Skoldagen som förändrade mitt sätt att se på den svenska skolan

I Kenya besökte Christer en skola/barnhem för föräldralösa barn, och gav dem en lektion i engelska och geografi, och bekantade sig med hur det fungerade på skolan.

Jag hade fått namnet på skolan och försökte uttala det så bra jag kunde till mannen som stod framför mig med sin cykeltaxi. Han nickade och pekade åt mig att hoppa upp på kudden som fanns på pakethållaren. Jag satte mig upp och mannen satte igång att trampa mig framåt längs vägen. Första biten var en nedförsbacke så den gick i ilfart, men sedan när uppförsbacken kom så gick det inte lika fort och jag kände mig lite elak på något sätt och ville hoppa av för att underlätta för honom.

Jag tittade ner och såg hans vader som hade fått till och med den mest meriterade fotbollspelare att bli grön av avund och kände mig lite mindre elak. Han stannade framför en grind och pekade åt mig var jag skulle gå in och så fick han sin avtalade betalning plus en del dricks jag tyckte han förtjänade. Jag gick in genom grinden och möttes av en massa skolbarn som ropade, skrattade och följde mig upp till den största byggnaden som jag hade satt som mål. Där inne möttes jag av en dam och jag presenterade mig artigt som sig bör och frågade henne efter min vän Erik. Hon sa ett ”aah, Erik” och vi gick mot en annan byggnad. Hon ledde mig förbi ett par klassrum där barn skrek någon ramsa på swahili jag inte hade språkkunskaper nog att förstå. Jag minns hur jag tänkte på hur kala och sargade klassrummen var. Små rum som liknade förvaringsutrymmen mer än klassrum.

”Hej!” ropade Erik glatt när han fick se mitt tryne titta fram i dörröppningen. Jag klev in i det minst sagt livliga klassrummet och bytte ett par ord med Erik innan han presenterade mig för klassen på Swahili. ” Habari ya asubuhi” sa barnen i kör och jag fick en meningsfras att svar med av Erik. Jag fick veta att jag fått ett ”god morgon” av barnen och svarat med det samma. Barnen som höll på att lära sig engelska skulle få sig en lektion av mig och Erik gemensamt i både engelska och geografi tänkte vi.

Jag fick börja med att rita en världskarta på svarta tavlan och förklara för dem vad världsdelarna hette med viss hjälp av Erik som ibland fick översätta till swahili för dem när de såg för fundersamma ut. Jag frågade dem om de visste vilken världsdel de själva bodde i men fick förklara det då tystnaden talade för sig själv. Jag ritade ut Kenya och förklarade om deras hemland och vart det låg och annat skoj de inte hade en aning om. Vi höll på i kanske 40 minuter att ha vår lektion om världen, länder, djur, människor och massa annat som skulle hjälpa dem att få mer perspektiv på saker istället för att bara lära sig räkna och skriva.

När lektionen sedan var slut var det ingen av barnen som ville gå ur klassrummet utan alla stannade kvar och min medhavda kamera gav dem underhållning nog för en bra stund framöver. Alla ville vara med på bild, fotografera och titta på bilderna som uppenbarade sig omedelbart på displayen. Vi var tvugna att se till så barnen fick lite rast och att jag skulle få se hela skolan så barnen tvingades ut på skolgården. Vi började med att titta på alla klassrummen och Erik förklarade hur allt gick till i skolan. Vi fortsatte sedan vidare ut på skolgården där barnen var i full färd med att spela fotboll med något hemmabygge som fick föreställa boll eller leka med något annat de hade hittat som fick tjänstgöra som fullvärdig leksak. Jag slogs av glädjen från barnen trots total avsaknad av matriella saker.

Vi gick in en byggnad en bit bakom de andra och träffade en av lärarinnorna och vi stod en stund och pratade med henne och hon ville vara med och guida mig runt i byggnaden. Det var en massa stora rum som var deras sovsalar och hem. Alla hade en varsin säng och en låda att ha sina saker i. Vissa av rummen hade våningssängar vissa rum enkla sängar. Hela skolan var ju ett slags barnhem och skola kombinerat. Barnen fick både mat och husrum där och slapp på det här sättet att gå på gatan. Vi träffade en massa människor som alla jobbade på skolan som var privatfinansierad och alla var de glada att jag ville komma och se mig omkring.

Vi gick vidare till köksbyggnaden där vi träffade en engelsk tjej som volontärarbetade där tillsammans med två kompisar. Hon berättade att hon egentligen hade velat undervisa men då hennes swahilikunskaper var lika med noll så fanns det egentligen ingen större nytta av henne i just undervisningsdelen och hon fick istället göra diverse köks- och underhållningsarbete. Jag fick se hur mycket mat som dagligen tilldelades barnen och mestadelen utav det var ”ugali” som är en slags majsgröt. Jag blev visad matsalen som var en enorm sal med bänkar uppradade med bara någon meter emellan varandra.

Vi gick vidare in i en annan byggnad där vi hade lärarrummen och vi träffade ytterligare en av de engelska volontärerna som hade till syssla att sortera upp bland deras böcker. Jag fick se alla skolböcker som var i sämre skick än en porrtidning på ett fängelse skulle kunna tänkas vara. Jag fick titta bland böcker och papper o slogs av att barnen egentligen inte hade något alls. Några pennor och radergummin som barnen gemensamt delade på i klassrummen fanns i reserv men annars var det ganska tomt.

Erik satt länge och väl och beskrev en dag i ett afrikanskt barns vardag på det stället jag befann mig på innan vi återigen gick ut på gårdsplanen. Där möttes vi nu av alla barnen i klassen som återigen ville bli fotograferade och mer än gärna ställde upp sig i alla tänkbara poser. Även de engelska volontärerna kom ut och pratade med oss tillsammans med ett par av lärarna som också ville prata och berätta saker för mig. Skoldagen skulle ju fortsätta och det var med ett visst vemod jag lämnade skolan efter att ha sett den glädje alla jag mött utstrålat.

Jag hann få ett helt drös med andra upplevelser som jag kan berätta om en annan dag, i staden Nakuru innan jag skulle lämna staden för vidare upplevelser i Afrika. Jag kände att jag ville ge barnen något innan jag gav mig av. Jag kom att tänka på att alla barnen inte ens hade en egen penna, utan alla fick dela på gemensamma pennor i klassrummet och tänkte att de iallafall skulle få varsin penna och liknande saker. Jag, Erik och hans flickvän, som också bodde i Nakuru för att skriva ett examensarbete, gick tillsammans till en affär som hade pennor och annan kontorsmatriell för att handla ett varsitt ”kit” till barnen. Vi köpte dem varsin penna, suddgummi och pennvässare.

Jag fick lov att skynda mig till en buss och tog ett avsked av min kompis Erik och hans käresta innan jag satt mig på bussen för nya upplevelser. Jag satt där och tänkte på den glädje och allt hopp barnen hade inför framtiden. Hur de upplevde att skolan, trots total avsaknad av matrial och ens dörrar till klassrummen, ändå gav dem hopp för framtiden och en framtidstro vilken västerländsk unge som helst hade sett som totalt hopplös.

Jag tänkte på alla svenska skolbarn som klagar då de kanske inte har skolböcker som är korrekt uppdaterade eller att det finns för få klätterställningar på skolgården eller något annat tramsigt som det ska klagas på för sakens skull. Hur man har mage att klaga på att lärare kanske inte har tid till alla barn. Hur man kan klaga på skolmaten eller något annat som man gratis får dagligen i överflöd. Det här var dagen då jag såg på skola och lärande med helt andra ögon.

12 kommentarer på Skoldagen som förändrade mitt sätt att se på den svenska skolan

  1. Johan Ström

    Ja vi har det bra. Skadar inte att tänka på andra ibland.
    Du är väldigt inspirerande Christer

  2. Daniel Peterson

    Gripande och bra artikel. Man bör läsa något liknande innan man klagar på a-kasse höjningar etc. här hemma för att få perspektiv på verkligheten.

    //Biffen

  3. Thomas Johansson

    Ja, många människor saknar perspektiv på saker och ting, helt klart!

    Men klaga på saker som är befogade att klaga på här hemma ser jag inget fel på. Bara man gör det med lite eftertanke

  4. granQ

    Hade glädjen att få jobba på en skola förra året, inte med hemlösa barn i afrika som var glada för en penna men känner ändå igen mig.

    Det var jobbigt och frustruerande när dom inte lärde sig, på fredagen var man helt slutkörd i huvudet men aldrig varit så glad över gå till jobbet.

    Vet vad du menar, tack för artikeln.. och ”Jag fick se alla skolböcker som var i sämre skick än en porrtidning på ett fängelse skulle kunna tänkas vara.”.. =)

  5. Soffiiiiis

    Åh va fint men tragiskt på samma gång…

    vi borde alla bli bättre på att hitta glädjen i vardagen..

    skriv mer roliga artiklar nu, christerblubben!

  6. Karin Hamnegård

    Jättefin artikel, man ryser och ler när man läser den 🙂 Rolig och nyttig upplevelse.

  7. Mary

    Hej en bra artikel och nåt att tänka på. Den här sidan kom i kontakt med genom att jag sökte skoler i Afrika som jag skulle vilja arbeta på. Är fritidspedagog och vill mer med mitt liv än bara det jag har. Vill ge mer. Har du några tips?

Svara till