Safaridrömmen blev en dagisutflykt – Med lerhyddor vid Lake Nakuru

Många åker till Afrika i hopp om att få sig en otrolig naturupplevelse genom att åka på klassisk safari ut på den afrikanska savannen. Saker blir dock sällan som man förväntat sig, och det visade sig redan under första dagen av safarin…

”Don’t lean out the window! Close the window it will get dusty! Sit down while we’re driving!”. En Toyota som vrålade fram för att parkera tillsammans med tio likadana bilar för att se på leoparden som gjorde allt för att undvika oss och våra stora vita pansarvagnar, det var några av de saker som gjorde min safariupplevelse till något helt annat än vad jag drömt om.

Drömmen om att få se ”the big 5” på savannen har nog de flesta, men är drömmen lika underbar i verkligheten? Jag hade drömt om att ha ett vrålande lejon på motorhuven av min jeep, eller en gepard spingandes bredvid mitt fordon där jag kom körandes över grässlätterna. Jag hade en bild av mig mitt i en gnuhjord som var på betesvandrig. Men sanningen är inte alltid vad man förväntar sig utav den.

Oerhört exalterad av att äntligen komma iväg till den afrikanska landsbygden och sedermera få komma in i den världskända nationalparken Masai Mara, klev jag upp på morgonen och gick ut till grinden där en chaufför vid namn David väntade på mig med morgongruset kvar i ögonen. Jag var nog oförskämt pigg för att vara jag och så tidigt på morgonen. På kontoret mumlades det och pratades i massor där jag satt och väntade på att någon skulle säga att nu åker vi.

Efter många om och men fick jag veta att det skulle komma en ”John” för att lotsa mig genom djurlivet i Kenya. Vi kom inte längre än till utkanten av Nairobi där två tyskar hämtades upp och de sedvanliga ”where are you from, where are you going och how long are you gonna be away for” artighetsfraserna utbyttes, innan vi for vidare mot Nakuru som var vårt första stopp på det nya äventyret som väntade. Vägen dit kantades av zebror och babianer och jag satt som ett litet barn och tittade ut genom rutan utan att tro mina ögon. Det var ju en vanlig väg och istället för att kunna se en älg, räv eller grävling var det nu djur man sett på tv eller i djurpark som kantade vägen dit vi nu var på väg.

Vi stannade för natten en bit utanför Nakuru där vi även skulle spendera natten innan vi dagen efter skulle få åka in i parken. Till middag förtärdes kyckling som hade konsistensen av ett bildäck, men jag gjorde allt jag kunde för att kunna tugga och svälja ner med god min. Nöjd med min bedrift att få ner hela kycklinglåret och tackat för maten så var det dags att sova i den konstgjorda nybyggda ”hyddan” som jag tror var tilltänkt att ge mig en upplevelse av hur det skulle kännas att bo i en riktigt hydda – eller något sådant. Visserligen hade tyskarna andra planer än att direkt sova så det blev en kväll med filosoferande och stjärntittande.

Klockan 8 på morgonen var det dags att åka, så jag hann med nöd och näppe få i mig en kaffe och en cigg innan avfärden. Lake Nakuru national park är en mindre inhägnad park som inte var mycket större än Kolmården och inte bjöd på så många fler överraskningar heller, förutom Johns kunnande om alla arter. Jag tror nog jag lärde mig mer om djur av John under den tiden i parken än 9 år i grundskolan.

Man kunde åka upp på en utsiktsplats på den ena sidan av sjön och få en fantastisk vy ut över hela parken. Enda konstiga med det var att i bakgrunden kunde man se skorstenar eller elledningar som såg en aning malplacerade ut i en nationalpark.

Vårt lilla stopp uppe vid toppen lockade även fram en nyfiken babian som var allt utom rädd för människor. Jag tog givetvis tillfället i akt att fotograferas med min nya vän babianen. Själva sjön var full med fåglar i fler färger än jag kan nämna vid namn, som lyste upp hela sjön otroligt vackert. Att då ha fått se noshörningar och även få veta otroligt mycket om varje djurart vi såg gjorde det hela intressant, även om det kändes lite som ett djurparksbesök.

John som var bästis med parkvakten fick tillåtelse att stanna kvar efter stängning så vi kunde få njuta av solnedgången inuti parken. Vi lämnade parken sent på kvällen när mörkrets infall redan slagit sig ner över oss och jag kände mig tillfredställd på något sätt, trots att det inte var vad jag förväntade mig av en safari, men med Masai Mara stundande höll jag fanan högt. Jag somnade snabbt den kvällen och kände att jag ännu inte hade fått uppleva Afrikas djurliv.

Tidigare än vad som borde vara lagligt blev vi följande morgon skjutsade till en ny uppsamlingsplats där vi fick göra nya bekantskaper av fler västerlänningar med varsin safaridröm i sikte. John fick sig en liten bonus av oss innan han lämnade oss till den nya skaran. Vi tackade honom för allt han visat och berättat för oss vilket hade gett mer än att egentligen få se djuren i sin s.k. naturliga miljö. Hur naturligt det nu kan vara att ha bebyggelse i form av en stad som kuliss bakom savannen…

Men min safaridröm levde vidare och jag hade ju än Masai Mara kvar att se vilket skulle ge mig den äkta sanna safariupplevelse jag drömt om.

Var den första som kommenterar

Svara till