En promenad i Shichahai

I mitt vackra Beijing skjuter skyskraporna upp så högt att en utsikt enbart är att drömma om. Unga kinesiska flickor springer till tunnelbanan med tidningen Cosmopolitan i ena handen och en latte från Starbucks i den andra. Öst möter väst, gammalt möter nytt. Men i området Shichahai har tiden stått still, och det är dit jag återvänder gång efter gång.

Tillbaka i Beijing. Jag stiger på tunnelbanan vid Chongwenmen där hotell och shoppingcentra skjuter upp mot himmelen, med färglada och silvriga nyanser. Chongwenmen är området där det moderna Europa slagit igenom, området där du kan äta lunch på McDonalds, shoppa på Vero Moda och ta en kaffe på Starbucks. När jag åkt med tunnelbanan i ungefär 20 minuter stiger jag av vid Deschengmen. Detta är det gamla Beijing. Här startar Shichahai, ett av de bäst bevarade hutongområdena i Beijing, och förmodligen det mest rivningshotade.

Utanför tunnelbanan drar jag ett djupt andetag, såsom man alltid gör när man befunnit sig under jord. Men när luften når lungorna börjar jag hosta och magen knyter sig och jag känner hur jag får svälja klökningarna. Den låga bebyggelsen gör att avgaserna samlas i hutongområdet. Ögat ser det gamla, men näsan luktar det nya. Luften biter i mina lungor.

Shichahai består av tre sjöar: Qianhai, Houhai och Jishuitan. Dessa kallas även för bakre sjöområdet. Medan främre sjöområdet var privat egendom för kejsarfamiljen, användes Shichahai till att skeppa lyxvaror och spannmål till Förbjudna staden. Shichahai har en lång historia. De första hutongerna i Shichahai byggdes under Yuandynastin under 1300-talet. De flesta husen härstammar från Mingdynastin och byggdes strax efter att Förbjudna staden byggts under 1400-talet.

Vi går längs med sjöarnas stränder. Fler än vi har tagit oss ut denna vackra, soliga, kalla januaridag. Många kineser vågar sig ut på isen, men vi västerlänningar står försiktigt kvar på mark och betraktar dem. Shichahai är en stolthet för kineser. Det är även en stor turistslukare och under vår promenad ser vi långa cykelkaravaner där Kinaresors resenärer tryggt är samlade på varsin riksha. Vi utmanar ödet. Från att högljutt ha skrattat åt vilka turister vi är känner vi oss inte längre så mycket som turister. Vi är där, med kineserna, vi betraktar inte dem på avstånd.

Husen ligger i så kallade hutonger, och därför kallas detta område ofta ”hutongområdet”. Hutongerna är gränder och byggda enligt gammal kinesisk arkitektur, och ligger mellan Daije och Jie som är de stora gatorna. Man kan säga att varje hutong är en liten gård med ett antal byggnader. De rika kunde ha en egen hutong, men ännu vanligare var det att flera familjer bodde eller bor där.

Vi viker av mot några hutonger och ett äldre kinesiskt par börjar prata med oss. Jag kan enbart några få ord på kinesiska och de kan enbart några få ord på engelska så samtalet blir kort och istället börjar vi gå tillsammans med dem. De pekar in mot hutonger de finner vackra eller speciella, leder oss in i dem när vi inte riktigt vågar och visar de fina detaljerna på taken som nästan slipats ner med årens gång. Fler och fler kineser sluter upp under promenaden och vi ser hur glada de är att få visa sin stad, sitt Beijing, sitt hem.

Shichahai är ett ständigt rivningshotat och de som bor där är väl medvetna om det. Shichahai har ett otroligt attraktivt läge i Beijing. Det är nära Wangfuijing, Förbjudna staden och Lamatemplet. Marken kan säljas dyrt till västerländska företag. Men varje år stoppas rivningen. Kanske har man insett dess turistvärde. Turisterna vallfärdar hit. Ganska snart inser jag en förändring som skett sedan jag senast besökt Shichahai ett år tidigare. Det finns offentliga toaletter.

Hutongerna är välkända för att sakna fungerande avloppssystem. När jag ser de nya toaletterna tänds en gnista hopp i mitt hjärta. Kanske kommer det inte att rivas till OS? Kanske kommer de inse vilken kulturskatt de har och restaurera området istället? Om man bygger offentliga toaletter måste det ju betyda att man vill bevara området, tänker jag för mig själv.

De lämnar av oss vid Prins Gongs trädgård. Damen skrattar och vinkar när de vandrar bort. Jag vet att det här är den bästa erfarenheten jag någonsin kan få i Beijing. Jag vet att vad som än väntar mig innanför Prins Gongs trädgård, kan det aldrig bli bättre än mina senaste timmar på promenad.