Till salu för en morgondag

Mitt hjärta blir genast mycket tyngre när jag tänker på tygbitarna, benpiporna, alla dessa gravar vi kryssande försökte undvika när vi begravda av våra egna tankar promenerade över Killing Fields. Än mer minns jag de rader av foton som vi mötte ett efter ett på Tuol Sleng. Jag är fortfarande orolig över att det var någon vars bild jag inte såg. En människa, ett offer, som jag glömde

På marknadsplatsen utanför templet Bayon står en liten flicka med stora mörka ögon och säljer små flöjter av trä för en dollar styck. Lyckas hon med sin försäljning har hennes familj mat för dagen och flickan kanske till och med kan tillbringa någon dag i skolan.

Vi slår oss ned i ett par röda plaststolar vid ett rangligt campingbord som står i svalkande skugga under en uppspänd presenning. Vi beställer in lunch samtidigt som flickan med de stora mörka ögonen tittar på oss bedjande och plockar försiktigt med flöjterna i sin lilla plastkorg som hon bär under armen.
-Please, one dollar, upprepar hon gång på gång, samtidigt som hon inte riktigt vågar möta våra blickar.

Ett par miljoner människor dog under Pol Pots regim i Kambodja, nästan en hel generation av män är borta. Efter årtionden av krig så börjar äntligen Kambodja att återhämta sig så sakteliga. Fortfarande lever en stor del av landets befolkning i fattigdom. Exakt hur många minor som finns kvar vet ingen, däremot vet vi att dessa skadar och dödar hundratals människor per år. En mycket stor del av innevånarna lider av svåra handikapp, än fler saknar en eller flera anhöriga.

Trots det möts vi av leenden var vi än går. Vi möts av de minskadade barnen hos Aki Ra på landminemuseet, som med styrka och utan tvekan i rösten berättar om sina livsöden och som genast börjar le när vi talar om framtiden.

I en vackert grönskande trädgård på krigsmuseet träffar vi 20-åriga Meng som har förlorat sin ena arm – han hade tur, resten av hans familj är alla döda. Han slutar aldrig att le medan han visar oss runt mellan vapen, minfält och söndersprängda pansarvagnar.

De smutsiga, trasiga gatubarn som vi delar mängder av fried rice tillsammans med under en natt längs huvudgatan i Siem Reap vill aldrig sluta skratta, kramas eller berätta.

När vi sedan sitter i en båt längs Mekongfloden och ser Kambodja försvinna i aktern så har vi fortfarande inte hunnit smälta och förstå vad det egentligen är vi har sett och upplevt. Hur kan ett folk med ett sådant tungt och stinkande bagage gå barfota och med så lätta steg?

När jag långt senare tänker tillbaka minns jag smaken av ananas som smälter i munnen. Jag minns lukten av vägdammet som letade sig in i varje skrymsle, varje vrå, och som färgade världen röd. Att stå bredvid träden som sedan länge tagit över Ta Phrom känns som att kliva rakt in i en saga för att sedan vända sida och se solens sista strålar gå ned över Tonlé Sap. Promenaden runt Angkor Wat är svår att återge med ord. En tystnad, om så bara en konstpaus, skulle förmodligen säga mer. Tystnad. Bara geckoödlorna talar till oss.

Mitt hjärta blir genast mycket tyngre när jag tänker på tygbitarna, benpiporna, alla dessa gravar vi kryssande försökte undvika när vi begravda av våra egna tankar promenerade över Killing Fields. Än mer minns jag de rader av foton som vi mötte ett efter ett på Tuol Sleng. Jag är fortfarande orolig över att det var någon vars bild jag inte såg. En människa, ett offer, som jag glömde.

Men mest av allt minns jag flickan med de stora mörka ögonen. Hon står där under hela vår måltid. Hoppas. Önskar. Drömmer. Vi släcker hennes dröm om en morgondag i skolan genom att ursäktande skaka på huvudet och gå därifrån utan att köpa någon av hennes flöjter. Denna gång är det våra blickar som inte vågar möta hennes.

14 kommentarer på Till salu för en morgondag

  1. Mona

    Mkt gripande och välskrivet! Man får verkligen följa med och uppleva det du upplever i artikeln. Mkt intressant för min del med som har tänkt besöka dessa platserna.

  2. Kenneth

    Jättebra beskrivet. Kambodja är ett tungt land att besöka (speciellt den fd. skolan med alla fotografierna).
    Jag åkte runt en sväng med Caritas (en katolsk hjälporganisation) och träffade människor som hade blivit av med precis allt. Deras bostäder var inte större än ett tvåmanstält men ändå så fanns där en glädje.

  3. Albin

    Mm, bra skrivet.
    Glöm nu inte flickor & pojkar, vad kommunismen kan ställa till med.

    Alla extrema ideologier måste bekämpas till varje pris, till förmån för demokratin.

  4. stephan ekbergh

    Annnat var det på Palmes tid. Eller var det på Palmes tid?
    Allvarligt talat. Gripande

  5. Prum Rathana

    Har bott i detta gudsförjänta land i sju år så jag ser andra saker än den s,k vanlige turisten som är här fem dagar och beklagar sig över fattigdom o elände.

    Cambodia, bara en halvtimma utanför Phnom Penh

  6. Per Olsson

    Fint skrivet Evelina, man kan inte besöka Kambodja utan att få med sig en hel massa intryck, det gäller väl iofs de flesta länder.
    Till Prum vill jag säga att jag visserligen inte bott i Kambodja i sju år, dock har jag besökt landet 5 gånger i ungefär en månad var gång, och jag ser BÅDE fattigdom och svält OCH en massa annat som t.e.x korruption och en hel massa pengar från Västvärlden och NGO:s som mest slösas bort och inte kommer det Kambodjanska folket till del.

  7. Rymdblomma

    Fin artikel du skrivit. Har besökt Kambodja vid två tillfällen, dock kortisar, men ändå förälskat mig i landet och dess människor.

  8. evelina

    Tack för alla fina ord – de värmer ska Ni veta.
    Kambodja _berörde_ helt enkelt.

    Prum – Du har så rätt. Vad vet jag egentligen?
    Jag beskrev bara den verklighet som jag upplevde under min korta tid i landet.
    Däremot är jag och säkerligen många andra nyfikna på att läsa Din version – hur livet som invånare ter sig.

  9. Towe

    Mycket bra skrivet! Har alltid velat besöka Kambodja, hoppas på att få göra det inom en snar framtid. Så mycket historia, så mycket hemskt blandat med vacker natur och vad jag förstått trevliga människor. Märkliga kontraster som för oss svenskar måste vara ganska obegripligt som levt 200 år utan krig.

  10. danjel henriksson

    Jobbar en del som journalist själv och måste säga att du skriver bra. Mycket bra.
    Faktat känns äkta och känslan av att vi som läser får vara där med dig går inte att förneka.
    Så.
    Varför skriver du? Är det för din egen skull, eller för flickan med flöjternas?
    Vad ska du berätta imorgon, och för vem?

  11. Linda

    Precis så kändes det, när jag vandrade runt bland fotona. Jag upplevde att man så tydligt kunde urskilja tre olika sorters ansikten. Dom rädda, dom arga o dom som helt enkelt gett upp alltså dom livlösa… Kambodja är ett fantastiskt land med hemsk historia o man känner sig alltid som ett svin för att man inte köper en flöjt… eller som när jag gav ett halvt ätet päron till en flicka o hon helt begärligt åt det som om det inte fanns någon morgondag. Sånt gör ont.

Svara till