Ett oväntat besök på en FN-bas i Kongo

En vanlig fördom bland människor är att det ska vara svårare och farligare att resa i Afrika än i andra delar av världen. Vi får i en serie artiklar av Christer läsa om resande i Afrika, fantastiska djurupplevelser, och krigshärjade länder. Trodde du Afrika var svårt? Tänk om!

Ett besök på en FN-bas
Jag vaknade av att Chris, en Australiensisk reskamrat, stod och drog mig i fötterna i fotändan på sängen. ”Time to get up Chris”, sa han och såg oförskämt pigg ut för att vara kl 07:00 på morgonen. Jag svor i det tysta innan jag masade mig ur sängen och drog på mig byxorna. Nere i matsalen satt Rhys från Wales, Sophie från Frankrike och Chris och Steve från Australien och väntade på mig så vi skulle hinna få i oss frukost innan det var dags att bege sig mot Kongo.

Ett par av mina vänner hade en del ärenden att göra, så som pengaväxling och annat intressant. Att växla pengar kanske inte låter så intressant, men i Afrika så blir dom flesta vardagssysslorna lite mer intressanta än på andra ställen. Det eviga lotteriet om var man får mest pengar eller hur man ska göra för att inte förlora för mycket är ett nödvändigt problem som sk. ”backpackers” har, för att få något att tänka på i vardagen. När det var fixat så träffades vi alla igen utanför vårt vandrarhem för att möta upp en man som hette John. John var en trevlig prick som var född i Kongo och hade en kusin som jobbade på gränsstationen och skulle hjälpa oss ta hand om våra visumproblem. Vi kom överens med John om en summa pengar han skulle få för att visa oss runt i Goma, som staden i Kongo heter, och vi begav oss av mot gränsstationen.

Fakta Goma – Goma är en stad, belägen i östra Kongo, med ca: 400 000 invånare. Den är idag främst övervakningszon av FN, och även många andra organisationer finns där, som t.ex. MSF (läkare utan gränser). Goma är en plats som har varit tillhål för en del milisgrupper i Kongo.

Vid stationen fick vi gå in i ett litet bås där Johns kusin jobbade och ett par stämpelslag och 20 dollar per man i gåva senare var vi nu på den andra sidan och tog våra första steg i det mytomspunna landet Kongo. Vi gick in till själva staden och jag vet inte om det skilde sig något alls från den staden vi precis varit i, förutom att stora lastbilar och andra fordon med FN bokstäver rullade förbi med jämna mellanrum. Vi hittade någon att växla till oss lite sedlar i den kongolesiska valutan och vandrade vidare genom staden. Vad som först slog mig var lavan som låg som ett täcke över staden.

John visade oss runt bland delar av staden som var mest ödelagda. Lavan gick hela vägen ner till Kivusjön. Bilar var till hälften synliga i lavan och hus stack upp ur lavan som svampar som ploppar upp ur marken. Vi kom ner mot stranden när jag fick se en vit fästning som syntes någon kilometer bort. Jag frågade John vad det var och han förklarade att det var en FN-bas. ”Dit måste vi gå” var min första tanke, och jag frågade John om han trodde vi skulle få komma in. John sa att det var omöjligt, men som tur är så finns det ordet inte i min vokabulär.

Vi traskade ovanpå lavan bort till fortet och möttes där av en indier som stod i ett vakttorn med en kulspruta. Han frågade barskt vad vi ville och det enda vettiga jag kom på att säga var: ”Öh..we want to come in”, men Indiern svarade att det fick vi inte. ”Skam den som ger sig” tänkte jag och tjatade en stund till om att få prata med hans befäl. Indiern suckade åt oss och försvann ur sitt kulsprutenäste. Vi stod och tittade på varandra och konstaterade att vi nog inte skulle få komma in, när porten öppnades och den största indier jag sett i hela mitt liv kom genom den.

Han presenterade sig som Kapten Shama och förklarde att han var någon slags chef på stället, fast i obegripliga militärtermer. Han bad oss komma in och vi gick innanför portarna och möttes av synen av uppradade militärfordon med den symboliska FN-märkningen på. Vi frågade om det var okej att knäppa kort, och fick till svar: ”Of course, this is the UN, we have nothing to hide”. Vi gick tätt bakom Shama fram igenom lägret och såg överallt män som stod och gjorde gymnastiska övningar eller arbetade febrilt med något annat de säkerligen ansåg vara viktigt.

Vi leddes in till ett tält och blev ombedda att sitta ner. In kommer en man som man kunde utläsa redan på hans kroppspråk att var en person med auktoritet, och något slags högre officerare. Visst avslöjade medaljerna och allt annat krimskrams han hade på uniformen en del, men jag vill tro att det är min konst som människokännare som fick mig att komma fram till den slutsatsen. Han presenterade sig med myndig stämma som Malik och att han var CO (commanding officer) på basen, och erbjöd oss kaffe och te.

Han tittade forskande på oss alla fyra och frågade sen: ”So what are your initiaries for this visit?”. Han tittade först på Chris från Australien som började förklara att han studerade utrikespolitik och var intresserad av Kongokonflikten och FN mm. Han tittade sedan på mig och jag förklarade att jag helt enkelt aldrig sett en FN-bas och ville se hur en sådan såg ut och hur den fungerade. Han måste uppenbarligen ha tyckt att det var roligt för han började skratta och agera mer som en vanlig människa än en officerare för ett internationellt militärförband. Vi satt ett bra tag och frågade om konflikten i Kongo, om Goma, om hur just hans förband blivit placerade där, en del cricket och en massa annat som inte alls hade med konflikter eller FN och militära angelägenheter att göra, vilket det verkade som både Malik och Kapten Shama uppskattade. Han berättade att i Indien var det trupper som gjort bra ifrån sig i strid som blev belönade med en FN-tjänst. Det paradoxalt lustiga var att det var i strider mot pakistanier, som de nu var granne med på basen, som de hade fått tjänsten och nu var de allierade vänner.
 

Efter ett långt samtal kom en man in och sa något på indiska och Malik ursäktade sig och bad Kapten Shama bli vår personlige guide i lägret och visa oss allt vi ville se. Han avlägsnade sig och vi drack upp vårt kaffe, som för övrigt smakade himmelskt, innan vi skulle få vår rundtur på basen. Vi gick omkring och Shama tyckte uppenbarligen om både oss och att vi inte hade med något militärt att göra, för han log och skrattade hela tiden. Kanske hade det att göra med våra dumma frågor och våra försök att lyfta en av skivstängerna avsedda för träning (dock utan något lyckat resultat) och annat bus vi kunde komma på. Vi tillbringade lång tid i lägret och frågade tusen frågor och fick även provligga soldaternas sängar innan vi skulle fortsätta vår expedition i Goma. Shama tyckte att vi även skulle komma tillbaka för att äta lunch med dem i officersmässen, som det så fint hette. Det var ju ett erbjudande vi absolut inte kunde tacka nej till så vi sa ja och blev sedan utsläppta ur de jättelika portarna.

Det kändes efter den upplevelsen som det hade räckt med vad vi fått se i Goma, men det fanns ju ännu mer att se, och John föreslog att vi skulle åka och titta på vulkanen. Ett förslag om att få se en vulkan i Kongo är ju heller inget man tackar nej till, så vi traskade upp en bit från lägret och in till staden igen. Vi förhandlade tillsammans med John fram ett skäligt pris för att åka motorcykeltaxi upp till vulkanen, och for iväg i idiotfart längs vägarna. Vi åkte längs med flygplatsen som fanns i Goma, och den såg ut ungefär som i en amerikansk film där fraktplan med FN-emblemet avlöste varandra och full aktivitet pågick.

Vi kunde överallt se människor med dessa blå baskrar, vilka jag antog var obilatorisk FN-mundering, springa omkring och peka på lådor eller skrika bara för skrikandets skull. Jag tror det är miljöskador militärer får, att alltid skrika i tid och otid oavsett om det egentligen är nödvändigt. Vi åkte ca. 18 km längs lavaasfaltserade vägar innan vi kom fram till stället där lavan en gång hade kommit ut. Känslan att gå på gammal torkad lava är ungefär som att gå på hårt vasst knäckebröd. Vi studsade runt på lavan ett tag tills vi alla tröttnat och det var dags för motorcykelåkning igen. Vi åkte tillbaka samma väg vi kom, och förutom att en av motorcyklarna gick sönder på vägen så hände inga större incidenter. Vi betalade dem och la till lite för vad vi tyckte var en god service. Det var ju inte varje dag man fick se ett lavahål i marken.

Fakta Nyarigongo – Vulkanisk aktivitet har funnits i området kring Goma så långt bak man kan minnas, men ett par utbrott har gjort vulkanen Nyarigongo känd över världen. Den har fått ett par utbrott som orsakat förödelse i området, det första större var år 1977 då lava störtade ner mot staden Goma som ligger ca 18 km bort. Lyckligtvis nådde inte lavan själva staden men den tog ändå livet av ca. 30-500 personer. Mindre utbrott har skett både 1982-83 och 1994, men vulkanen orsakade mest förödelse 17 Januari 2002 när den fick ett stort utbrott och ödelade staden Goma. Hela staden fick evakueras och människor fick fly i panik för att hinna undan lavaströmmen. 120 000 människor blev hemlösa och flygplatsen förstördes och ca. 15% av staden blev begraven under lavan.

Det var nu dags att bege sig tillbaka till basen för den sena lunchen tillsammans med våra nya vänner där. Vi blev insläppta och Kapten Shama visade oss till officersmässen som var uppdukad till tusen med diverse indiska läckerheter som de hade fått ditskickade från sitt hemland. Vi åt tills vi nästan storknade och det kändes som vi blev serverade som kungar. Så fort vi ätit upp kom det nya läckerheter på våra fat. Vi samtalade länge och väl med både Shama, Malik och även andra officerare om mer vardagliga saker, och vi berättade alla om vår resa i Afrika och alla händelser och upplevelser vi fått.

Vi lovade att skicka kort och brev till Kapten Shama och när vi till slut sa adjö fick vi intrycket att han inte ville att vi skulle gå. Jag tror att vi var ett bra avbräck från allt som hade med konflikter att göra, och annat som en FN-soldat har till vardags i ett land som är krigshärjat. Det hann bli sen eftermiddag innan vi var klara och vi funderade på om vi skulle stanna i Kongo över natten, men kom fram till att vi ändå stod och betalade för vårt rum i Rwanda och även John ville ju hem till sin familj. Vi började därför åter att gå mot gränsstationen och var, efter ett litet besök inne hos Johns kusin, snart på andra sidan och tillbaka inne i Rwanda. Där tog vi adjö av John och gav även honom en del dricks utöver vad vi kommit överens om tidigare på morgonen.

Samma kväll satt vi uppe och tänkte tillbaka på vår upplevlse ihop under en underbar middag. Vi satt och diskuterade konflikter i världen och annat som är sedvanligt i en sk. ”backpackers” värld. Vi kom fram till att upplevelsen skulle bli svårslagen och att vi kanske aldrig mer skulle få en upplevsle lik den vi nyss haft. Under den kvällen var jag återigen fylld med upplevelser och intryck som kontinenten Afrika än en gång lyckats ge mig, och jag kände mig mer levande än jag kanske trott var möjligt.