Han ler för livet

Möt åttaårige Thanh och hör lite om livet som strandförsäljare i Shianoukville.

Han ler så att det kniper i hjärtat. Den som har ett vackert leende säljer mer godis, säger storasyster Linh.Thanh har övat länge framför den spruckna spegeln i mormors hus. Nu vet han precis hur man gör för att visa lagom mycket av tänderna och samtidigt lägga huvudet litet på sned. Med den stora platta korgen balanserande på huvudet går den lilla försäljaren fram och tillbaka längs stranden i en av Kambodjas badorter.

Thanh är ungefär åtta år, men säger själv att han är minst tretton. Ingen vet så noga. Om man räknar i livserfarenheter är han ännu äldre. Under sitt korta liv har Thanh varit med om mer än många västerlänningar hinner på ett helt liv. Fast mest handlar livet om att få pengar till mat.- Jag säljer strandens godaste tuggummi och mjukaste kolor. Bara från Thailand och bara allra bästa kvalitet.   Mormor väckte Thanh halv fem i morse.

Själv kan han inte klockan, men säger att det var mellan tuppen och soluppgången. På en enorm svart cykel far han ner till hamnen för att ta emot varor från fiskebåtarna. Mormor beställer allt från Thailand för att det blir billigare. Två stora lådor med godis och kakor som ska balanseras på cykelstyret uppför de branta backarna till huset. Linh och mormor packar upp lådorna och lägger de små paketen snyggt och prydligt i flätade korgar. Thanh bär sin korg på huvudet. Det är något han övat länge på, men ryggen gör mindre ont när armarna får vila.

Har två hemländer
Thanh har bott i Sihanoukville hela sitt liv.- Fast egentligen är jag från Vietnam, säger han stolt och berättar historier om hemlandet där han aldrig varit.   Familjen kom till Kambodja 1994 och slog sig ner i den krigshärjade turistorten på sydkusten. I Vietnam hade livet blivit för svårt och de hoppades på den spirande kambodjanska turismen. På våren året därpå föddes Thanh.

I Sihanoukville var det ont om jobb, så varje vecka körde Thanhs far sin slitna motorcykel på de osäkra vägarna till Koh Kong vid thailändska gränsen för att jobba hos en kusin. Efter det långa inbördeskriget i Kambodja finns det gott om vapen på drift. Många röda khmerer gömmer sig från rättvisan i södra Kambodjas skogar. De var barnsoldater som växte upp med vapnens språk och vars ärrade hjärtan inte kan något annat än att slåss. Thanhs far stod i vägen och sköts till döds för tre år sedan.- Boom, boom. Sen var han död, säger Thanh kallt.

Mamma bor i Thailand och tjänar pengar på prostitution och ibland som städhjälp. Thanh vill helst inte tala om henne, men tror att mamma har det rätt bra. Hon försöker hälsa på familjen varje år och skickar hem pengar en gång i månaden. Thanhs mormor säger att utan dotterns hjälp skulle hon inte ha råd att ta hand om barnbarnen.- Visst tycker jag att barn ska gå i skolan, men det går inte som vi har det nu. Jag kan inte gå på stranden och sälja med det här, säger hon och visar upp stumpen på vänster ben.   För fem år sedan trampade mormor på en mina vid stigen från risfälten. Som många andra i Kambodja förlorade hon foten.

Landet är ett av de mest minerade i världen och utanför vägarna går det aldrig att vara säker. Minorna ligger ofta två och två. Syftet är att göra så mycket skada som möjligt. Ett kliv på den första minan gör att man faller framåt på nästa.- Men vi är glada att vi lever. Många har det mycket värre och kanske inte kan se eller röra sig alls. Mina barnbarn tar hand om mig, säger mormor och skrattar. Hennes leende är lika vackert som Thanhs. Trots sina vietnamesiska rötter bär de alla Kambodjas signum. Det hemlighetsfulla leendet.

Drömmer om rikedom
Vi sitter i det skarpa ljuset från neonlamporna på en av strandrestaurangerna och pratar om livet och framtiden. Thanh tror att han kommer att flytta till Vietnam när han blir stor. Gå i skolan och kanske jobba på kontor. Hans farbror bor i Saigon och har lovat att ta emot Thanh när han blir äldre.   Thanh undrar om vi har någon elektronik som han kan få titta på. Mobiltelefonen plockas fram och med förvånansvärd skicklighet spelar Thanh spel efter spel. Fingrarna rusar över tangenterna och han jublar av glädje när han slår rekord.- En sån här vill jag ha när jag blir rik. Då ska jag spela spel varje dag och inte sälja tuggummi mer. Ska ni inte köpa lite tuggummi förresten. Jag har nästan inte sålt något alls idag och mormor kommer att bli arg.

Vi köper några paket och frågar Thanh om vi kan ta ett kort på honom med korgen på huvudet innan han går. Som tack får han en 500-rielsedel. Thanh ler sitt vackraste leende och lägger huvudet på sned. I händerna håller han upp sedeln och skrattar in i kameran. Sen räcker han tillbaka sedeln. Han har svårt att tro att den är hans, men efter en stund kommer leendet tillbaka. Nu är det helt äkta. En egen sedel för att vara med på kort.  

Det är kolsvart ute nu och de flesta gästerna har lämnat restaurangen.- Jag är rädd för att gå hem. Det är spöken längs vägen till byn och jag tror att det är de döda som skräms. Booohh, booohh, säger han och spärrar upp ögonen.   Precis då kommer Linh och hämtar Thanh. Hon skakar på huvudet åt Thanhs sedel och säger att han inte ska lura folk på pengar. Efter en stund låter hon sig blidkas och tar sin bror i handen. Mormor väntar med nudelsoppan. Tillsammans går de genom natten och huvudet fullt av drömmar om framtiden.

4 kommentarer på Han ler för livet

  1. anderssonmarcus

    Mycket bra skrivet! Om alla skrev såhär bra så skulle jag suttit klistrad på den här sidan…

  2. stardancer

    Mmmm jössses helt undebara berättelse om andras liv på jorden. Dom bästa minnena jag har från resor är just dessa speciella möten mellan 2 människor.

    Peace/s

Svara till