Battambang – Kambodjas lysande framtid

Lättillgängligt, men fortfarande orört – landsbygden omkring Battambang ger en annorlunda bild av Kambodja. Där kan man ensam utforska landets exotiska natur, spännande kultur och mörka historia. Och dessutom få en glimt av framtiden.

Mitt i den tryckande hettan stod han, leendes och iklädd en rödblå gammal fotbollströja. En vit rand av tänder lös upp hans pojkaktiga ansikte och vid åsynen av oss sken han upp som om han fått syn på en gammal vän. På perfekt engelska och med en sällsynt vaksamhet i rösten hälsade han glatt där han stod lutad mot sin motorcykel utanför hotellet, lika punktlig och pålitlig som ett klockur. Innan morgonens sista gäspning hade vi redan hunnit lämna Battambang och gett oss ut på landsbygdens spartanska grusvägar.

Jag och min vän mötte Panya vid busstationen dagen innan. Vår bussresa från Pnom Phen hade tagit fyra timmar och vid ankomsten till Battambang, Kambodjas näst största stad, fanns där lämpligt nog flera män på motorcyklar som var mer än villiga att köra oss till något av stadens fåtaliga hotell. Bland dem, Panya. På vägen till hotellet berättade han att han jobbade som guide och frågade med en slags uppriktig nyfikenhet om vi var intresserade av en tur på den ”oupptäckta och mycket intressanta” landsbygd som omger Battambang. Självklart var vi det svarade vi, det var ju den vi kommit dit för.

Bananträd och palmer kantade vägen och mitt i denna gröna allé åkte vi fram, jämte orörliga floder och förbi enkla hus. Redan under de första minuterna blev det tydligt att Battambangs landsbygd inte nåtts av de turisthorder som dagligen invaderar Angkor Vat, ett par timmar norrut med bil eller flodbåt.
Den enda kameran inom synhåll hängde ned från min egen svettiga nacke.

Tvärtom så stod klart att turister är en ganska ovanlig – och oväntat välkommen – syn i dessa trakter. Ofta kom stora klungor av halvnakna barn springande mot oss iklädda något som mer liknade trasor än kläder. De höll ut händerna som för att be om pengar, vilket är obehagligt vanligt på vissa håll i Kambodja där turister vistas, men när de efter outtröttligt jagande nådde fram till oss visade det sig att de bara ville skaka hand. Därefter hoppade de omkring i stora cirklar under vilda glädjerop och skrek ”bye bye” så högt och så länge att det ekade i öronen ett bra tag efteråt. Ända tills nästa gäng dök upp. Barnen kom från alla håll och kanter, varje tomt tycktes dölja minst ett halvt dussin som alla bara väntade på någon förbipasserande att få visa sin oerhörda energi och nyfikenhet för. Det var som att köra rakt in i ett bakhåll.

”De är så glada att se er”, sa Panya, utan att riktigt förklara varför. Panya berättade att kambodjanerna alltid har haft stora familjer. Han själv visade sig ha åtta syskon.

Panya hade ett genomtänkt schema för dagen. Han hade erfarenhet av turister och med tiden lärt sig vad de ville se. Det första stoppet var en lokal matmarknad i en liten by. Blodiga köttbitar låg utspridda på en smutsig filt, till hälften dolda av svärmande flugor. Ägg låg lösa i flätade korgar, färska grönsaker flöt omkring i bunkar med vatten. Allting var samlat i skuggan under ett plåttak där mängder av kvinnor och män betraktade oss med forskande, vaksamma ögon och varje gång vi mötte deras blick sken de upp – precis som Panya själv gjort – som om de fått syn på en gammal vän.

Panya fick fungera som vår tolk och pratade hela tiden, antingen med oss eller med lokalbefolkningen. Det verkade som om han kände alla som samlats vid marknaden för de samtalade som goda vänner brukar, men efteråt berättade han att alla var främlingar för honom. När vi lämnat marknaden berättade han entusiastiskt om människorna i byarna vi körde förbi, om livet i Kambodja och om djuren, växterna, maten – allt – som om han var ett levande uppslagsverk. Men det fanns en fråga han inte ville svara på. När vi frågade om de grottor i området som Röda Khmererna, med Pol Pot i spetsen, använt under folkmordet i slutet på sjuttiotalet svarade han kort att den berättelsen skulle han överlåta till någon annan.

Kort därefter kom vi till vad Panya kallade för ”ett mindre berg” – en malplacerad kulle som dykt upp från ingenstans i det platta landskapet. Vi hade nått Wat Phnom Sampeau, ett av de mest besökta turistmålen i Battambang. Nedanför kullen fanns en jättebuddhastaty och små skjul byggda i skuggan av diverse tropiska träd. Uppe på kullen fanns ett tempel, gamla kanoner och en av de många platser i Kambodja där man kan få en inblick i landets mörka historia.

Vid foten av den egendomliga kullen blev vi överlämnade till Pii, en småtjock liten pojke med gröna shorts och slitna tofflor. Han skulle visa oss runt uppe på kullen, pengarna vi gav honom gick till hans skolgång. Pii ledde oss med händerna i byxfickorna upp för kullens branta sluttning och stannade tillslut vid en ödslig grottöppning. Vi klev in i dunklet. Pii harklade sig, som om han stod inför ett framförande av ett föredrag. Han hade gjort detta förut. Lika detaljerat och pedagogiskt som om han läst från en historiebok berättade han allvarligt om platsen: ”Mellan åren 1975 och 1979 mördade Röd Khmererna två miljoner av sina egna landsmän. Ni har kanske varit vid Killing fields utanför Pnom Phen, där de dödade och begravde sina offer. Det här är en killing cave”.

Han pekade uppåt. Ovanför oss letade sig solens sken ner i ett runt hål, som om vi befann oss i botten av en brunn och såg upp mot dess ljusa öppning. Pii förklarade att det var där uppifrån de slängde ner människorna, antingen redan döda eller svårt skadade, och på så sätt bildade en massgrav nere på grottans golv. Han fortsatte sin historielektion.

”Många av soldaterna var i min egen ålder. De fördes till djungeln där de lärde sig att döda”. Även fast jag var medveten om detta sen innan så tycktes dessa ord, som så allvarsamt uttalats genom hans pipiga röst, löjeväckande. Han var ju bara ett barn, som inte ens kommit i målbrottet! Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig en figur som honom med ett vapen i handen. Han berättade vidare om Pol Pot och hur han anklagade så många – intellektuella, studenter, munkar, till och med folk vars enda fel var att de bar glasögon – för att vara emot regimen och därmed gjorde sig skyldiga till att bli dödade.

Plötsligt slutade han prata, vände om och gick ut ur grottan. Vi följde honom ut i det bländande dagsljuset och lämnade grottan bakom oss – mörk och tom – precis som vi fann den. Vi fortsatte rundvandringen med Pii framför oss. Hans gröna shorts tycktes lysa i solskenet där han gick med händerna i fickorna, barfota i tofflorna. Han stannade till då och då för säga några väl valda ord innan vi slutligen nådde en utsiktsplats bredvid ett litet tempel. Vilda apor hängde i ett närliggande träd och nedanför oss bredde landskapet ut sig – platt, torrt, tropiskt – och stilla.

Den tryckande hettan tycktes kväva alla ljud. Pii ledde oss sedan tillbaka till foten av berget. Där väntade Panya, som vinkade glatt från skuggan av två träd, djupt nedsjunken i en hängmatta. Han låg totalt omsluten som i en puppa och det enda som syntes var hans svarta lugg och den så ivrigt vinkande handen som pekade på ett skjul bredvid. Det visade sig vara en restaurang. Medan han sedan satt där och slevade i sig en tallrik väldoftande mat avslöjade han sin passion för ris. ”Jag kan äta hur mycket som helst, men om jag inte får ris så blir jag aldrig mätt. Jag äter ris till frukost, lunch och middag. Hela tiden – ris ris ris”. Han skrattade högt.
”Men alla kambodjaner är likadana”, fortsatte han.

Detta uttalande tycktes väcka eftertänksamhet inom honom och han fäste blicken på sin halvätna tallrik en lång stund, som någon som är försjunken i en fängslande bok. Därefter såg han upp och tillade, med en närmast högtlidlig ton: ”Riset är mitt lands hjärta. Även om någon arbetar i en annan del av landet kommer de alltid hem för att hjälpa till med risskörden. Risskörden är den allra viktigaste tidpunkten för Kambodjas bönder. Och det säger väl en del om mitt land, där de flesta av invånarna är just bönder?”

Panya tog oss sedan till en fruktfarm där vi skulle få möta några av dessa bönder. På eget initiativ hade han börjat köra turister till denna plats vilken enligt honom var ”mycket autentisk”. Han visste sannerligen vilka ord som klingade rätt i turisternas öron. Vi slog oss ned vid ett långt bord och blev bjudna på en hel buffé med färsk frukt plockad direkt från gården – ananas, mango, bananer och mängder av andra exotiska frukter i olika färger och former.

På gården stod ett traditionellt kambodjanskt hus. Dessa hus är byggda på styltor och bidrar därmed med en skuggig plats under huset som är oumbärlig när solen blir för varm. När frukten var uppäten blev vi visade upp för husets ostadiga trappa och fann där sovrummet. Solens strålar silades igenom springorna i väggarna och taket och lös upp ena hörnet av rummet. Där låg en stor madrass, dold bakom ett myggnät.  Ett fåtal saker låg utspridda runtomkring.

Panya berättade att de opålitliga myggorna tvingar alla kambodjaner att sova med myggnät.
”Dhengue feber är bara ett litet problem under torrperioden, men större under regnsäsongen. Framförallt är det barnen som drabbas. Malaria är också ett bekymmer på vissa platser. Men det drabbar alla”.

Panyas egen far visade sig ha fått malaria under Pol Pots regim, när han som så många andra tvingades ut i djungeln för att arbeta. Han själv överlevde, men många av hans vänner gjorde inte det. Men nuförtiden var myggorna inte lika farliga hävdade Panya. I alla fall inte i Battambang.

Efter besöket på gården tog Panya oss till Wat Banan, en annan huvudattraktion på Battambangs landsbygd. En lång stentrappa ledde upp till ett nedgånget tempelområde, enligt Panya lika gammalt som självaste Angkor Vat, och enligt lokalbefolkningen själva inspirationen till det berömda verket. Allt som nu fanns kvar efter århundraden av vind och regn var fem rangliga stentorn som reste sig upp mot den klarblå himlen. Ett fåtal människor strövade omkring bland tempelruinerna. En behaglig stillhet vilade över platsen, och man kunde se framför sig hur detta tempel en gång stod praktfullt uppbyggt bland de gröna träden, vakandes över det vidsträckta landskapet nedan. Vi spenderade en lång stund vid templet.

Det röda, torra gruset knastrade under hjulen medan vi sedan rullade vidare på de gropiga vägarna. Het luft trängde in i lungorna. Floderna vi passerade var stilla, spegelblanka och stränderna överskuggades av ett grönt hängande lövverk. Det enda som bröt landsbygdens lugn var enstaka motorbikes. Och barnen. Bakom varje krök dök de upp – ur hus som liknade skjul, med kläder som liknade trasor – och fyllde vägarna med liv och rörelse. Vissa skrek sig hesa av förtjusning när vi körde förbi dem.

De minsta barnen stod stilla som träffade av blixten och stirrade ohämmat med munnen vidöppen, med handen vinkandes som en ren reflexrörelse. Allt vi gjorde var att sitta bakom Panya på hans motorcykel och vinka tillbaka, ibland som ett stumt frågetecken, ibland lika ihärdigt skrikande som barnen själva. Det gick inte att sluta le. Det gick inte att sluta förvånas. Skillnaden från barnen jag träffat i Kambodjas huvudstad och vid kusten var oerhörd. Ingen här bad om pengar.

En ung pojke fick panik när vi stannade motorcykeln bredvid honom. Han tjöt till och sprang som om han varit jagad av en tiger i femtio meter utan att kasta en blick bakåt. Tillslut stannade han och vände sin halvnakna kropp mot oss, gråtandes. Jag tog ett steg mot honom, och så sprang han femtio meter till. De andra barnen berättade att han nyligen flyttat hit från en by i djungeln. Han hade aldrig sett vita människor förut.

Dagen skulle avslutas med en tur på det ökända ”bamboo train”, en slags fyrkantig platta som körs på en övergiven räls där inga tåg längre går. När vi nådde perrongen stod solen redan lågt vid horisonten och färgade hela landskapet med sin röda matta färg. Bananträden kastade långa skuggor på marken.

”Jag ville visa er en del av Kambodja som jag tror är okänd för många”, sa Panya medan vi väntade på att bambutåget skulle anlända. ”Jag ville visa er vår natur som ännu är orörd och våra tempel som inte är överexploaterade. Jag ville även visa er en bit av vår mörka historia. Men framförallt ville jag visa er vår framtid”.

Han påminde oss om att det inte gått trettio år sedan den grotta Pii visat oss använts till ett av historiens värsta folkmord, men trots att korruptionen fortfarande var påtaglig var han övertygad om att framtiden såg betydligt ljusare ut för hans ris-älskande land. Och efter att ha spenderat dagen bland Battambangs yngre generation kunde man inte annat än att hålla med.

Bambutåget anlände tillslut. Ett dussin upplivade barn vinkade av oss på perrongen och med en gammal båtmotors hjälp flög vi sedan framåt på den övervuxna rälsen – med den magiska solnedgången åt ena hållet, bananträden åt det andra, och en ändlös svärm av knott rakt framifrån. Bakom oss satt Panya, utmattad efter en hel dags arbete. Han såg nöjd ut.

4 kommentarer på Battambang – Kambodjas lysande framtid

  1. Sandra Kanstad

    Kul å læsa om din upplevelse:) Jag ælskade Battambang!:) Jag åkte dit med en kompis som var 8 år nær en familj som hade chans att fly från kriget till Australien tog med honom. I passet står det att han ær fødd i Battambang, men han ær sjælv osæker på om det ær hans riktiga pass. Han kom tillbaka 20 år efter och ville uppleva landet igen. Vi reste runt i Battambang och søkte efter något han kunde minnas. Det var underbara mænniskor men en mærklig kænsla. Jag gillade staden vældigt, men det kænns att den har en historia øver sig som ær vældigt mørk. Jag ær stolt øver mænniskorna som har kommit så långt dom har gjort. Alla har sin historia att berætta.
    Verkligen vært ett besøk!:)

  2. Joe Thornton

    Riktigt välskrivet och intressant. Kambodja står högt på listan över kommande resmål. Tack för trevlig läsning.

  3. fajsing

    Riktigt intressant och trovärdigt skrivet. spännande del av kambodja du besökt. bra gjort.

  4. Hans Johansson

    Hej John!
    Intressant läsning. Har själv varit i Battambang, men missade grottorna. Minns däremot när min proffsiga guide tog med mig hem till sin familj och visade hur han lärde sig engelska. Där i vardagsrum-köket stod träpelare med ord på. Ord som ”opress”, ”reconciliation” mm. Det var hans ordbob, som han varje morgon studerade tills orden till slut fastnat. Sedan målade han över orden och fyllde på ordlistan. -Men uttalat är svårare, kommenterade han.

Svara till