Kambodja, del 1

Bertil berättar i denna vackra artikel om Kambodjas tidvis sorgliga och obehagliga historia: Han besöker även Phnom Penh mitt under dess vattenfestival och visar hur glädjen trots allt är djupt förankrad i landet där en av historiens värsta massmord tog plats.

Lidandets väg – en prolog
Kambodja har en lång historia som fransk koloni med allt vad det innebar av förtryck av de krafter som strävade efter självständighet. Den kom 1953 och firas 9 november. Kung Norodom Sihanouk vann internationell solidaritet. Utöver politiker var han också konstnär, som bland annat regisserade filmer.

I samband med USA:s krig mot Vietnam under 1960 – talet kom krigshandlingar att drabba också Kambodja, liksom Laos. USA avsåg att rensa landet från kommunistiska baser: 1969 började US B-52-plan fälla sina bomber och fortsatte i fyra år, våg efter våg. Cirka 250 000 människor dog. Fattigdomen ökade katastrofalt.

Så följde de röda kmerernas skräckvälde 1975 – 79 under ledning av Pol Pot. Han ville skapa en kommunistisk stat. Det innebar tortyr och död åt oliktänkande. Hans omdaning av samhället kostade minst en miljon människor livet. Den kostade Kambodja också stora arealer regnskog, som Pol Pot skövlade för att bekosta sin politik.

Om denna fruktansvärda tid vittnar till exempel Killing Fields utanför huvudstaden Pnom Penh, en massgrav med cirka 20 000 offer, kvinnor, barn och män. Så invaderade Vietnam Kambodja och försökte att där skapa en kommunistisk politik i det av hungersnöd drabbade landet. Detta pågick till 1989 då Vietnam drog sig tillbaka. Det blev så småningom fria val och ett kungadöme igen, l993.

Man tänker på detta lidande när man reser omkring i landet, välkomnad av öppna och gästfria människor. Man ser invalider som har lemlästats av de oräkneliga och oberäkneliga landminor som krigsherrarna har låtit gräva ner. Många finns kvar i jorden trots omfattande minröjning. Man ser varningsskyltarna. Landminornas historia kan man lära känna i ett museum i huvudstaden.

En ung man med yrket att skjutsa turister på en liten mc i Sinanoukville berättar om att många i hans släkt har fallit offer för politisk terror, dödade, skadade eller försvunna. I sin hemby uppströms Mekongfloden bor hans reducerade släkt. Med sin mc hjälper han till att försörja dem. Gemene man talar inte om det förgångna. Om framtiden talar man däremot. De unga om sina önskeyrken, de gamla om att Kambodja nu är på väg mot en ljus framtid, med demokrati och ökade möjligheter till försörjning.

Glädje och fest – vattenfestival
Vi kom till Phnom Penh mitt under vattenfestivalen. Kambodjaner anlände i massor från byar till lands och på vatten utrustade för tre dygns oavbrutet festande i den stora parken mitt i staden och längs Tonlé Sap River. En miljon invånare fick lika många gäster.

På scenen mitt i parken visades tidigt på festivalens första morgonen ett enormt blomsterarrangemang. Där startade en väldig picnic. Stranden framför det kungliga palatset var fulldukad med frukostbord. Det rök och luktade av grillat och av kryddor. Det lyste färgglatt av frukter.

Trängseln ökade successivt frampå dagen och kulminerade under kvällar och nätter. Sällskapslivet fortsatte på filtar och på provisoriska restauranger med allt vad Kambodja har att bjuda av maträtter. Vi upplevde den enorma trängseln som trivsam. Den blev en tillgång, en uppsjö av glada möten mellan människor. Som främlingväckte man positivt och nyfiket intresse.

Man hörde musik och sång bland skratt och dialoger. Man balanserade sig fram mellan familjerna. Man kröp mellan sittande och stående. Man skrattade åt gemytliga krockar och snuddanden. Si, detta var/är en fest utan like. Taktfast rodde och paddlade båtarna förbi längs stranden, nymålade och smyckade. Man undrade hur till exempel 50 roddare kunde balansera de smäckra farkosterna ute på floden. Efter timmar av defilering möttes de i kamp sista festdagen. För alla som har med båten att göra är det en ära att vinna finaltävlingen och belönas ur kungens hand.

Regntiden var slut och vattnet hade sjunkit undan i den fiskrika sjön Tonlé Sap och i den flod som leder dit. Mekongfloden utanför tar tillbaka det vatten som under regntiden skjutits upp i sjön och skapat för jordbruket fruktbara översilningsmarker. Vattnet ändrar alltså sin strömriktning. Fenomenet upprepas varje år,ett livselexir för Kambodja.

Vattenfestivalen har också historisk anknytning till militära flottuppvisningar under kmerernas storhetstid. Dessutom är det denna dag fullmåne och Buddha har födelsedag. Mycket firas denna dag i november.

2 kommentarer på Kambodja, del 1

  1. Elinen

    Bertil! En väldigt fin om än sorlig, berättelse om Kambodja som är ett av mina favortländer. Jag kunde dock inte med att besöka Killing Fields, jag skulle med störst sannolikhet brutit ihop.

    Jag håller med dig om att man tänker på lidandet när man reser omkring och man förundras över hur starka människorna är.

    Under historia lektionerna i skolan fick man lära sig om Vietnamkriget men inte att även Laos och Kambodja blev lidande. Det lärde jag mig först när jag kom till dessa länder.

    Ser fram emot att läsa del 2!

  2. Norgren

    Bertil. Jag kom nyligen hem från Kambodja efter tre veckors rundresande. Det är helt otroligt att landet har kommit så långt i utvecklingen med denna bakgrund. Landet var ju helt utslagit för 30 år sedan.
    Innan jag reste till Kambodja så varnade alla mig för detta land. Det jag möttes av i Kambodja slår alla tidigare rekord i vänlighet, entreprenörs anda och nyfikenhet. Ett land med unga människor. De äldre saknas genom krig och elände.
    Jag upplever detta land som mera lättrest än tex Thailand. Vägarna är inte bra men resandet blir istället ett äventyr.
    Väntar på del två av din berättelse.

Svara till