomader, som gått i denna öken i jakt på vatten och skugga i många, många år. Jag (som hade ont om tid) gladde mig åt att de numera inte bara rider på kameler för att ta sig fram i sanden. De kör även Toyota.
 
Solen sken över Wadi Rum medan vi for fram kors och tvärs över öknen. Oftast följde vi uppkörda hjulspår som många jeepar innan oss skapat. Men det hände att vår beduinguide svängde av från spåren, satte kurs mot någon avlägsen klippa och navigerade beslutsamt över det gropiga sandhavet som en skeppare som styr sin båt genom höga dyningar. Vi skumpade upp och ner. Den gamla, hostande dieselmotorn fyllde mina öron, dess svarta avgaser sögs in i min näsa. Hela dess motbjudande väsen intog mitt huvud.
 
Vi följde någon slags runda, bockade av sevärdheter i en rasande fart. Från dal till dal, klippa till klippa, skugga till skugga. Jag fotade, förde anteckningar. Det fanns förstås inget vatten i sikte och mycket lite grönska. Där fanns inga kameler som strövade omkring eller någon taggig kontur av en kaktus. Men ibland nådde vi uppslagna tältplatser mitt i det varma månlandskapet där man kunde köpa sött té och hemsnidade souvenirer. De var små oaser i torkan. Vi såg klippmålningar från länge sedan. De föreställde kameler, kartor, solen eller outgrundliga ting, inristade med rödrosa streck i klippstenen. Och själva klipporna, Wadi Rums stora sevärdhet, hade funnits i evigheter.
 
Många av de platser vi passerade var kopplade till den man som satt Wadi Rum på var mans karta – Lawrence av Arabien. Tack vare denna hjälteförklarade britt, som härjade här XXX, har de historiska händelserna i just denna öken blivit osedvanligt väldokumenterade. Inte bara med pennans hjälp, utan även på filmduken. Min guide berättade med sin bästa inlevelse – ”Här drack han vatten, här sov han, här åt han, här stred han”. Och så vidare. Storslagna scener hade onekligen utspelat sig här! Ahmed tycktes lätta på sitt stenansikte när allteftersom han berättade. på sin Intressant var det och det satte in landskapet i en historisk kontext, men det var inte det som lockade mig mest där ute.
 
Att vara i öknen – bara att vara där, ger en känslan av att vara nära något omfattande, svårt att formulera i ord, att göra begripligt i meningar och tankar. Här finns nämligen utrymme. Utrymme till att vara tyst, tänka, fundera, resonera.
 
Men vädret kan sätta stopp för tänkandet. Bestämmer sig solen för att bli för varm och vinden för het, så slutar hjärnan att fungera. Tankarna smälter bort, de kondenserar till ånga och upplöses till ökenstoft. Därför var denna tid i Wadi Rum med Ahmed speciell. Det var en sådan tid då den glödande solen sätter världen i ett nytt ljus, och man kommer till insikter, förstår saker bättre. Jag närmade mig någonting.
 
Livet i öknen ska naturligtvis inte glorifieras. Det är hårt och extremt – mördande varmt eller olidligt kallt. Under fel tid på året och med brist på rätt utrustning och kunskap är det livsfarligt för alla som sätter sin fot där. Landskapet är minimalistiskt och monotont – sol, himmel, sten, sand. Inget mer! Där finns knappast något att producera, mycket lite att konsumera. Det leder till ett liv som mindre handlar om att differentiera sig, sticka ut ur mängden, och mer om att finna skugga, vatten och någonting att äta.
 
Det är den stora orsaken till att allt färre lever ute i öknen. Avfolkningen från öknen som är så tydlig i afrikanska länder som Somalia, Sudan, Senegal, även dem till stor del ökenländer, är förstås även verklighet i Jordanien.
 
Men det förblir heligt.
 
Så där höll det på fram till solnedgången. Vi såg solen försvinna bort i en röd nyans i en rasande fart uppe på en sandkulle dit vi klättrat alldeles barfota. Sanden låg här i skugga, och var kall. Ahmed som hittills varit outgrundligt känslolös blev rörd av solnedgången, för vem blir inte rörd av en solnedgång i öknen, och berättade för mig i en högst allvarlig ton:
 
”Ju längre ut i öknen du går, John, ju närmare kommer du Gud”.
 
Det var ett gammalt arabiskt talesätt. Jag hade gett honom en grimas och ett leende som svar på denna uppenbara klyscha om det inte varit för att både Ahmed och vår guide, när jag mötte deras blickar, hade sett så orubbligt övertygade ut.
 
Efter solnedgången började det omedelbart att skymma. Det var dödstyst omkring oss när vi hasade oss ner för sandkullen. Landskapet förlorade omärkligt sin färg. Jag hoppade in i bakluckan på den japanska bilen och kurade mödosamt ihop mig i en obekväm ställning, med ett järnrör som skav mot smalbenet. Lukten av diesel hängde kvar i bilen likt ett ondsint moln. Därefter vred vår beduinguide om startnyckeln, Toyotan startade med ett vrål och öknen slutade att vara tyst.
 
Inte långt senare då jag och Ahmed nått fram till ett litet läger vid foten av en klippa, hade allting blivit svart och kyligt. Ovanför oss, där vi satt i nattmörkret och gjorde mat, lyste miljoner stjärnor. Ahmed sa att det var Gud som lyste på oss.
 
 
 
 
 
 
 
 
På sommaren är Wadi Rum, precis som alla andra öknar, ett brinnande inferno. Luften ligger som en rykande slöja över huden, vindarna är heta, de sätter eld på ens kinder. Sanden glöder. Solen sätter hela landskapet i brand, och inte ens skuggan skyddar mot lågorna.
 
Jag har upplevt detta helvete på annat håll i världen. Därför var jag tacksam över att jag och Ahmed reste till Wadi Rums märkliga ökenlandskap under en tid då det var svalt. Då vinden och solen var båda ljuvligt harmlösa.
 
Jag såg Ahmed första gången när jag stegade ut från mitt hotell i Aqaba. I morgonsolens matta ljus stod han lutad mot en gammal taxibil på andra sidan gatan med en cigarett hängande ur mungipan. Staden kokade av liv. Människor skyndade förbi, konverserade, gestikulerade. Männen i luftiga kläder, kvinnorna i sjalar, några få bar burka. Och överallt taxibilar. Ahmed förblev orörlig med ena handen i läderjackan ända tills jag klivit över vägen och stod mitt framför honom. Han såg ointresserat mot mig, granskade mig noga, utan att röra en min. Han muttrade fram en hälsning på engelska.
 
Denna mustaschprydde arabiska man, med sin rundaktiga benstomme och sitt grånade svarta hår, hade ingen tanke på att charma mig. Det stod klart. Han stack ut på det sättet, för samtliga andra av stadens taxichaufförer gjorde inte mycket annat på dagarna än att försöka charma turister. Men inte Ahmed – han litade blint på att hans enorma karisma skulle få kunderna att komma till honom istället. Mannen var ett geni! Hans taktik fungerade, med minsta möjliga marginal. Jag valde honom då jag var övertygad om att kunna förhandla fram ett bra pris med denna man och hans nedgångna taxibil.
 
Vi lämnade Aqaba, kungadömet Jordaniens enda hamnstad, bakom oss utan att ha bytt många ord och begav oss norrut inåt land. Där väntade inte mycket mer än klippor och sand, ett växtlöst landskap. Enstaka kameler stod loja och sysslolösa vid vägkanten. På välskötta vägar kom vi allt längre bort från Röda Havskusten och nådde istället en solig, vidsträckt öken. Den mördande värme som vanligtvis karaktäriserar ökenländer kändes behagligt avlägsen när jag vevade ner vindrutan och lät vinden fånga mitt hår.
 
Emellanåt sneglade jag på min chaufför och undrade vem han var. Jag mindes en av de första meningarna jag hört då jag landat i Jordanien: ”Det finns två typer av tjuvar i detta land – den ena sitter i fängelse, och den andra sitter i en taxi”.
 
Men jag var inte orolig. Ahmed var en kedjerökande trebarnspappa, född och uppvuxen i Aqaba, hade jag så långt räknat ut av hans mumlande men oväntat vältaliga engelska. Han tyckte inte om att le, men älskade sin skinnjacka mer än någonting annat. Någon dag senare när jag hade lärt känna honom bättre bjöd han över mig till sitt hem i Aqabas utkanter. Hans två decennier yngre fru serverade oss flera omgångar sött té och rostade kastanjer medan vi satt i deras kala vardagsrum och pratade ända tills himlen blivit svart över kusten och Ahmeds låga hus. Deras tre små barn hällde i sig litervis av det söta téet och klättrade nyfiket på väggarna ända fram till himlen blivit svart över kusten och Ahmeds låga hus.
 
Då vi kommit en bit från Röda Havet, kanske en timme, kanske mer, skedde en förändring i landskapet. Vi svängde av huvudvägen vid byn xxx och körde vidare österut in på en mindre väg. Konturen av vindpinade berg skymtade i den soliga horisonten. Eldfärgade buskar dök upp i sanden. Mjuka, besynnerliga klippor, liksom rundade av den heta ökenvinden, reste sig i mängder ur ett hav av rödgul sand. Vi närmade oss någonting.
 
Porten in till naturreservatet Wadi Rum var ett smakfullt besökscenter byggt av sten. Det var nästan tomt på människor. Ahmed berättade att endast certifierade guider hade tillstånd att visa runt besökare inne i reservatet. Och för att bli guide var man tvungen att i blodet vara beduin – Jordaniens inhemska nomader, som gått i denna öken i jakt på vatten och skugga i många, många år. Jag (som hade ont om tid) gladde mig åt att de numera inte bara rider på kameler för att ta sig fram i sanden. De kör även Toyota.
 
Solen sken över Wadi Rum medan vi for fram kors och tvärs över öknen. Oftast följde vi uppkörda hjulspår som många jeepar innan oss skapat. Men det hände att vår beduinguide svängde av från spåren, satte kurs mot någon avlägsen klippa och navigerade beslutsamt över det gropiga sandhavet som en skeppare som styr sin båt genom höga dyningar. Vi skumpade upp och ner. Den gamla, hostande dieselmotorn fyllde mina öron, dess svarta avgaser sögs in i min näsa. Hela dess motbjudande väsen intog mitt huvud.
 
Vi följde någon slags runda, bockade av sevärdheter i en rasande fart. Från dal till dal, klippa till klippa, skugga till skugga. Jag fotade, förde anteckningar. Det fanns förstås inget vatten i sikte och mycket lite grönska. Där fanns inga kameler som strövade omkring eller någon taggig kontur av en kaktus. Inga pyramider, eller städer uthuggna ur klipporna. Men vi såg klippmålningar från länge sedan. De föreställde kameler, kartor, solen eller outgrundliga ting, inristade med rödrosa streck i klippstenen. Och själva klipporna, Wadi Rums stora sevärdhet, hade funnits i evigheter. Ibland nådde vi uppslagna tältplatser mitt i det varma månlandskapet där man kunde köpa sött té och hemsnidade souvenirer. De var små oaser i torkan.
 
Många av de platser vi passerade var kopplade till den man som satt Wadi Rum på var mans karta – Lawrence av Arabien. Tack vare denna hjälteförklarade britt, som härjade här XXX, har de historiska händelserna i just denna öken blivit osedvanligt väldokumenterade. Inte bara med pennans hjälp, utan även på filmduken. Min guide berättade med sin bästa inlevelse för Ahmed på arabiska, och han översatte sedan – ”Här drack han vatten, här sov han, här åt han, här stred han”. Och så vidare. Ahmed lätta på sin Intressant var det och det satte in landskapet i en historisk kontext, men det var inte det som lockade mig mest där ute.
 
Oavsett vilka storslagna scener som en gång utspelat sig i en öken är dess outtalade storhet som intresserar mig mest. Att vara i öknen – bara att vara där, ger en känslan av att vara nära något omfattande, svårt att formulera i ord, att göra begripligt i meningar och tankar. Här finns nämligen utrymme. Utrymme till att vara tyst, tänka, fundera, resonera.
 
Men vädret kan sätta stopp för tänkandet. Bestämmer sig solen för att bli för varm och vinden för het, så slutar hjärnan att fungera. Tankarna smälter bort, de kondenserar till ånga och upplöses till ökenstoft. Därför var denna tid i Wadi Rum med Ahmed speciell. Det var en sådan tid då den ljumma solen sätter världen i ett nytt ljus, och man kommer till insikter, förstår saker bättre. Jag närmade mig någonting.
 
Livet i öknen ska naturligtvis inte glorifieras. Det är hårt och extremt – mördande varmt eller olidligt kallt. Under fel tid på året och med brist på rätt utrustning och kunskap är det livsfarligt för alla som sätter sin fot där. Landskapet är minimalistiskt och monotont – sol, himmel, sten, sand. Inget mer! Där finns inget att producera, inget att konsumera. Det leder till ett liv som mindre handlar om att differentiera sig, sticka ut ur mängden, och mer om att finna skugga, vatten och någonting att äta.
 
Det är den stora orsaken till att allt färre lever ute i öknen. Avfolkningen från öknen som är så tydlig i afrikanska länder som Somalia, Sudan, Senegal, även dem till stor del ökenländer, är förstås även verklighet i Jordanien.
 
Men det förblir heligt.
 
Solens nedgång är det definitiva slutet på varje dag i öknen. Vi såg den försvinna bort i en röd nyans i en rasande fart uppe på en sandkulle dit vi klättrat alldeles barfota. Sanden låg här i skugga, och var kall.Så där höll det på fram till solnedgången. Min buttre vän Ahmed tycktes gilla det faktum att jag tyckte om öknen. Mina tankar flög åt alla håll. Jag älskade Wadi Rum från den sekund jag satte min fot i reservatet.
 
Ahmed som hittills varit outgrundligt känslolös blev rörd av solnedgången, för vem blir inte rörd av en solnedgång i öknen, och berättade för mig i en högst allvarlig ton:
 
”Ju längre ut i öknen du går, John, ju närmare kommer du Gud”.
 
Det var ett gammalt arabiskt talesätt. Jag hade gett honom en grimas och ett leende som svar på denna uppenbara klyscha om det inte varit för att både Ahmed och vår guide, när jag mötte deras blickar, hade sett så orubbligt övertygade ut.
 
Efter solnedgången började det omedelbart att skymma. Det var dödstyst omkring oss när vi hasade oss ner för sandkullen. Landskapet förlorade omärkligt sin färg. Jag hoppade in i bakluckan på den japanska bilen och kurade mödosamt ihop mig i en obekväm ställning, med ett järnrör som skav mot smalbenet. Lukten av diesel hängde kvar i bilen likt ett ondsint moln. Därefter vred vår beduinguide om startnyckeln, Toyotan startade med ett vrål och öknen slutade att vara tyst.
 
Inte långt senare då jag och Ahmed nått fram till ett litet läger vid foten av en klippa, hade allting blivit svart och kyligt. Ovanför oss, där vi satt i nattmörkret och gjorde mat, lyste miljoner stjärnor. Ahmed sa att det var Gud som lyste på oss.
 
 
Ahmeds uppsyn var från början direkt oärlig, och kanske mest slående – ointresserad. I den jordanska morgonsolens heta, kvalmiga ljus stod han lutad mot en skrotig bil och förblev orörlig med ena handen i fickan och en cigarett i mungipan ända tills jag stod mitt framför honom. Jag sträckte fram min hand. Han såg stilla upp mot mitt leende ansikte och spände sina mörka ögon i mina blå, utan att le, utan att yttra ett ord – och för en stund försvann de in djupt. Jag såg ingenting i hans ögon, inte en känsla, inte en antydan till någonting alls. Det var en becksvart öken. Och ovanför den lyste inga stjärnor, där sken ingen sol.
 
Denna mustaschprydde arabiska man, med sin rundaktiga benstomme och sitt grånade svarta hår, hade ingen tanke på att charma mig. Det stod klart. Han stack ut på det sättet, för samtliga andra av stadens taxichaufförer gjorde inte mycket annat på dagarna än att försöka charma turister. Få ensamrätten till att köra dem till platser som klippstaden Petra, eller South Beach där man kunde snorkla bland Röda Havets färgsprakande koraller.
 
Ahmed var ägare till Aqabas risigaste taxi. Jag hade sett honom rakt över gatan när jag stegade ut från mitt hotell, som till min förvåning redan kokade av liv. Folk skyndade förbi, konverserade, gestikulerade, männen i luftiga kläder, kvinnorna i sjalar, några få bar burka. Och överallt taxibilar. Åsynen av Ahmed och hans sorgliga taxi fick mig att anta att han var stadens billigaste chaufför. Men jag hade förstås fel.
 
Vi lämnade Aqaba, kungadömet Jordaniens enda hamnstad, bakom oss utan att ha bytt många ord, och begav oss inåt land. Där väntade inte mycket mer än klippor och sand till en början. Väldigt lite växte längs med vägen. På bekväma och tomma vägar som löpte i små dalar mellan bruna klippväggar kom vi allt längre bort från kusten. Den mördande värme som karaktäriserar varje ökenland kändes behagligt avlägsen när jag vevade ner den halvspruckna vindrutan och lät vinden fånga mitt hår. Inte ens röken från Ahmeds ständiga rökande besvärade mig. Då vi kommit en bit från Röda Havet började ökenlandskapet öppna upp sig. Konturen av vindpinade berg. Mjuka, besynnerliga klippor, liksom rundade av ökenvinden, reste sig ur ett hav av rödgul sand. Enstaka lågt växande buskar var utspridda i sanden som kadaver. Ett monotont, men makalöst landskap.
 
Emellanåt sneglade jag på min chaufför och undrade vem han var. En av de första meningarna jag hörde då jag landat i Jordanien var att det finns två typer av tjuvar i detta land – den ena sitter i fängelse, och den andra sitter i en taxi. Ahmed satt onekligen i en taxi. Tillsammans med mig. En kedjerökande trebarnspappa, gift med en mycket yngre kvinna, hade jag så långt räknat ut av hans mumlande, men oväntat vältaliga engelska. Hur gammal han var förblev dock en gåta.
 
Porten in till naturreservatet Wadi Rum var ett smakfullt besökscenter som vi nådde efter en dryg timme. Ahmed berättade att endast certifierade guider hade tillstånd att köra runt besökare inne i området. Och för att bli guide var man tvungen att vara nomad i blodet. Vi fick därför parkera taxin och välja nytt färdmedel. Man kunde gå till fots, men skulle då inte hinna se vidare mycket, eller kamel, som inte heller är kända för att göra många knop. Man fick välja mellan gamla Toyota pickups och lite mer moderna varianter av samma märke.
 
När solen skiner över Wadi Rum, som den nästan alltid gör, märker man att det inte är någon vanlig öken. Enstaka uppkörda spår i den röda sanden leder kors och tvärs genom sanden, från berg till berg, dal till dal, från skugga till skugga. Det finns förstås inget vatten och mycket lite grönska. Där fanns inga kameler som fritt strövade omkring eller kaktusar som man kan tänka säga finns överallt i världens alla öknar. om man får uppleva den på rätt villkor. Det blåste en svag vind, inte het och olidlig, utan ljum och behaglig. Detta var i vintertid när den gassande solen inte var lika farlig, förrädisk, obarmhärtig. Öknen är en mäktig plats och att vara där, att verkligen vara där, ger en känslan av att vara nära något stort och omfattande, svårt att formulera i ord, att göra begripligt i meningar och skrift. Här finns nämligen utrymme. Och mitt i allt detta finns utrymme. Utrymme till att vara tyst, tänka, fundera, resonera. Man når djupare in i sig själv. Jag älskade landskapet och det tycktes mig som att det älskade mig tillbaka.
 
Wadi Rums månliknande backdrop har precis som många andra öknar varit skådeplats för många historiska händelser. Skillnaden är bara att händelserna i Wadi Rum är osedvanligt väldokumenterade. Och det beror främst på en enda person – Lawrence av Arabien.
 
Ju längre in i öknen du går, John, ju närmare kommer du Gud. Ahmed lös miljoner stjärnor. Det hade blivit kallt. Stjärnorna gick inte att räkna. Och därefter blev öknen tyst igen.