Kibera baby

Ett resereportage jag skrev efter min månadslånga fotoresa i Kenya..

Kenya. Ett land som skakats av kolonialism, krig och fattigdom. Ett land där stambråk fortfarande är verklighet. Ett land som blöder ihjäl av korruption och där det inte finns något gränsland mellan fattig och rik. Ett land i desperat behov av hjälp.

Dagen var den andra april och jag gjorde mig redo för att åka iväg och besöka några av Nairobis större slumområden.

Jag klev ut från mitt rum och gick för att möta min reskamrat som bodde på andra våningen i huset intill.
– Jag kände mig som en bergsgorilla när jag öppnade dörren i morse, var det godmorgon jag fick av honom och förstod varför när jag kom upp på balkongen.

Att se ut över huvudstaden Nairobi på 2000 meters höjd och från två mils avstånd kändes overkligt. Igår (dagen innan?) var jag hemma i Sverige. Men nu befann jag mig i Thogoto som är en liten del av slumområdet Dagoretti. Så fort man själv tystnar hör man de vardagliga ljuden från byn. Åsnor som blir slagna av sina ägare och ger ifrån sig sina hjärtskärande skrianden. Kossor som råmar för att de törstar efter vatten och fåglar som kvittrar till synes bekymmerslöst.

Luften luktar annorlunda här. Den luktar färsk frukt, röd jord och fuktiga varma vindar, något som jag inte är van vid. Ett landskap blandat av röda och gröna färger. Morgondis som gör att man inte kan se alla trädtopparna långt där borta. Det krävs inte mycket för att känna sig som en bergsgorilla – munnen är redan vidöppen och ändå finns det ingenting att säga. Stum stod jag och insöp utsikten så länge jag kunde. Jag hörde någon ropa och det var dags att åka.

Vi färdas tillsammans med en man vid namn Stephen Ndungu. År 1993 startade han organisationen Nuru Africa – orphans rehabilitationcentre (Afrikas ljus – rehabiliteringscenter för gatubarn). Just nu tar organisationen hand om drygt 80 barn och ungdomar. De ger dem mat, husrum och utbildning. Vi bor och äter på centret till ett så förmånligt pris att de knappast kan gå plus på affären.

Vi hoppade in i Stephens älskade pickup, vilken han fått genom svenska välgörenhetsorganisationer. Stephen körde oss genom Thogotos smala gränder ut på stora vägen som leder till Nairobi.

Mitt hår fladdrade i vinden där jag satt i bilen med nedvevad ruta, precis så som det ska göra när man är i Afrika. Himlen är näst intill molnfri då vi tragglar fram från grop till grop efter att vi lämnat den asfalterade vägen.

Vi stannade på en höjd för att släppa förbi korna som gick på vägen. Från höjden såg man ut över Kibera. Det är Afrikas största slumområde och även ett av de största i världen. Det enda man såg var sjabbiga hustak och människor som satt i utkanten av deras tillflyktsort. Hur många som bor där är oklart. Vi åkte vidare, med mycket funderingar över vad denna dagen hade att ge.

Med nedvevade rutor åkte vi på den dåliga grusvägen som går längs med muren vilken är gränsen mellan Kibera och ett rikare område. Jag såg en liten arbetande pojke som fick syn på oss. Han skrek efter oss och började springa mot bilen.
– MZUNGU, MZUNGU! skrek han.

Det blev min första verkliga bekantskap med ordet ”mzungu”. Ordet betyder i direkt översättning från swahili ”resande” men i verkligheten betyder det ”viting”. Jag blev chockad och nästan lite stött. Sättet som pojken skrek det på och tonen i hans röst gjorde att ordet kändes otroligt laddat. Inte springer jag omkring och skriker svarting efter färgade människor hemma i Sverige, tänkte jag när vi skumpade vidare.

Jag hade en olustig känsla i magen när vi färdades vidare mot förortsslummen Embakasi på Nairobis östra sida. Vi skulle besöka en skola som Nuru Africa är med och stödjer. I skolan går det bara barn som kommer från slumområdet och barnen får undervisning och mat där.

På väg in mot skolan kunde vi inte åka på huvudgatan. Den höll på att göras i ordning för asfaltering, i detta fall betydde det att det låg stenkross över hela gatan. Vi måste åka på gågatan, det gick långsamt och solen låg på. Överallt i vägkanterna låg det stora högar med skräp såsom plast, gammalt papper och fruktskal. Vid nästan varje hög stod det djur och tuggade i sig soporna. Mestadels kossor och getter.

Lite överallt gick soldater omkring beväpnade med någon form av maskinvapen. Det knöt sig i magen, känslan av trygghet försvann längs vägen. Trots att de var poliser kände jag ingen tillit, snarare en otrygghet och lade snabbt ner min kamera på bilgolvet. Till slut kom vi fram till skolan, Kwa-Njenga.

Vi hoppade ur bilen och på några sekunder blev man omringad av glatt skrikande barn kläddi i olika nyanser av blått. De drog och slet i mig. De ville känna på mitt blonda hår och hålla mina händer. Man blev snabbt trött i det intensiva ljudet från ropande barn och den starka solen som stod i zenit.

Några av de äldre flickorna tog tag i mig efter att den stora uppståndelsen vid vår ankomst lagt sig. De drog mig med sig för att visa deras klassrum. Jag klev in i ett mörkt rum med en stor svart tavla och det var trångt bland alla skolbänkar. Flickorna var stolta över det i mina ögon lilla och övermöblerade mörka rummet. Jag skulle förstå varför när jag senare fick möjligheten att besöka några av deras hem.

På vägen dit var det många som log blygt och barn ropde i kör:
– How are you? How are you?
En del ropade ”Mzungu” efter oss, då med en förtjusning och med mycket glädje. När jag vände mig om och vinkade, förstod de att jag hörde och visste att det var mig de menade. Då log de generat. Leendena och glädjen smittade av sig och ordet kändes inte längre laddat.

Alla deras olika hem var uppbyggda på samma sätt. De bestod av ett rum som med hjälp av ett skynke eller en provisorisk vägg delats upp i två. I det första rummet hade man lyckats trycka in en hel soffgrupp och ett litet bord i mitten. Det fanns knappt någon yta att röra sig på. I rummet intill var det fullt med sängar. En genomsnittlig kenyansk familj består av sex personer. De hemmen vi fick se var rika och flickorna hade aldrig visat mig rummen om de inte var väldigt stolta över sina hem. I efterhand förstod jag hur glad man kan vara över ett för mig litet, mörkt och övermöblerat. För dem var det ett stort luftigt rum där man faktiskt hade en bänk att sitta vid.

Ute på gatan i Embakasi var det mycket liv. Folk försökte få ekonomin att gå ihop på sitt eget lilla stånd där de sålde vad de kunde få tag på eller sådant de gjort själva. Arbetslösa vuxna som drev omkring och små barn som sprang runt ensamma utan föräldrar på gatan. En del små flickor bar ett barn fastknutet på ryggen med ett tygstycke som kallas kanga.

Längs med hela byn går det en smal ”kanal” som jag misstänker till stor del består av urin och avföring. Även här var de hårt trampade jordvägarna fulla av skräp. Svarta platspåsar och allmänna sopor kantade och fyllde kanalen som rann fram i mitten av gatan. Det var till och med så att getterna fick slåss om bananskalen.

Ändå bländades jag av den glädje som både barn och vuxna utstrålade. Barn kom fram och tog mig i händerna och klappade mig över mina bleka armar .Ibland nöp de mig som om de inte trodde att jag fanns på riktigt. Många nyfikna blickar följde mina nybrända röda axlar när jag passerade tillbaka genom byn mot skolan. Jag satte mig i bilen och försökte bearbeta mitt besök i Embakasi. Jag hann inte klart innan vi kom fram till en av de tio byarna som samlas under namnet Kibera.

Det finns ingen säker information om hur många som bor i Kibera. Uppgifter varierar mellan 400 000 och 1 000 000 invånare på en yta av 2,5 kvadratkilometer. Namnet Kibera kommer av ordet Kibra som betyder skog eller djungel. Det var just vad det kändes som. Att vandra in i en djungel. En djungel av misstänksamma människor, förvildade hundar, övergivna barn och bebodda fallfärdiga skjul. Varje litet hus är ungefär 3,5 kvadratmeter stort och gjort av lerväggar, träpålar, betong, plåttak och hårdtrampat jordgolv.

Jag trädde in ”djungeln” med en viss osäkerhet i stegen. Jag hade kameran på axeln och höll hårt i den. När vi kommit en bit in, bort från den stora gatan kändes det nästan som att man vill be om ursäkt för att man hade en kamera med sig.

Stämningen där var helt annorlunda mot Embakasi. Till en början var människor ganska trevliga men ju längre in mot tågspåret vi kom, desto otrevligare kändes det. Vi gick i sällskap med Stephen, som är pastor, och hans kollega som är pastor i området vi just då besökte. Båda kommer från stammen Kikuyu vilket över huvudtaget gjorde att vi kunde gå såpass ouppmrksammat i området.

Det finns turister som försöker hitta slumområdena men aldrig kommer dit för att lokalbefolkningen helt enkelt inte berättar vart de ligger. Jag tror att de inte berättar dels för att de inte är stolta över slumområdena och dels för att de vill skydda turisterna. Ur säkerhetssynpunkt är det näst intill otänkbart att gå runt där utan någon som känner till området.

Vi stannade till vid en nästan klar nybyggnad av några toaletter. Det går en toalett på ungefär 50 hushåll, tänk då att det är minst sex personer per familj, så dessa toaletter är nödvändiga. När vi stod där dök en ung kille upp. Han såg nerdrogad ut och kom emot mig. Jag blev mycket skrämd och flyttade mig just innan han skulle gått rakt på mig. Då satte han sig på marken precis där jag stått och bara såg olycklig ut.

Jag glömde vad vi gjorde och vart vi var, allt jag kunde se och tänka på var pojken som satt rakt uppochner på marken några meter ifrån mig. Han var smutsig och snorig och hade en tom blick, näst intill apatisk. Det skrämmer mig hur människor kan brytas ner så tidigt i livet. Vad kunde jag göra? Just då, ingenting.

Flera ungdomar följde oss därifrån och ställde misstänksamma frågor om våra kameror. Jag kan förstå att man undrar. Den största delen av invånarna i Kibera bor där på grund av fattigdom som lett dem till kriminalitet. Nittiofem procent av befolkningen där lever under gränsen för fattigdom. Staten har gjort det olagligt att bo i många av bosättningarna och river hus för att göra asfalterade vägar och nya byggnader. Landet är inte stolt över Kibera och människor har väl aldrig velat bli uthängda som sorgexempel. Men hur ska man visa människornas situation i bara ord? Det är inget jag är kapabel till.

Under tiden jag går försöker jag ta lite bilder, men det är mycket svårt. Människor har mycket starkare känslor inför kameran här än i Embakasi. Det är svårt att avgöra när man ska ta ner kameran och bara låta den hänga vid sidan.

Jag närmar mig en liten flicka, kanske fyra år gammal. Hon står vid ett järnrör som sitter fast i marken och leker med ett snöre som är virat runt röret. Flickan har en rosa klänning och hon ser ut som en liten prinsessa. Prinsessan av Kibera. Man kan se torkade tårar som runnit längs kinderna i det smutsiga lilla ansiktet. Jag ser vad som verkar vara hennes föräldrar och de ler mot mig. Jag tar det som ett godkännande och lyfter kameran till ögat för att ta en bild av flickan. Hon börjar genast gråta. Jag tar bilden och går snabbt därifrån samtidigt som jag ber om ursäkt till föräldrarna för att jag framkallat sådana känslor hos henne.

Jag kan inte låta bli att undra hur hennes uppväxt kommer se ut, undra om hon lever om 15 år. Då borde hon vara gift om föräldrarna håller på sina traditioner. (Jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde ta henne med till Sverige och ge henne ett bättre liv. Men jag ångrar mig ganska snart. Vem har sagt att hon skulle vara lyckligare i Sverige än i Kenya?)

Strax därpå mötte jag en man som i mötesögonblick såg allvarligt på mig och snabbt nöp mig några gånger i skinnet på axeln. Jag stannade upp i chock och såg mannen försvinna bort. Han nöp mig inte hårt, mer som om han testade vad för sorts material min hud var gjord av.

Vi gick ungefär en kvart i nedförsbacke längs med ännu en ”kanal” nu med ännu mer sopor. Ofta fick man hoppa över den lilla fåran när man gick längs gatan. Vi kom fram till tågspåret som Kibera är uppbyggt utifrån. Spåret fungerar som huvudgata, men här är också mycket avföring då toaletterna på tåget spolar rakt ut, ner på spåret.
Marken på sidorna klättrade mot himlen efter en kort promenad längs med huvudgatan. De reste sig och blev till branta ouppmärksammade stup. En livsfara för små barn som leker på dagen. För den som druckit för mycket av den billiga brygden Changaa, eller för den som inte känner till området särskilt väl kan det få livsförödande konsekvenser när det mörknar och den djupa sju meter breda klyftan blir osynlig i mörkret.

När vi lämnat tågspåret bakom oss vände både stämning och horisontalläge. Humöret steg i takt med backen och när vi var påväg ut ur området kändes det ändå ganska bra. Förmodligen för att jag var lättad att lämna det tryckande hotet bakom mig. Samtidigt blir jag besviken på mig själv att jag kände lättnad.

Men tanken kan inte släppa mig. Om man skulle bosätta sig i Kibera permanent ett tag, vad skulle man då kunna få ta för bilder och framförallt hur skulle min egen världsbild förändras? Skulle jag som vit accepteras i samhället? Skulle jag klara av att totalt förändra mitt liv, för att kunna hjälpa människor som materiellt sett inte ens har det en tiondel så bra som jag?

Jag är inte säker på att jag skulle kunna hjälpa en enda person. Snarare tror jag att det är tvärt om. Hur finner och behåller man en så upplyftande glädje trots extrem materiell fattigdom och existensminimum? Jag har så otroligt mycket att lära av dem.

Jag såg ett flygplan som flög över slumområdet. Jag undrar om människorna i planet, som förmodligen just ska landa på Nairobis flygplats, någonsin kommer att komma i kontakt med det som hittills berört mig mest av allt i Afrika.

Min prinsessa, min Kibera baby.

Var den första som kommenterar

Svara till