Hong Kong – Beijing med tåg

Åse som förra veckan tipsade om Beijings shopping berättar om det bästa sättet att ta sig från Hong Kong till Beijing, nämligen med tåg. Genom hennes ögon får vi se landet förändras och växla mellan bördig landsbygd och pumpande storstad under 24 timmar.

Att färdas med tåg är ett härligt sätt att resa. Istället för att rusa till flygplansgater, sitta och äta dålig mat med armbågarna tätt intill kroppen och sen vackla av planet sömndrucken och eländig, stiger man på i godan ro, slår upp en kopp te, lutar sig tillbaka och låter landskapet visa upp sig utanför fönstret.

Vi reser sträckan Hong Kong – Beijing med tåg i maj 2006. Resan tar 24 timmar och man kan välja att boka olika klasser. Efter att ha gett upp hoppet om att försöka boka på nätet direkt hos järnvägsbolaget (KCRC), chansar vi och låter en reseagent i Hong Kong boka resan mot förskottsbetalning. Och faktiskt, biljetterna ligger och väntar på hotellet när vi kommer till Hong Kong. Vi har valt en Deluxe Soft Sleeper vilket innebär en egen kupè för två personer. Man delar toalett och tvättrum på de åtta kupéerna i korridoren och har en tågvärdinna som passar upp en. Kupén är bekväm och ombonad, med var sin säng att sitta eller ligga på med ett bord emellan.

Vi har med oss kortlek, böcker och korsord för att fördriva tiden, men inget av det kommer fram. Istället sitter vi i timtal och bara tittar ut genom fönstret, på alla sidor av sig som Kina visar upp. De första timmarna far man genom ett tättbefolkat landskap. Det är här, i trakterna av Shenzhen och Guangzhou som alla billiga varor ”Made in China” tillverkas i så kallade sweatshops. Ofta ser man en ganska välhållen fabriksbyggnad, flankerad av en mindre välhållen bostadsbyggnad. Eftersom de små lägenheterna inte har någon luftkonditionering, måste fabriksarbetarna hänga alla sina kläder på galgar på balkongerna så att de inte möglar. Ibland hänger det likadana fabriksuniformer på alla balkongerna, i olika stadier av urblekhet.

Sen tar landsbygden vid. Här är minsta plana yta uppodlad med bananer, ris och grönsaker. Där jorden syns, är den alldeles klarröd. På ett risfält ser vi en barbröstad bonde med ”Kina-hatt” som plöjer ett risfält med vattenbuffel. Vi tittar på varann: kan det bli mer Asien än så? Vi ser en massa hyddor, täckta av randig nylonväv; är det så att en del av bönderna faktiskt bor där eller är det bara skydd över dagen då man är ute på fälten?

Framåt kvällen blir det bergigare utanför fönstret. Fortfarande är det otroligt grönt och vackert. Hela tågresan går genom tätbefolkade delar av Kina och det märks. Vi slås av det inte är långa stunder som landskapet är folktomt. Överallt, även i bergen ser man små byar och kineser som jobbar ute på fälten. Vi ser också stora fält där man ställt upp en massa stora, gulröda stenar. Vi känner igen de här ”buckliga” stenarna från parker runt om i Beijing, där de står ensamma eller är ihopmurade till konstgjorda små berg. Är det kanske härifrån södra Kina de kommer?

Inte förrän det är mörkt ute har vi ro att sätta oss i restaurangvagnen. Ölen är god, men maten är verkligen ingen höjdare, ätbar men inte mer. Servicen är urdålig, det tycker inte bara vi utan även de kinesiska passagerarna som är ganska sura när de får gå runt och samla ihop glas, bestick och ätpinnar från olika tomma bord medan servitriserna ointresserat tittar på. Vi ångrar att vi inte köpte snabbnudlar med oss i Hong Kong och fixade kvällsmat själva – vi har en termos med varmt vatten i kupén som tågvärdinnnan ständigt fyller på.

Men vi blir hyfsat mätta och kan sen lägga oss. Det är så mysigt att ligga utsträckt i sin säng och se hur lampor från bebyggelse och en och annan tågstation sveper förbi utanför. Tidigt på morgonen vaknar vi och det är tur – landskapet är otroligt vackert, med höga berg och skogar av tuja (ja, såna som vi har i trädgårdarna). Vi passerar ett brett delta med morgontidiga fiskebåtar ute på floden, vi tror att det kanske är Yangtze-floden.

Framåt förmiddagen blir landskapet allt plattare och så förblir det fram till Beijing. Åkrarna är större nu och det växer vete istället för ris på dem. Det är inte så vackert längre men det är fortfarande lika spännande att titta ut på människor och byar. Då och då dåsar vi till, det är lugnt och tyst på tåget.

Hela resan har varit väldigt avstressande och vi känner att vi har gått ner i tempo på den här 24 timmarna. När vi åker i på Beijing West, känns det nästan jobbigt att resa sig och ge sig ut i storstaden…