Lhasa expressen – dagbok från ett tåg

Den omtalade och omstridda järnvägen upp till Lhasa, the Qinghai – Tibet railway, öppnades den 1 juli 2006. John hoppade på ett av tågen i oktober samma år och försökte under resans gång skriva ner sina intryck. Det här är ett utdrag från hans dagbok, kompletterat med vissa efterkonstruktioner.

11/10 – 06
Sitter på tåget som ska ta mig till Lhasa. Vi har nyss börjat rulla från stationen i Xi’an. Är lite spänd. Ska jag vara helt ärlig så är jag mer spänd nu än inför Transsibiriska järnvägen. Detta är ju världens högsta järnväg, det slår ju trots allt lite högre än världens längsta. Dessutom är järnvägen helt ny, vad som helst kan fortfarande gå fel…Tror nog det är bäst att försöka undvika såna tankar förresten. Jag litar på kineserna.

Sen har man ju den här höjdsjukan också. Kan det bli värre än att få vatten i hjärnan och bli tvungen att checka in på Lhasas akutsjukhus istället för på nåt trevligt vandrarhem? Tror inte det. Men det blir intressant att se hur jag reagerar. Mest sannolikt är ju att det inte kommer vara några större problem, men visst, min pirriga mage är inte helt obefogad.

Tåget är fräscht, nytt och känns välbyggt, det vill säga betydligt bättre i alla avseenden än övriga kinesiska tåg jag åkt med. Det går nästintill ljudlöst och skumpar i princip ingenting. Kan det till och med vara så bra att vår vagn är utrustad med en tryckkabin? Ska försöka fråga nån sen när vi börjar stiga. Finns dock en viss risk för kommunikationsproblem.

Det är väldigt lugnt på tåget, bara två barn i vår vagn…skönt. Landskapet består just nu mestadels av kullar med nån form av trappsteg längs sidorna, ser ut som små platåer hela vägen till toppen. Ibland ser jag halvhöga berg.

Nu har det börjat dyka upp berg som ser lite roliga ut. Svårt att förklara men det är typ stora hack i dem. Ser stora åkrar också, folk som sliter. Känns oerhört avlägset. Bergen är helt karga, utan träd. Inte speciellt höga men ändå exotiska. Hörde just en engelsktalande röst ur en högtalare här i vagnen som snackade lite om Tibet. Förutom att berätta om naturen som tåget åker genom gav han oss en inblick i själva byggandet av järnvägen och dess effekter. Orkar inte gå in på detaljer om hur de har gått tillväga för att bygga järnvägen, men att det var oerhört komplicerat och ett verk som saknar motstycke är det inget snack om.
 
Enligt speakern kommer den nya järnvägen att vara uteslutande positiv för Tibet. Människorna där har det ju så fattigt och är så olyckliga att de vill inget hellre än att bli invaderade av hankineser. I och med järnvägen kommer turistindustrin att blomstra, Tibet kan moderniseras, folk kan börja köpa saker och alla får det bättre. De blir lyckligare helt enkelt. Kinesiska regeringen vill ju bara väl som vanligt, deras egna intressen kommer i andra hand. Tidigare har de ju ”befriat Tibet från sin egen självständighet” som de kallar det. Ett annorlunda sätt att uttrycka det hela på.
 
Självklart finns det en viss sanning i att Tibetanerna själva eftersträvar ett enklare liv att leva men det sorgliga är att kulturen sakta men säkert kommer att dö ut. De styrande i Peking lär ju inte direkt sörja när detta händer. Hankinesernas inflytande i Lhasa är redan enormt och det lär öka tiofaldigt de närmaste åren i och med denna järnväg. Speakern nämner ingenting om att järnvägens egentliga syfte är att Kina ska kunna stärka sitt grepp om Tibet och inte bara kunna frakta upp kineser dit utan även öka sin militära närvaro. Kineser är för mig några av de vänligaste och roligaste människor jag träffat, men beträffande de kineser som styr landet så är det en annan femma. De har en tendens att köra över allt och alla.
 
Tyvärr så har Kinas invånare svårt att få tag på riktig information om situationen i Tibet och dess historia. Ett exempel: Lonely Planets Tibet guide är i princip omöjlig att köpa i Kina. Detta är ingen slump. Istället har Kina tillverkat sin egna Tibet guide, publicerad på ett antal språk. Där har de skivit sin egna version av Tibets historia vilken är precis lika snedvriden som man kan föreställa sig, om inte ännu värre. På internet stoppar Kinas censur det mesta av sanningen. Måste vara frustrerande som invånare. Men jag antar att det ändå var värre förr.
 
En del byar vi åker förbi påminner mig om den by som Anakin Skywalker bor i som barn i Star Wars 1. Nån typ av sand/bergsby där husen känns halvfärdiga och smälter ihop med omgivningen, färgen på bådadera ar typ gulbrun…som sand helt enkelt. Har inte sett en enda västerlänning än så länge på tåget. Trodde det skulle vara ett par stycken i alla fall. Jag ska ta en tur senare till sittvagnarna, kanske man ser nån på vägen.
 
Nu har det blivit kväll och de flesta har lagt sig. Jag tog en tur genom tåget på väg till sittvagnarna. När jag gick kom dit kände jag mig rätt så uttittad. Det var mest kul, jag gick omkring med ett leende på läpparna hela tiden. En kines sa ”please sit down”. Jag satte mig bland fem andra kineser och såg på när de smaskade i sig äpplen och nötter. Golvet fungerade som papperskorg och skalen stod dem nästan upp till knäna.

12/10
Morgon. Sov nog inget vidare inatt. Nu har vi lämnat Golmud och kör rakt söderut, upp i bergen! Höga berg har börjat torna upp sig och i princip alla jag ser nu har snö på sig. Det är jävligt mäktigt, landskapet är som en blandning av öken och en hög bergskedja. Nu ser jag berg som är helt täckta av snö vilket måste betyda att de är rätt höga. För typ en timme sen delade de ut syrgasslangar på tåget. Man fäster dem i ett uttag i väggen och andas genom näsan. Har redan provat lite. Mest för skojs skull men samtidigt borde det ju vara bra att börja tidigt…eller?
 
Nu börjar det verkligen kännas att vi är på väg upp på en högplatå. Det känns liksom ganska platt i dalen där tåget åker men runtomkring oss tornar feta bergsmassiv upp sig. Otroligt häftigt! Just nu sitter en kille i kupén bredvid och ringer i nån klocka samtidigt som han mumlar något. Det känns som att det är en tibetan som håller på och ber, men jag är inte helt säker. Stämningen ombord är väldigt lugn, fortfarande inte alls mycket folk i vår vagn. Klockan är 08.30, det är -2 grader utomhus.

Nu måste vi vara riktigt högt. Klockan är 09.10. Jag sitter här i gången med min lilla syrgasslang på mig. Troligen är jag den enda i vagnen som använder den men skit samma. Nu är det verkligen en högplatå. När jag tittar ut ser jag en horisont av flackt landskap. Marken är gulbrun och för tankarna till Mongoliet men de snöiga bergen runtomkring påminner mig om att Mongoliet är en bra bit bort ändå. Ibland ser jag vindpinade människor som står längs järnvägen, vissa jobbar, andra inte. Jag tyckte mig se tibetanska antiloper men det kan lika väl ha varit nån häst eller åsna.

Klockan är 11.09. Vi är uppe på 4350 meter och har väl som högst varit på 4600 ungefär. Kan inte säga att jag påverkas så mycket av höjden. Lite tung i huvudet och lite yr när jag ställer mig upp hastigt men annars inget nämnvärt. Nu har det varit en ganska lång period av monotont landskap men jag tycke mig skymta lite högre berg framför oss.
 
Klockan 12.55 och vi är troligtvis på väg upp i Tanggu-la passet. Det ska vara det högsta passet på hela tågresan! Aktuell höjd i detta ögonblick är 4700 men det tickar uppåt. Tydligen ska man kunna gå av på Tanggula station som ligger på 5072 meter över havet! Ska bli kul att se hur luften känns där ute. Kan nog bli svårt att andas.

18.30. Besviken. Tyvärr fick man inte gå ut på Tanggula station. Hade varit kul att gå omkring lite på tågresans högsta perrong men vafan. Fick gå ut på Nagqu stationen istället som ligger lite lägre. Luften var frisk och ren men inte alls så tunn och svår att andas som jag hade väntat mig. Ärligt talat var det ingen överdrivet speciell känsla av att vara på perrongen.

Desto roligare var det att gå genom ”Tibet vagnen”. En sittvagn med bara tibetaner som alla stirrade extremt mycket på mig när jag gick förbi. Det var kul, om jag log så log de tillbaka. Jag tog lite kort. De tyckte uppenbarligen om att bli fotade och framförallt att se på korten efteråt. I början var de väldigt blyga och en aning avvaktande men sen öppnade de upp sig och drog flitigt på smilbanden. De ville också ta några kort med sin egen kamera på sig själva bredvid mig. Hela vagnen tittade på och det var faktiskt oerhört roligt.
 
Tibetanerna känns synnerligen annorlunda från alla andra människor jag tidigare mött. Inte minst är de annorlunda gentemot deras påtvingade landsmän kineserna. De är en aning försynta, lite blyga, tystlåtna och många är sanslöst väderbitna. Kläderna är nästan obeskrivligt slitna och man skulle kunna tro att de gått i arv i flera generationer.

Samtidigt utstrålar de ett lugn jag aldrig upplevt förut. De är som om de har en aura omkring sig, ett osynligt fält som på något sätt får mig att känna vördnad men också av någon outgrundlig anledning sorg. Jag vet inte varför, men så känns det. Huden är betydligt mörkare än kinesernas och ansiktsdragen skulle kunna liknas vid en blandning av kineser och mongoler.
 
Också lukten. Hela vagnen hade en speciell lukt, eller ska jag säga odör, som är svår att glömma. Det luktade inte direkt äckligt, men inte heller gott. Men starkt luktade det. Det är inget snack om vad det var – Jak.

Lhasa ar nu bara ett par timmar bort men fortfarande är vi på 4400 meters höjd. Det blir en rätt rejäl nedstigning snart. Det har börjat dyka upp rätt spektakulära berg nu så landskapet börjar bli vackert igen efter en liten svacka. Hela tiden ser man massor av djur från tåget, framförallt jakar. De står och betar helt frigående i hundratal på enorma slätter. Helt naturligt smälter de in i omgivningen och inger en extremt exotisk känsla, precis som allt annat här uppe.

Snart dags att kliva av. Jag kan knappast tänka mig ett bättre sätt att få en första inblick i hur Tibet ser ut än att ta sig dit med det här tåget, även fast det kanske är en aning moraliskt fel. Från början till slut har tågresan varit en unik upplevelse men efter 36 timmar ombord så känns det rätt lagom att komma fram.

Lite info:
Min biljett kostade mig 632 kronor för en hardsleeper mellan Xi’an och Lhasa. Det krävs ett resetillstånd för att komma in i Tibet. Eftersom vi fixade vårt tillstånd från Xi’an så blev det dyrt- 1000 kronor var standardpriset. Men om man fixar det från Chengdu kostar det bara 400. Sim’s cozy guesthouse är ett bra ställe att ordna det på. Känner man en kines som kan köpa tågbiljetten åt en behöver man troligen inte betala nåt alls. Den enda gången de ville se vårt tillstånd var när vi köpte biljetterna vilket känns rätt irriterande.

Har hört många historier om folk som rest in utan tillstånd, vissa har gömt sig på bussar, nån galning hoppade in i bakluckan på en taxi och smet förbi vakterna. De som blir tagna utan tillstånd får oftast betala böter och blir sen ivägskickade tillbaka till Kina. Vad jag har hört så ska de dock ta bort tillståndskravet inom en snar framtid. Men det kommer med största sannolikhet dröja länge innan det blir verklighet, det är alltför många som tjänar alltför mycket pengar på tillstånden för att de ska ta bort dem så lättvindigt.

Vårt tåg hade vare sig tryckkabin eller panoramafönster. Vill man ha detta ska man åka med det specialbyggda ”turisttåget” som endast trafikerar sträckan mellan Golmud och Lhasa. Detta tåg gör tydligen fler stopp än de vanliga tågen, till exempel ska man få gå ut på Tanggu-la stationen som är järnvägens högsta. Jag vet dock inte om detta tåg har börjat köra än, men vad jag vet är att det är väldigt dyrt.

Till sist lite om höjdsjukan:
Den första person vi pratade med framme i Lhasa var en belgisk tjej som fick checka in på sjukhuset samma kväll hon kom fram. Hon hade drabbats av en allvarlig variant av höjdsjuka då man får vatten i hjärnan (hjärnödem – High Altitude Cerebral Edema). Hon låg på sjukhuset ett par dar och vilade sen i Lhasa ytterligare en tid. Sen reste hon runt på högre höjder i två veckor utan problem.

Jag själv fick inga allvarliga symptom. Huvudvärk, lätt hjärtklappning, ovanligt ansträngd när jag gick upp för trappor (trappan upp till Yak hotels terass är låååång de första dagarna) och allmänt svårt att sova i början. Sen var det lugnt. ALLA känner av höjden mer eller mindre, men det är ovanligt att drabbas av lungödem eller hjärnödem redan i Lhasa. De allra flesta klarar av höjden i Lhasa utan större problem. Tåget tar sig upp alldeles för fort för en säker acklimatisering, men är ändå betydligt bättre än att flyga.

9 kommentarer på Lhasa expressen – dagbok från ett tåg

  1. Daniel Peterson

    Intressant och informativ artikel som gör att jag vill ta detta tåg.

    Tumme upp!

  2. Sara

    Bra och intressant artikel, ska själv åka till Kina och Tibet om några veckor så det här är precis vad jag vill läsa om!

  3. Delfiq

    Hej!
    En mycket spännande och trevlig text. Det känns väldigt lockande att jag vill packa väskorna och åka dit direkt! Jag gillar att du delar med dig dina tankar och hur du beskriver saker du ser. Hoppas att du skriver mer om dina resor (om du inte redan har gjort det)!

  4. Lars-Erik Sandin

    Tack för ett mycket intressant reportage från den nya järnvägen till Lhasa. Bra att du skickade med några bilder det höjer värdet på berättelsen för mig och troligen många andra. Hoppas kunna följa dina fotspår.

  5. AnnaLena Hansdotter

    Gissa om man vill åka till Tibet efter en sådan bra artikel! Bra skrivet.

    AnnaLena

  6. Olof Blix

    Verkligen intressant för en gammal transsibare – 1975 startade jag en Asien runt resa med Finlandsbåt till Åbo o tågbiljett till Nachodka, där båten till Yokohama tog vid. 1550:- enkel Sthlm-Yokohama den gången… returen södra vägen,Japan-Taiwan o SO-Asien med flyg, från Indien o hem med tåg o bussar.. biljetten Istanbul-Trelleborg gick på 211:60..
    Härlig berättelse, mycket man känner igen… blir verkligen ressugen. Vad kostar transsib til Peking? Kände förresten av höghöjden när jag vandrade upp på Mt Fuji i Japan, den sticker ju bara popp lite drygt 3800 m. Sista par hundra meterna hade man rejäl huvudvärk… Men vad är väl det mot pass på över 5000. Var inte högre i Nepal även om Anapurna var inom räckhåll den gången… olof.blix@comhem.se

  7. Robert

    Fantastiskt skrivet! Har tänkt göra samma resa nu snart om man får ihop lite kosing, inspirerande.

  8. NH

    Tjo. Har bara skummat igenom, men intresset vaknade genast till liv. Kommer troligen röra mig i trakterna därikring till våren, och det här låter ju som en grej man helt klart bör göra. Även om det känns så jävla sorgesamt att Lhasa gått och blivit turistort…

  9. Per

    Känner väl igen stämningen som beskrivs , även om jag inte tagit tåget till Lhasa. Ang. tryckkabiner , höjdsjuka & syrgas : anledningen till att man inte får kliva av vid Tangula är just att skydda mot höjdsjuka – tåget är inte trycksatt , men däremot syresatt till 25-26 % , nåt som som man bibehåller bl.a. just genom att inte öppna på de högsta stationerna.
    Mer om tåget på http://korta.nu/3e3c

Svara till