Den tibetanska drömmen

Tibet är otvivelaktigt en av jordens allra mest magiska och mytomspunna platser. Alla har sin egna  drömbild av livet uppe på världens tak. En kylig morgon klev John in i en rostig buss full med pilgrimer som tog honom upp bland bergen och in i drömmen.

När jag kliver ut ur rummet ser jag innergården som står helt öde. En kuslig, nästan spöklik stämning vilar över gården som vanligtvis är full av liv. Molntäcket, som knappt går att urskilja i morgonens mörker, ligger som ett lock över den sovande staden och färgar allt dystert grått. En bitande kyla gör sig påmind. Vintern har ännu inte kommit till Tibet och temperaturen kan inte vara alltför låg men den torra kylan smyger sig på så fort solen försvunnit och får allting att kännas stelt och otryggt.

Inte kallt som en isbit utan rått som en betongvägg. Jag drar åt blixtlåset till min vindtäta tröja och tar på mig mössan, lämnar vandrarhemmet och ger mig av mot Jokham square, ett gammalt heligt torg mitt i den tibetanska delen av Lhasa. Bussen, som ska ta mig ännu högre upp bland Tibets berg denna morgon, ska avgå därifrån vid halv sju.

Gatorna står tomma och är oerhört skräpiga. När alla stånd, människor, bilar och cyklar som vanligtvis fyller gatorna är borta ser man hur smutsiga de egentligen är. På dagen är Lhasa en livlig plats som var dag blir mer lik en vanlig kinesisk stad. I över femtio år har Tibet varit en kinesisk provins, vilket hunnit sätta tydliga spår i den en gång så avskärmade staden.

Ett par kvarter bort hänger en stor banderoll tvärs över gatan vars text; ”Thank you central goverment for your help and support”, visar tydligt hur den kinesiska regeringen vill att besökare ska tro att tibetanerna älskar att tillhöra Kina. Men när jag denna kalla morgon letar mig fram mot Jokham square är det ännu för mörkt för att kunna urskilja banderollens budskap. Butikerna är fortfarande stängda, alla stinkande bilar lyser med sin frånvaro. Hela staden känns igenbommad – tyst, ödslig, övergiven. Som en spökstad.

På torget står flera bussar uppställda. Jag hör bilmotorer som startar, ser folk som gestikulerar, hundar som nosar i soporna. Mörkret gör att allting känns kaosartat. Unga killar springer omkring med skyltar och ropar ut vilken buss som går vart men det hjälper inte om man inte förstår kinesiska. In i bussarna strömmar tibetanska pilgrimer, kineser och ett fåtal västerlänningar. Alla verkar veta vart de är påväg, någonstans i kaoset finns ett system som jag ännu inte lärt mig.

En aning stressad frågar jag en ung tibetan vilken buss som går till Ganden monastery och han pekar med en trött hand bortåt. På en av bussarna, den som mest av alla liknar en gammal rostig skrothög, står det Ganden med små bokstäver. Bussen fylls på, inte bara med människor utan även med väskor, plastpåsar och säckar. Små plaststolar sätts ut i gången för att ge plats åt mer folk. De minsta barnen får hoppa upp i knät på sina föräldrar och somnar direkt, trots allt oljud runtomkring. Tillslut går det inte att pressa in någon mer, chauffören skriker en sista gång något obegripligt, sen startar han motorn. Vi rullar ut från Jokham square, vidare ut ur Lhasa, bort från gatuljusen, bort från den stora banderollen och dess osynliga budskap, bort från allt det som påminner om Kinas inflytande och närvaro. In i nästa dal, in i ett helt annat Tibet, det som förblivit oförändrat – tidlöst och mystiskt.

Jag ser mig omkring i bussen. Tibetanerna möter min blick med nyfikenhet och leenden men vänder ganska fort undan. Deras kläder är gamla, slitna och ser nästan hemmasydda ut. Som om de tagit en stor jakpäls och klippt lite i den för att få rätt passform. Ansiktena är vindpinade, tänderna gula, håret smutsigt. Västerlänningarna som sitter utspridda här och var bär nya och moderna vinterkläder. Ansiktena är brunbrända, tänderna vita, håret täckt av mössor. Alla är samlade under samma tak, på väg åt samma håll.

För tibetanerna är detta en resa i religionen. De ska till Ganden för att be, en pilgrimsfärd som är en del av deras vardagliga liv. Många av dem har gjort denna färd tidigare och man kan i den svagt upplysta bussen nästan se i deras ansikten att de trivs med det. För vissa andra i bussen, som för mig, är detta en resa långt från vardagen. Det är en resa jag aldrig gjort förut, ett försök att utforska Tibets kultur och natur. Ett äventyr om man så vill. Jag vill se det Tibet jag drömt om, något jag inte fann i Lhasa.

Jag sluter mina trötta ögon och låter luktsinnet ta över. En doft av jak strömmar in i mina nedkylda näsborrar. Just denna lukt, denna sträva, starka, överväldigande lukt verkar infinna sig överallt i Tibet. Inget annat i världen liknar lukten av jak, och det finns ingenting som karaktäriserar Tibet bättre än just det djuret, och den lukten.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att vi tagit sikte mot något av de avlägsna berg som omger oss. Vart man än tittar ser man berg, de reser sig majestätiskt upp mot den gråsvarta himlen och ser i mörkret fasansfullt skräckinjagande ut. Deras spetsiga toppar liknar vassa knivar, deras branta sluttningar avskräcker alla sorters besökare. Dagen innan, i solljuset, såg bergen otroligt inbjudande ut men nu utstrålar deras uppsyn endast ond bråd död. En ogästvänlig, otillgänglig plats, på natten avspärrad av ett ogenomträngligt mörker och en livsfarlig kyla. Obeboelig, för allt utom jakarna.

Mitt ibland dessa snöiga toppar passerar vi små sjöar som ligger helt stilla i dunklet. En svag dimma hänger som en slöja över det spegelblanka, iskalla vattnet som fylls på av bäckar som likt svarta ormar ringlar sig ner från bergssidorna. Inne i den gamla bussen som skumpar fram genom Tibets sömniga landskap börjar människorna nu vakna till.

Vissa röker, andra äter, några samtalar lågmält. Tibetanerna, som varit smarta nog att ta med sig varmt té sitter och surplar högljutt ur sina små glastermosar. En västerländsk kvinna börjar andas syrgas ur en burk allteftersom vi når högre höjder. Jag förstår henne, vi ska upp på 4500 meter över havet och höjdsjukan är inte att leka med.

Bussen tar sig allt högre upp i bergen. Tiden och landskapet passerar lika obemärkt som en dröm utanför bussens grå fönster, mörkret ger oändligt långsamt plats för ett ökande dagsljus. Efter någon timmes färd på de slaskiga vägarna får jag syn på en brant sluttning. Jag tittar upp och ser en dimmig bergstopp samt något som liknar en liten by. Vi är framme vid Ganden monastery. Eller inte riktigt framme ändå, men bussen har gjort sitt iallafall. Chauffören försöker ta sig upp för de sista krokiga svängarna men tillslut går det inte längre. Snön blockerar vägen. Bussens passagerare får gå sista biten upp, men ingen verkar bry sig. Äventyret har börjat.

Alla splittras och tar olika vägar. Några försöker snedda över snötäckta passager men fastnar i snön och får släpa sina blöta kalla fötter tillbaka till bilvägen, som iallafall är upptrampad. Medan jag går uppför, i minst en timme, stiger äntligen solen bakom mig. Först är det de allra högsta topparna som nås av de efterlängtade solstrålarna men ljuset sprider sig sakta nedåt och lyser till slut upp hela dalen. Bergen skiftar färg och ser plötsligt varma, välkomnande och fantastiskt vackra ut. Snön som fallit under natten börjar genast att smälta. Naturen vaknar till liv. Efter något som kändes som en oändlighet når solens värmande strålar min egna frusna kropp och den inbitna kylan börjar långsamt släppa taget. Även jag vaknar till liv.

Halvvägs upp kommer ett motordrivet fordon med släp susandes nedför vägen. På släpet sitter två unga munkar med snaggade huvuden och pojkaktiga, busiga leenden. De har sin traditionella röda kappa på sig som lämnar stora delar av huden bar och jag kan inte låta bli att undra hur man kan uthärda kylan med så lite kläder på sig. Men just nu verkar det inte bekymra dem alls. De passerar fort men kommer snart tillbaka uppför backen.

Den här gången är släpet fullproppat med munkar, alla unga män och alla med samma pojkaktiga leende. Som om de är ute på upptåg. De bränner förbi alla gående människor i full fart, slirar i kurvorna i den blöta snön och lever sig in i situationen med skratt och gester. På skoj håller jag upp tummen i ett försök att få lift med det glada gänget men de skrattar bara och försöker med kroppsspråk visa att jag inte får plats. Tror jag. Eller så är gesten för att få lift helt annorlunda i Tibet än i Sverige och de skrattar åt mig för att jag ser dum ut.

Ganden monastery liknar en liten italiensk bergsby. Den är byggd på en sluttning mellan två bergstoppar som båda är prydda med böneflaggor av regnbågens alla färger och fungerar i huvudsak som en hemvist för munkar. Husen som består av tempel och vanliga boningshus är mycket enkla, slitna och är alla riktade mot en hänförande utsikt. Vid kinesernas intåg i Tibet förstördes massvis med kloster som detta, men Ganden har hållit sig intakt.

När jag kommer upp till husen står gränderna tomma. Snart förstår jag vart alla tagit vägen. Utanför ett av de många tempel som finns i byn står ett oräkneligt antal skor och även det fordon som transporterade de upplivade munkarna upp för berget. Jag tar av mig mina egna skor och kliver in i mörkret. En doft av rökelse och jaksmör fyller templets kyliga luft. Väggarna är utsmyckade med statyer, symboler och texter på ett för mig främmande skriftspråk. Här och var brinner facklor vars ljus kastar ett rött sken över väggarna och får de fladdrande skuggorna att likna mörka, hotfulla vålnader.

Ett svagt ljud når mina öron och fångar min uppmärksamhet. Det är ett hummande, eller snarare ett mumlande som liknar en sång. Som trollbunden av något avlägset lockrop letar jag mig längre in i templet för att finna källan till den mystiska sången. Tillslut finner jag den, och kan knappt tro vad jag ser. Framför mina ögon, i en stor svagt upplyst sal sitter flera hundra munkar. Alla verkar befinna sig i någon slags trans. Det är uteslutande män med kort mörkt hår, vissa har inget hår alls, och alla bär röda kappor.

En del ser ut som små pojkar medan vissa andra skulle ha kunnat vara hur gamla som helst. En liten bok finns i deras händer varifrån de läser och sjunger, en sorts intensivt stämningsfull sång som ekar i templets alla skrymslen. Vid fötterna har alla en liten skål som två äldre munkar med lugn och självklar auktoritet går omkring och fyller på med någon vit sörja. Jakmjölk kanske? I taket hänger filtar, mattor och böneflaggor i alla tänkbara färger. Levande ljus är utspridda överallt.

Stämningen var surrealistisk, närmast overklig och att ha klivit in i detta spektakel av en ren slump var överväldigande. Jag kände mig vilsekommen, som om jag kommit fel och inte visste vad jag skulle göra med situationen. Till en början gjorde jag ingenting alls med den utan stod bara där med gapande mun, stirrandes. Munkarna får slutligen syn på mig och de andra besökarna men slutar inte sin sång. Vissa ler, andra ser totalt ointresserade ut. Vi verkar inte störa. Jag känner mig nästan välkommen.

I Tibet är det bara den äldsta sonen som ärver land eller hus av sina föräldrar, därför flyttar många pojkar redan vid ung ålder till kloster där de lär sig skriva och meditera. De som stannar kvar en längre tid lär sig ytterligare i form av sång, filosofi och meditering, något som ofta går ut på att i sjungande form läsa upp heliga skrifter, vilket var precis vad de gjorde nu. Så respektfullt och osynligt som möjligt smög jag omkring och utforskade templets alla hörn, donerade lite pengar, och försökte slutligen att greppa situationen. Det gick inte.

Jag fick helt enkelt konstatera att detta var något jag inte förstod mig på. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna inse, att verkligen på djupet förstå hur det är att leva sitt liv som munk i Tibet och göra det de gjorde nu. Att på 4500 meters höjd över havet sitta tillsammans med hundratals andra munkar, samlade under samma tak, sjungande ur samma bok, drickande av samma mjölk. Att förenas på det sätt som de gjorde, förbrödringen de måste känna, det går inte att förstå utan att själv delta i det.

Jag spenderade en lång stund inne i templet. Slutligen står jag där vid templets öppning igen och försöker vänja mig vid det starka ljuset utomhus likt en nyvaken björn som efter flera månader i ide just klivit ut från sin grotta. Solen värmer nu ordentligt och jag kan glatt konstatera att det skulle bli en vacker dag. Jag tar de sista stegen ned för trappan, ser mig omkring och undrar vad mer överraskningar Ganden har att erbjuda.

En stund senare, efter en kort men ansträngande klättring (allting är ansträngande på denna höjd) befinner jag mig på den bergskam som finns ovanför husen. Föråldrade böneflaggor sitter utspridda lite varstans på den snötäckta bergskammen, varifrån ett panorama över Tibets storslagna landskap uppenbarar sig. På ena sidan ser man Gandens alla hus och den långa sluttning vi tvingats gå uppför någon timme tidigare. Bussen stod fortfarande kvar halvvägs upp. Min blick vänds åt andra hållet och landskapet förändras.

Ett flackt område, genomborrat av floder brer ut sig nedanför för att sedan brytas av mäktiga spetsiga toppar som reser sig upp mot himlen. Ljusa stackmoln omslöt topparna och hängde alldeles stilla som om de parkerat för dagen. Vid det här laget är alla andra människor utom synhåll, det enda liv jag ser är ett par örnar som svävar högt ovanför. En gigantisk hjord av jakar kommer gående uppför Gandens sluttning, till synes utan ägare. Det ser märkligt ut, som om de gått vilse och av någon okänd anledning fått för sig att att de har något ärende uppe bland Gandens tempel. 
 
När ögonen vant sig vid de avlägsna svarta prickarna såg jag dem precis överallt, de fanns i hundratal. Plötsligt hör jag ett vinande ljud. Jag ser upp och blir förvånad, nästan ryggar tillbaka. De örnar som jag tidigare sett högt uppe bland molnen har nu tappat höjd och befinner sig rakt ovanför mitt huvud. Fem stycken är det – stora mäktiga bestar med vackra, kraftfulla vingar. De cirklar precis ovanför mig som om jag inkräktat på deras revir och de var på väg ner för att tala om det.

Jag står stilla, hänförd av djuren. Vingarna förblir orörliga hela tiden, de glidflyger i total ljudlöshet i stora cirklar och har tillslut fallit så lågt att jag nästan kan hoppa upp och ta på dem. Ju lägre de flyger desto större och verkligare blir de enorma fåglarna, de största jag någonsin sett med ett vingspann så ofantligt brett att de ser ut som små flygplan. En makalös syn! Under flera minuter stod jag som förstelnad, oförmögen att röra mig, hävda mig, yttra mig. Jag förblir stilla ända tills örnarna slutligen bestämmer sig för att deras uppvisning är över varpå de glider tillbaka upp bland molnen igen och återgår till att vara små bevingade prickar. Kvar står jag och undrar vad som egentligen hänt.

Vid det här laget har jag nu sett så många otroliga saker denna dag att jag starkt betvivlar att jag är vaken. Jag fortsatte min vandring ändå, vad kunde jag annars göra? Dagen hade ju börjat så intressant och återstoden av den var ju bara tvungen att fångas, oavsett om jag var vaken eller ej. Min nya plan är att gå runt berget för att så småningom sluta nere vid Gandens hus igen. Jag får snart sällskap. Ett par tibetanska kvinnor korsar min väg, den ena med ett litet barn hängandes på ryggen.

Kvinnor har enligt tradition en stark ställning i det tibetanska samhället. De åtnjuter stor ekonomisk frihet och får vara gifta med flera män om de så vill. De kvinnor jag stöter på är unga, som ivrigt försöker förklara för mig (med välartikulerat kroppsspråk) att jag är på väg åt fel håll. Leden runt det här berget är vad tibetanerna kallar en kora – en helig vandring – ofta runt något berg som enligt tradition alltid ska göras medsols. Jag går motsols.

Jag är väl medveten om mitt misstag, men hur ska jag kunna förklara med kroppsspråk att jag inte hade planerat vandringen från början utan bara råkat hamna här och nu tänkte ta just den här vägen tillbaka till husen? Det går ju inte. De skrattar åt mig. Den här gången är det inget tvivel om att det är för att de tycker jag är dum. Jag känner mig dum, men också upplivad. Deras skratt smittar av sig. Det är inte något elakt hånskratt med syfte att stämpla mig som en okunnig idiot, utan ett vänligt skratt som antyder att jag är lite konstig bara.

Efter en livlig ordlös pratstund tar jag tillslut farväl av kvinnorna. Jag går vidare och ser oväntat en ensam jak som står på en klipphylla, omgärdad av branta stup som ledde ner till bergets fot. Platsen han står på är så svårtillgänglig att det med logikens hjälp är omöjligt att förstå hur han tagit sig dit. Jag själv, som är betydligt mindre än en jak, skulle riskera livet om jag försökte ta mig till samma plats. Hur hade han hamnat där?

Resten av hjorden var ju på andra sidan berget! Det kändes som om någon av ren illvilja placerat honom där för att skapa oreda bland hjorden eller att någon ansåg att han hade dåligt inflytande på de andra och satt honom avsides likt en lärare som flyttar på en bråkig elev i ett klassrum. En stor respektingivande best var det, men med en godhet och stillsamhet som hos en vanlig ko. Trots den enorma storleken och de kraftiga, vassa hornen såg han inte ut att kunna skada en fluga ens.

Han kastar en svårtydd blick mot mig när jag passerar, en blick som antingen vädjar om hjälp eller ber om att få bli lämnad i fred. Kanske både och. Därefter fortsatte han att tankfullt stirra ut mot horisonten. Om Dalai Lama, Tibets andlige ledare som sedan 1959 lever i exil i Indien, representerar Tibets själ så är jaken otvivelaktigt Tibets hjärta. Jaken används som lastdjur och till att dra plogar på åkern, dess kött och mjölk föder tibetanerna och dess tjocka päls värmer dem. Den kan användas till allting, och används också till allting.

Jaken är livsnödvändig för människorna i Tibet, och där stod nu en av dem framför mig – bortkommen, isolerad, helt avskärmad från sina vänner som självaste Dalai Lama själv. Det låg någon outtalad orättvisa över hela hans oförklarliga närvaro, och det var omöjligt för mig som simpel förbipasserande att förutsäga ifall ett försök att ta sig från den farliga klippan tillbaka till sin hjord skulle sluta i en triumferande återförening eller med ett handlöst fall nedför berget. Min kunskap räcker inte till för att hjälpa den stackars jaken så min färd fortsätter än en gång, fortfarande åt fel håll, medan jaken fortsatte sin (som för tillfället inte gick åt något håll alls).

Ganden har förändrats när jag kommer tillbaka. Det svämmar över av munkar. Deras session i templet verkar vara över och nu är de ute och fyller byn med sin nyvunna energi. Mer än gärna ställer de upp på foton och samlas runtomkring kameran för att se bilden efteråt, skrattandes och livligt pekandes på ansikten som ser roliga ut. Turisterna är som bortblåsta. Jag verkar vara bland de sista kvar. Bussen, som nu står allra längst ned vid sluttningens fot, skulle gå tillbaka klockan ett. Det börjar dra ihop sig.

Jag börjar snabbt förhandla med en man som äger en liten bil med flak för att försöka ordna med transport ner för berget. Vi har svårt att komma överens om ett skäligt pris så jag börjar gå därifrån (ett gammalt beprövat förhandlingsknep som alltid fungerar i Kina). Kort därefter kommer mannen springandes, han skriker och viftar med armarna för att visa att han efter noga övervägande accepterat mitt frikostiga bud. Jag intar flaket, och får ganska snart sällskap av en hel tibetansk familj som också ska ner till bussen. Vi sitter där och betraktar varandra under den trettio minuter långa skumpande resan. De ser på mig med nyfikna blickar, de rent utsagt stirrade från och till, och jag ser på dem på samma ohämmade vis. Gandens hus och tempel blir allt mindre, tillslut är de inte mer än små avlägsna fyrkanter, högt ovanför.

Väl därnere är det fullt av liv. Jag blir direkt attackerad av små barn med lortiga kläder som vill ha saker av mig. Troligtvis är de ditskickade av vuxna för att be om pengar. Bussens motor är igång, men den verkar ännu inte full. Efter intensiva diskussioner med andra besökare om dagens upplevelser gör hungern sig påmind. I sista stund beslutar jag mig för att köpa en nudelsoppa och får gå långt bort till en familj för att be om varmt vatten.

Medan jag sedan sitter bredvid bussen och surplar i mig soppan kommer busschauffören ut från bussen och frågar, med kroppsspråk, hur det går för mig. Jag visar hur mycket jag har kvar av min mat, och han förklarar då lugnt och vänligt att bussen är klar att åka så fort jag är färdig. Han går in igen. Snart kliver även jag ombord. Då ser jag att bussen är full med människor, alla redo att åka hem. Trots alla dessa väntande människor hade alltså busschauffören bett mig att äta upp i lugn och ro istället för att komma ut och skälla på mig för att jag lät alla andra vänta. Visst fick jag lite dåligt samvete, men sällan har jag varit med om en så värmande och minnesvärd upplevelse!

På vägen tillbaka till Lhasa skumpar bussen framåt genom samma landskap som förut var så sömnigt, men nu är klarvaket. I solljuset är allting annorlunda. Bergen, som tidigare i mörkret såg så skräckinjagande ut är nu hänförande vackra. De inbjuder, välkomnar, står väntandes med öppna armar som en gammal vän. Bäckarna som tidigare liknade svarta ormar är nu uppfriskande och porlande, fulla av liv. De fyller sjöarna med sitt glittrande vatten, rent som bergskristall. Landskapet är magiskt, men tvetydigt. Lockande och avvisande på samma gång. Ett distraherande oljud bryter lugnet i bussen.

Ett pipande som jag vet att jag känner igen, men inte hört på länge. Det kommer från min egen ryggsäck. Tibetanerna som sitter omkring mig börjar se sig om i bussen för att finna källan till oljudet. Jag plockar upp min mobil och ser till min oerhörda förvåning att den ringer. Det är min far. Jag pratar med honom i någon minut, entusiastiskt berättande om allt det som hänt under den långa dagen, som trots allt ännu bara börjat. Tibetanerna ser på mig helt oförstående och jag ser på dem som om jag inte heller riktigt vet vad som pågår. Jag kunde själv knappt föreställa mig en mer bisarr situation än att prata i mobil mitt bland Tibets heliga berg.

Min far ger intrycket av att verka förstå vad jag berättar men sen nämner han till slut något om en bredbandsräkning som inte blivit betald och vars bolag nu undrar varför. Kanske jag, trots min fysiska frånvaro kunde svara på det? Om jag tidigare under dagen svävat bland molnen uppe bland mina egna fantasier, högt uppe på hela världens tak så fick denna kommentar mig att falla ned på jorden igen likt ett äpple faller från ett träd.

Efter att avslutningsfraserna avklarats och telefonsamtalet avslutats sitter jag som förstummad och stirrar ner på min telefon, knappt medveten om vad som är verklighet längre. Kontrasten är överväldigande. Mitt tidigare betvivlande om att jag inte riktigt är vaken känns nu skrämmande träffsäkert. Ju längre bort från Ganden monastery bussen tar sig, ju starkare växer min misstanke om att den bild av Tibet som målats upp framför mina ögon under dagen – allt det jag sett – inte var något annat än en romantiserande dröm skapad av min egna fantasi, alldeles för tillrättalagd och vacker för att vara sann.

Egentligen spelar det ingen roll, konstaterar jag senare medan vi rullar in i Lhasa igen och banderollen, vars budskap inte gick att urskilja i morgonens mörker, blir synlig.

Det var ju just en dröm jag var ute efter.

4 kommentarer på Den tibetanska drömmen

  1. Sara Andersson

    Valdigt levande och maland beskrivet John! Kandes som om att jag var dar med er. Lite poetisk och romantiskt genom hela texten, vackert! Tack!
    //S

  2. Gabriel

    Tack, John. Tack for att du tog tillbaks mig till mina drommars land. Jag kunde kanna lukten av Ganden… Jag visste inte att jag saknade det sa mycket!

Svara till