Wadi Rum – gudomliga äventyr i Jordaniens öken

På sommaren är Wadi Rum ett brinnande inferno. Luften ligger som en rykande slöja över huden, vindarna är heta, de sätter eld på ens kinder. Sanden glöder. Inte ens skuggan lindrar mot hettans plågor. Men under en sval, vindstilla dag är detta märkliga ökenlandskap i södra Jordanien en plats för spänning och insikter. Och om man verkligen tror på det – möten med Gud.

Jag såg Ahmed första gången när jag stegade ut från mitt hotell i Aqaba. I den ljumma morgonsolens ljus stod han lutad mot en gammal taxibil på andra sidan gatan med en cigarett hängande ur mungipan. Staden kokade av liv. Människor skyndade förbi, konverserade, gestikulerade. Männen i luftiga kläder, kvinnorna i sjalar. Och överallt taxibilar. Ahmed förblev orörlig med ena handen i läderjackan ända tills jag klivit över vägen och stod så nära att jag kunde känna röklukten från hans andedräkt. Han såg ointresserat mot mig först, granskade mig sedan noga, utan att röra en min. Han muttrade fram en hälsning på engelska.

Denna mustaschprydde arabiske man, med sin rundaktiga benstomme och sitt grånade hår, hade ingen tanke på att charma mig. Det stod klart. Han stack ut på det sättet för samtliga övriga av stadens taxichaufförer gjorde inte mycket annat på dagarna än att försöka charma turister. Jag valde honom att leda min utflykt till Wadi Rum av just denna anledning – en taxichaufför som inte behöver jaga sina kunder måste vara ett utmärkt val.
 
Vi lämnade kungadömet Jordaniens enda hamnstad bakom oss utan att ha bytt många ord och begav oss inåt land. Där väntade inte mycket mer än klippor och sand, ett växtlöst landskap. Enstaka kameler stod loja och sysslolösa vid vägkanten. På breda vägar kom vi allt längre bort från Röda Havskusten och allt längre ut i en vidsträckt öken. Den mördande värme som vanligtvis karaktäriserar ökenländer kändes avlägsen när jag vevade ner vindrutan och lät vinden fånga mitt hår. Solen på den blå himlen var fortfarande ljummen. Dagen var sval, behaglig.

Emellanåt sneglade jag på min chaufför och undrade vem han var. Jag mindes en av de första meningarna jag hört då jag landat i Jordanien: ”Det finns två typer av tjuvar i detta land – den ena sitter i fängelse, och den andra sitter i en taxi”. Men jag var inte orolig. Ahmed var en kedjerökande trebarnspappa, född och uppvuxen i Aqaba, hade jag så långt räknat ut av hans mumlande men oväntat vältaliga engelska.

Någon dag senare när jag hade lärt känna honom bättre bjöd han över mig till sitt hem i stadens utkanter. Hans två decennier yngre fru serverade oss flera omgångar sött té och rostade kastanjer medan vi satt i deras kala vardagsrum och pratade om vår resas upplevelser.

Då vi kommit några mil från Röda Havet skedde en förändring i landskapet. Vi svängde av från huvudvägen vid en sömnig by och körde vidare in på en mindre väg som ledde österut. Konturer av vindpinade berg och ensliga buskar skymtade framför oss i den soliga horisonten. Jättelika, besynnerliga klippor, liksom rundade av den heta ökenvinden, reste sig i mängder ur ett hav av rödgul sand. Vi närmade oss någonting.

Porten in till naturreservatet Wadi Rum, beläget på cirka 1000 meter över havet, var ett smakfullt besökscenter byggt av sandfärgad sten. Det var nästan tomt på människor. Ahmed berättade att endast certifierade guider hade tillstånd att visa runt besökare inne i naturreservatet. Och för att bli guide var man tvungen att vara beduin – Jordaniens inhemska nomader som gått i denna öken (vilken de själva kallar ”Måndalen”) i jakt på vatten och skugga i många, många år. Med några undantag har de flesta av Wadi Rums beduiner nu i stort sett övergivit sin traditionella livsstil och försörjer sig inte längre på sin boskap. Sakta men säkert håller detta uråldriga levnadssätt på att försvinna helt. Turism, är mer lönsamt.

Solen sken över oss medan vi for kors och tvärs genom öknen. Oftast följde vi uppkörda hjulspår som många bilar innan oss skapat. Men det hände att vår beduinguide svängde av från spåren, satte kurs mot någon avlägsen punkt och navigerade beslutsamt över det gropiga sandhavet som en skeppare som styr sin båt genom höga dyningar. Vår vita Toyota skumpade upp och ner. Den gamla, hostande dieselmotorn fyllde mina öron, dess svarta avgaser sögs in i min näsa. Hela dess motbjudande väsen intog mitt huvud.
 
Vi följde någon slags runda, bockade av sevärdheter i en rasande fart. Från kanjon till kanjon, klippa till klippa, skugga till skugga. Jag fotade, förde anteckningar. Det fanns förstås inget vatten i sikte och mycket lite grönska. Där fanns inga kameler som strövade omkring eller någon taggig kontur av en kaktus. Men ibland nådde vi uppslagna tältplatser mitt i det varma månlandskapet där man kunde köpa sött té och hemsnidade souvenirer. De var små oaser i torkan. Vi såg också klippmålningar. De föreställde människofigurer, kameler, kartor och solar, inristade för länge sedan i granit- och sandstensklipporna, vittnandes om att människor rört sig i dessa trakter i tusentals år. Och själva klipporna – Wadi Rums stora sevärdhet – hade funnits i evigheter.

Många av de platser vi passerade var kopplade till den person som satt Wadi Rum på var mans karta – Thomas Edward Lawrence, bättre känd som Lawrence av Arabien. Tack vare denna hjälteförklarade britt, som var stationerad här under den arabiska revolten mellan 1916-1918, har de historiska händelserna i just denna öken blivit osedvanligt väldokumenterade. Min guide och Ahmed ansträngde sig för att skapa tidsdjup, de berättade med sin bästa inlevelse – ”Här drack han vatten, här sov han, här åt han, här stred han”. Och så vidare. Storslagna scener hade onekligen utspelat sig här! T.E. Lawrence stora bidrag till historien var att lyckas samordna de olika arabiska ledarna i deras gemensamma gerillakamp mot den osmanska armén. År 1917 gav detta resultat – araberna korsade den heta öknen och lyckades via land inta det då rätt obetydliga men strategiskt belägna Aqaba vid Röda Havet. Det var slaget om Aqaba. Efter 400 års styre föll byn ur händerna på det osmanska riket. 80 år senare är samma by en stad, full av hotell, turister – och taxichaufförer.

När det hunnit bli sen eftermiddag kunde jag tydligt se, eller snarare höra, att Ahmed hade förändrats sedan vårt första möte under morgonens larm i Aqaba. Det kändes som en evighet sedan när jag nu iakttog honom. Men det var inte så att han blivit en helt annan person, hans ansikte var fortsatt mycket allvarligt, hans rörelser långsamma, nästan mödosamma, utan det uttrycktes i hans val av ord.
 
Ahmed visade sig ha en förvånansvärt stor engelsk vokabulär. Han använde nu målande, storslagna ord för att beskriva den tidlösa natur vi befann oss i. Formade meningar som poesi. Ahmed var en filosof, ingen tjuv!
 
Det som slog mig vid denna tidpunkt var att öknens viktigaste tillgång, som förmår förändra och fascinera människor, T.E. Lawrence inkluderad, måste vara dess utrymme – till att vara tyst, tänka, fundera, resonera. Och detta kommer av bristen på distraktioner då landskapet är minimalistiskt – sol, himmel, sten, sand. Inget mer! Visst har det bedrivits handel under åren som gått längs Wadi Rums urgamla karavanvägar, kanske främst av nabatéerna som hade sin bas i klippstaden Petra, men där finns knappast något att producera, mycket lite att konsumera. Av denna anledning är det enkelt för en besökare som är van vid ett händelserikt och mer bekvämt liv att förkasta denna plats som en innehållslös, gudsförgäten ödemark. Men detta är ett misstag, för då förbiser man öknens verkliga innebörd och mening, som finns långt ute i viddernas tystnad och tomhet – i det outtalade. Kanske finns det också inristat i klippstenen.

Livet i öknen ska naturligtvis inte glorifieras. Det är hårt och extremt – mördande varmt eller bitande kallt. Det är sällan det existerar något mellanting. Bestämmer sig solen för att bli för varm och vinden för het så smälter alla konstruktiva tankar bort, de kondenserar till ånga och upplöses till stoft. Hjärnan slutar att fungera. Därför var min resa i Wadi Rum med Ahmed speciell. Den skedde under en sådan tid då solen och landskapet sätter tillvaron i ett nytt ljus och man kommer till insikter, förstår saker bättre. Jag närmade mig någonting.

Vi såg solen försvinna från himlen i en rasande fart uppe på en sandkulle dit vi klättrat, jag barfota, Ahmed i skor. Sanden här låg i skugga under eftermiddagen och kändes kall under fotsulorna. Vid något tillfälle uppe på kullen sade Ahmed retoriskt till mig, i en högst allvarsam ton: ”Ju längre ut i öknen du går, ju närmare kommer du Gud”. Det var ett gammalt arabiskt talesätt, och någonstans hade jag hört det förr. Jag hade gett en grimas och ett leende som svar på denna för stunden uppenbara klyscha om det inte varit för att Ahmed, när jag mötte hans blick, hade sett så orubbligt övertygad ut.

Efter solnedgången började det omedelbart att skymma. Det var dödstyst omkring oss när vi hasade oss ner för sandkullen. Landskapet förlorade omärkligt sin eldröda färg. Det var ingen vind. Jag hoppade in i baksätet på den japanska bilen där vår guide suttit och väntat och slog mig ned på det sedan länge sönderslitna lädersätet. Lukten av diesel hängde kvar i bilen. Därefter vred guiden om startnyckeln, Toyotan startade med ett vrål och öknen slutade att vara tyst.

Inte långt senare då jag och Ahmed nått fram till ett litet läger vid foten av en klippa, hade allting blivit svart och kyligt. Ovanför oss, där vi satt i nattmörkret och lagade mat, lyste miljoner stjärnor. Ahmed sa att det var Gud som lyste på oss.