Yangshuo – kalkstensklippornas stad

Yangshuo i sydvästra Kina är inte bara en populär destination för kineserna själva, det är dessutom ett mecka för klättrare och backpackers från hela jorden. Anledningen är områdets världsberömda sockertoppsberg som reser sig i hundratal mitt bland risfält, floder och byar. Backpackings Katharina berättar mer om en av Kinas mest spektakulära platser.

De fantastiska kalkstensklippor som omger Yangshuo är vad som framförallt utmärker den lilla staden. Omgiven av de imponerande bergen ligger den som i en dal omringad av en skyddande mur av spetsiga klippor. Att kalla Yangshuo för en stad kan dock vara missvisande. När guideboken Lonely Planets skribenter beskriver stället hävdar de att det snarare är en backpackingkoloni än en kinesisk by, som de uttrycker sig. Men att kalla Yangshuo för en by är minst lika missvisande som att kalla det för en stad. Här finns det mesta, om än i liten skala.
 

Ett rikt och varierat restaurangliv, affärer och flera hundra gatustånd för den som är sugen på shopping. Många reser hit för att, på cykel eller vespa, upptäcka den kinesiska landsbygden som omger Yangshuo, eller att – som delvis var vårt syfte – bergsklättra på de mäktiga kalkstensformationerna.
 
Att ta sig hit gör du lättast med buss från Guilin, en resa som tar ungefär en timme. Kommer du söderifrån, kanske från Hong Kong går det bra att göra som vi gjorde och ta en buss från Guangzhou. Men bussresorna är en upplevelse i sig.

Långtradare och lastbilar kördes om i rasande fart på de mest olämpliga ställen under vår nattliga bussresa från Guangzhou. I kurvor verkade det vara mer regel än undantag att ligga långt ute i det motsatta körfältet. Vi började undra om vi överhuvudtaget skulle komma fram. Alternativet kändes dock inte heller lockande, att stiga av mitt ute i ingenstans i ett land där ingen vi dittills träffat förstått ett ord engelska. Kineserna som sällskapade oss på bussen snarkade i godan ro och verkade inte det minsta bekymrade över busschaufförens självmordsbenägenhet.

Mitt i natten, någon timme innan vi skulle anlända till Guilin som var bussens slutdestination ropade föraren ut ”Yangshuo!” i högtalaren. Klarvakna och i strumplästen sprang vi fram för att kontrollera att vi hört rätt. Skulle denna buss verkligen stanna i Yangshuo? Jo, tydligen. Informationen som vi fått när vi köpte bussbiljetten i Guangzhou var att bussen skulle gå direkt till Guilin men så var uppenbarligen inte fallet.

Klockan fyra på morgonen hoppade vi alltså av bussen och fann oss ståendes på en mörk och tom gata i en stad som vi inte trott att vi skulle nå förrän dagen efter. Gatubelysningen var tänd men förutom det var staden helt mörk och tyst. Ingen nattöppen bar eller restaurang och inte ett spår av något hostel.
 
Med ena skon i handen, andra på foten och nattens resebagage i en hög på marken började vi undra om det inte hade varit bättre att stanna kvar på bussen och tagit oss hit under nästkommande dag. Guilin är en betydligt större stad och hade förmodligen varit mycket mer levande vid den här tiden på dygnet. Mitt i all förvirring kom plötsligt en överviktig kines körandes i en tuk-tuk.

Han stannade framför oss och frågade på bruten engelska om vi behövde någonstans att bo. Han kan fixa, sa han. Good place good place! Vi tog tacksamt emot hans erbjudande och hoppade upp på flaket. Bara några tjugotal meter därifrån svängde han av från den belysta gatan och körde in i en mörk gränd. En varningsklocka började ringa och jag tänkte på Lonely Planet-guidens tips om hur man undviker att bli rånad. En ensam, mörk gränd är inte ett bra ställe att vara på mitt i natten.

Längst in i gränden svängde vår tuk-tukförare in på en ännu mindre gata och stannade plötsligt. Och ingenstans fanns ett hostel att se. Vi frågade var det utlovade hostelet var men han bad oss bara att sitta kvar på flaket och vänta. Mitt i allt detta hade en annan man kommit smygandes från andra hållet och kom nu fram till tuk-tukens flak. Han lyste oss i ansiktet med en ficklampa. Det gick inte att se hans ansikte i mörkret och han sa ingenting under tiden som han inspekterade oss.

Jag hade fått nog av situationen och tog min väska och krävde att få bli körd tillbaka igen. Annars skulle jag gå, och det nu! Mannen med ficklampan försökte lugna mig och undrade varför jag var så nervös. Jag undrade vad han själv tyckt om att bli inkörd i en mörk gränd mitt i natten av en okänd man och bli lyst i ansiktet med en ficklampa, utan någon som helst förklaring.
 
När jag var på väg att börja gå därifrån lovade han att hostelet låg alldeles i närheten. Han pekade på en skylt lite längre fram och i ljuset av hans ficklampa såg vi att det faktiskt låg ett hostel där. Han tog fram nycklarna, gick dit och slog upp porten. När ljuset tändes i foajén såg det till och med ut som ett hostel och vi följde försiktigt efter honom.

Rummet som han sedan visade oss var riktigt fräscht med två stora sängar och ett stort fönster ut mot gatan. Efter att ha prutat lite kom vi fram till en deal. Vi skulle ta rummet för tre nätter till att börja med och i priset vi kom överens om ingick det att värden skulle bjuda oss på öl. Vi började tycka allt bättre om den underliga kinesen som dykt upp i gränden med ficklampan.

Han lät oss komma till rätta och kom sedan upp till vårt rum med två öl och en påse med buns, en typiskt kinesisk specialitet som innebär brödbullar med diverse ingredienser inbakade i mitten. Dessa hade jordnötssmör och nudlar i sig. Vi slukade bunsen fort och ölen slank ner ännu fortare. Men det var inte bara av vänlighet som han kom med frukost till oss. Med sig hade han även en bunt turistbroschyrer och han började genast planera vårt besök i Yangshuo.

På tisdagen skulle vi hyra cyklar – I fix! – och cykla ut längs floden för att sedan river rafta tillbaka (någon riktig forsränning var det inte riktigt, utan snarare gummibåtsåkning. Cyklarna skulle tas med på båten). På onsdagen skulle vi åka till Moon Hill – I fix, of cause – och på eftermiddagen skulle vi ta en båttur på floden. På torsdagen hade han ännu ett späckat schema för oss, och självklart skulle betalningen gå via honom. Strömmen av ord från värden verkade omöjlig att stoppa.

Till slut fick vi artigt men bestämt fram att vi inte tänkte planera någonting nu klockan fem på morgonen, att vi var trötta och ville sova och sedan bestämma vad vi skulle göra i morgon. I see, sa han med ett ansiktsuttryck som lyste av allt annat än förståelse och började med ytterligare en monolog om hur viktigt det var att vi bokade alla aktiviteter genom honom. Good price good price, just for you my friends.

Vårt tålamod började ta slut och tröttheten ta ut sin rätt. Vi gjorde klart för honom att vi inte tänkte lova någonting utan att vi skulle återkomma under de följande dagarna om vi var intresserade av något av hans erbjudanden. Efter mycket om och men lyckades vi till slut få ut honom ur rummet.

Under våra dagar i Yangshuo skulle vår värd lyckas söka upp oss på gatan, på busshållplatsen, på marknaden och – såklart – väntandes i hostelets reception för att försöka pracka på oss bokningar. Riverboat today? Bicycles tomorrow? Cave, cave? När vi reste därifrån hade vi inte bokat någonting genom honom. Priserna blir högre ju fler som är inblandade, det är ganska logiskt.

Det bästa priset får man, upptäckte vi, genom att inte gå via någon bokare. Första dagen i Yangshuo, trötta efter nattens resa, tog vi oss ner till floden och efter att ha prutat lite med en båtförare fick vi en båttur på floden för en tredjedel av priset som vår värd hade erbjudit oss.

Ett annat sätt att ta sig runt i och omkring Yangshuo är med cykel. Det går i princip att ta sig fram överallt med cykel och priserna går även här att pruta ner rejält. Det lönar sig att jämföra olika hyrställen för att få det bästa priset. Generellt gäller att ju längre tid du är villig att lägga ner på att hitta bra priser, desto lägre blir de också. I princip allt går att pruta på.

Att cykla ut på de små grusvägarna som ringlar sig fram mellan risfälten får en att verkligen känna att man är utomlands. Tystnaden bryts endast av vattenbufflarnas brölanden och hönornas kackel och överallt på fälten arbetar kineser under skyddet av sina speciella konformade hattar. Men här odlas inte bara ris, utan även fisk. I stadens restauranger finns ett brett utbud av fisk, så kallad Yangshuofisk.
 
Vi trodde från början att den fisken fiskades i floden som ringlar igenom Yangshuo. Men icke! Fisken kommer istället från speciella fiskodlingar runtomkring staden. Och inte vilka fiskodlingar som helst. Mellan risodlingarna ligger fält som ser ut som risfält, fast med extra mycket vatten. Detta är fiskodlingarna. Fisken odlas alltså inte i naturliga sjöar eller bassänger utan på fälten. Vid första anblicken ser det helt enkelt ut som en överbevattnad åker, men tittar man närmare ser man att det simmar runt stora svarta fiskar i vattnet.
 
Trafiken i Kina är långt ifrån lik den svenska. Här är det störst, först och kaxigast som gäller på bilvägarna och bilförarna har en tendens att köra obehagligt nära cyklisterna. Vill man undvika trafikkaoset är det bättre att välja småvägar framför de större bilvägarna. Övergångsställen negligeras fullständigt. Ska du ta dig över gatan gäller det att sicksacka sig fram mellan bilarna och vara väldigt uppmärksam. Att folk tutar behöver inte betyda att du gör någonting fel. Befolkningen i Yangshuo, kanske i hela Kina, verkar finna ett särskilt stort nöje i att tuta. Här tutas det hela tiden, på allt och alla, oavsett om det är nödvändigt eller inte.
 
Vill du ta dig runt på fyra hjul finns det många alternativ. Här körs minibussar i taxiverksamhet av i princip vem som helst som det behagar och taxilegitimation är ingenting att leta efter. Bälte är inte en kinesisk prioritet, varken i bussar eller i dessa ”taxibilar”. Och vilket fyrhjuligt transportmedel du än stiger på här kan du räkna med att ha andan i halsen till dess att det är dags att hoppa av. Du betalar chauffören när du ska gå av och priserna varierar. Ett bra tips är att se efter hur mycket kineserna själva ger chauffören. Frågar du chauffören kommer du med största sannolikhet att få betala mycket mer än vad de inhemska passagerarna gör.

Det finns många utflyktsmål att välja mellan och även om kalkstensklipporna som omger Yangshuo är en uppenbarelse i sig finns det vissa ställen som särskilt är värda ett besök. Några kilometer bort ligger Moon Hill, ett berg med en klippformation längst upp på toppen som, precis som namnet antyder, har formen av en liggande måne.
 
Vi tog oss dit en varm, solig dag och hade laddat upp med rejält med vatten. Moon Hill är inte bara en vacker utsiktsplats utan också ett populärt ställe för klättrare och det var även därför vi var där. Med matsäck och klätterutrustning i ryggsäckar stod vi vid foten av berget och tittade upp. Det var lite högre dit upp än vad vi trott. Vi var heller inte ensamma där vi stod.

En grupp kvinnor kom genast fram till oss och undrade om vi behövde vatten, choklad, Cola… Ja, allt som man kan tänkas behöva för att orka ta sig upp för de oräkneliga trappstegen som klättrade uppför Moon Hill. Eftersom vi redan hade allt vi behövde avböjde vi artigt. Att de inte gav sig direkt var inte förvånande men när vi sedan började den långa vandringen upp mot toppen märkte vi att en av de äldre kvinnorna inte nöjt sig med att ropa efter oss, utan helt enkelt följde med oss i vandringen uppåt. Efter de första hundra trappstegen började jag undra när hon skulle ge upp och vända. Vi försökte hela tiden tala om att vi inte tänkte köpa någonting men gumman bara log ett tandlöst leende och fortsatte.

Efter ytterligare en bit stannade vi för vattenpaus. Gumman tog då fram en solfjäder och började fläkta oss. Jag tackade henne men visade klart och tydligt att det inte alls var nödvändigt, men helt plötsligt verkade hon ha tappat all förståelse för engelska och fortsatte glatt med sitt fläktande, trots mina protester. Efter ungefär halva vägen insåg vi att värmen och trappstegen var jobbigare än vad vi trott och att vi förmodligen skulle behöva mer vatten för att klara oss en hel dag uppe på toppen.

Gumman fick som hon ville till slut och vi köpte en flaska vatten och en Ice Tea av henne. Vi belönades med ett strålande leende och hon började plocka fram Colaburkar som hon bestämt påpekade att vi också behövde. Det blev dock ingenting med det.

Att ta sig ända upp till toppen tog ungefär 20 minuter. Och då gick vi fort. Gumman hängde med oss hela vägen upp, stånkandes och fläktandes med sin solfjäder. Väl uppe på toppen glömde vi henne för ett tag och tillät oss att njuta av utsikten och den välförtjänta svalkan som vinden gav. Det kändes helt klart värt alla trappsteg. Gumman hittade till slut två andra turister att fokusera på, efter att hon förstått att vi inte alls tänkte köpa någon Coca-Cola.
 
Vi kom till Moon Hill tidigt på förmiddagen och till en början var det bara vi där, samt två andra turister som tagit sig upp hit för utsiktens skull. Det dröjde dock inte länge förrän fler och fler klättrare anlände till klippans topp. Människor av olika nationaliteter och i olika åldrar satte upp rep och utmanade berget i den gassande solen. Det blev en riktigt härlig dag och oavsett om man är ute efter klättringen eller utsikten bör man inte missa ett besök vid Moon Hill.
 
Vill man prova på klättring i Yangshuo finns det gott om möjligheter. Man kan boka en klätterkurs med duktiga klätterguider i princip vilken dag som helst. Det går bra att få en engelsktalande guide, både kinesisk och västerländsk och all utrusning ingår i kursavgiften. Det kan vara bra att höra sig för lite och inte välja vilken guide som helst. Ett ställe som rekommenderas att boka klätterkurs på är Spiderman, mitt inne i centrala Yangshuo. Är man lite mer rutinerad klättrare men saknar utrusning finns det ett antal klätterhak inne i centrum som hyr ut den utrustning som kan behövas. 

Vad gäller mat så finns det även här gott om möjligheter. Det finns många bra restauranger i Yangshuo men den bästa maten var den vi beställde från gatuförsäljare. De underliga brödbullarna som kallas buns är mycket populära och går att köpa nästan överallt. Nudelsoppa med diverse ingredienser – både kött och fisk – är ett annat alternativ.
 
Att köpa mat från gatuförsäljare är även ett bra tips för de sparsamma. Äter du sådan mat gå det att komma undan med en lunch för motsvarande 5-6 kronor. Vill du lyxa till det lite extra kanske du får betala 10 kronor.
 
Oavsett om man åker till Yangshuo för maten, klättringen eller den vackra omgivningen finns här något för alla. Det är inte för intet som Yangshuo blivit kinesernas egen turiststad.

3 kommentarer på Yangshuo – kalkstensklippornas stad

  1. Teresa

    Å den där mörka-gränd-historien kommer jag ihåg när ni berättade 🙂 Väldigt bra skrivet!

  2. Sandra Warnerbring

    Jättetrevligt skrivet. Ska själv dit om ca en månad och ser verklgien fram emot det…..
    Tar med lite tips fr din artikel.

Svara till