Att resa på Kuba

Att resa till Kuba är kanske inte svårare än att resa till något annat land, förutom att det kan vara kruxigt att få tag på en billig flygbiljett. Men att resa på Kuba är desto krångligare, det fick jag uppleva många gånger om under min tvåmånaders vistelse på Kuba i april-maj 2006.

Al turista eller a lo cubano?

För det första ska man veta att det behöver absolut inte vara svårt eller krångligt att resa på Kuba. De har ett bussbolag som bara säljer biljetter i dollar, vet inte hur länge det har funnits och hur det har fungerat förut men jag gjorde ungefär varannan långresa med dem, Víazul, och det fungerade alltid felfritt. De avgick i tid och kom fram i tid, luftkonditioneringen funkade (iskall som vanligt förstås men ändå), toaletterna likaså (inte alltid) och de var bekväma. Men om man inte vill åka turistsättet utan prova på att resa med kubanerna och som kubanerna, då får man vara beredd på en utmaning!

Transporte

Transporte är vad alla färdmedel gemensamt kallas; oavsett om det är guagua, camello, tren, botella, moto, taxi, caballo….! Och ofta är en transporte inte något man säger att man går ut och tar, utan man går snarare ut och letar sig en.

Guagua

La guagua är buss på kubansk spanska, oavsett om det är Víazul, Astro eller lokalbussar. Astro är kubanernas motsvarighet till Víazul kan man säga, de är tillförlitliga och bekväma men med den stora skillnaden att de är proppfulla. Med det inte sagt att de är trånga! Men medan Viazulbussarna oftast knappt är halvfulla är Astro alltid fulla, förutom de två platserna per buss som är reserverade för turister – de fylls inte alltid upp eftersom turisterna oftare väljer Víazul.

Anledningen till att de reserverar platser för turister är säkerligen att de tar betalt i peso av kubanerna (exempelvis 8 pesos, alltså en tredjedel av en dollar) och i dollar av turisterna (och då lika många dollar som kubanerna får betala peso, dvs runt 24 gånger så mycket pengar). Víazul och Astro avgår ofta från helt olika terminaler, t ex i Havanna ligger Astroterminalen ganska centralt i Vedado medan Víazul ligger en bit från centrum.

Lokalbussarna är det absolut inget fel på heller, däremot är det svårt att veta var de går, hur kösystemet funkar, vart de går och när. Men orkar och kan man så är det ju bara att fråga sig fram. Billigt som sjutton är det, en halv peso och däromkring.

Camello

Camellos finns vad jag vet bara i Havanna. Det är de långa ombyggda jag-vet-inte-vad, militärbussarna eller lastbilarna eller vad de kan vara, ibland rosa ibland grå, fyrkantiga och låga i mitten och höga i fram och bak. En gång när jag åkte camello var det knappt någon kö, men en annan gång – givetvis då jag skulle till flygplatsen och fick för mig att jag inte skulle ta taxi – fick jag vänta nästan en timme.

Två stycken kom men de blev fulla. Se till att ha koll på din köplats! Fråga efter Último? när du kommer till platsen där bussen ska gå och se till att hålla din plats. Vid den här camellon fanns nån slags kösamordnare som såg till att de som skulle få plats på bussen formade en kö och tog en liten lapp/biljett att ta med ombord.

Botella

Att åka botella är att lifta och det är väldigt vanligt. Det står kubaner längs hela vägarna och viftar med pesosedlar. Jag provade det bara en gång, och antingen hade jag otrolig tur eller så var det ganska lätt att få skjuts. Men med tanke på att det, som så mycket annat när det gäller turister, är olagligt att skjutsa turister lite hur som helst så kan det kanske vara svårt och de flesta tar nog betalt.

Men den gången jag liftade fick jag åka helt gratis. Jag var helt inställd på att betala, men kanske runt 40-50 pesos (istället för 11 dollar som bussen kostade), och dessutom på att vänta kanske ett par timmar innan jag fick tag på nån transport, men efter en knapp halvtimme dök det upp en bil med fyra medelålders män i som hade fått en plats över i bilen på grund av någon som blivit sjuk, de skulle nästan hela vägen till Havanna dit jag ville, och tog med mig utan att ta betalt.

Man vet ju aldrig, har man gott om tid så är det värt ett försök att lifta. Själv fick jag träffa ett gäng glada gubbar som jobbade på det statliga bensinbolaget och alltså hade råd att skjutsa mig. De hade alla varit i Ryssland och pluggat när de var yngre och blev ett väldigt trevligt ressällskap.

En annan gång jag faktiskt liftade men inte alls lika långt var då jag hade fått för mig att gå från Sancti Spiritus centrum till Los Laureles, ett hotell några kilometer från stan. När det brände för mycket på axlarna tog jag till tummen och fick inom kort hoppa upp på en kärra dragen av en häst. Föraren höll sig dock i bakgrunden eller snarare framgrunden, sa varken något när jag hoppade på eller av men jag tackade glatt när jag några minuter senare äntligen var framme vid hotellet där det precis som guideboken hävdat fanns en härlig swimmingpool öppen för allmänheten (eller för turister i allafall…).

Auto/Máquina

Runt buss- och tågstationerna (även var som helst på gatan men om man ska långt är det bäst att leta här) kan man också få tag på en annan sorts transporte, nämligen bil. Det kan röra sig både om gamla amerikanare och nya bilar, taxichaufför som normalt bara kör kubaner men tar med någon turist ibland, men även en del som nekar turister plats om man inte har tillstånd (intyg på att man pluggar på Kuba ger en rätt att resa till kubanska priser).

För det mesta lyckades jag komma med för pesopris, alltemellan 20 och 100 pesos (alltså mellan 1 och 4 dollar ungefär) men någon gång ville de ha dollar (5 dollar från Las Tunas till Camagüey). Fast då fick jag också träffa deras släkt på vägen och dricka underbart god hemmagjord tamarindo-juice.

Häst och vagn

Det är väldigt vanligt med häst och vagn, även om det beror lite på var man är. När jag var i Camagüey sa min casa-particular-mamma åt mig att försöka ta en hästskjuts in till stan men att jag inte skulle prata så mycket så de förstod att jag var turist för då skulle jag inte komma undan med att betala de 5 pesos hon sa att färden var värd. Men som om jag vågade mig på det, jag gick istället!

Klart de ser att jag är turist ändå och inte ville jag bli påkommen med att försöka snika, då gick jag hellre de tio minutrarna till centrum. Däremot när jag var på landsbygden utanför Cienfuegos och tog mig runt med en kuban så åkte vi hästskjuts flera gånger utan att jag blev ombedd att betala mer än kubanerna. Men å andra sidan fick jag göra det i Sancti Spiritus när casa-particular-mamman hämtade mig på terminalen. Det var väldigt vanligt att familjerna hämtade en vid terminalen och då hade man inte så mycket val mer än att hoppa in i den transporten de ordnade fram och betala det de bad om.

Hon i Sancti Spiritus pekade genast ut för mig hur det gick för den andra turisten som kom med samma Astrobuss som jag – han fick betala 2 dollar, vilket hon visste betydde 1 dollar i fickan för casat. Själv letade hon länge och väl efter en billigare skjuts åt mig, vilket gav mig ett väldigt trevligt första intryck av henne, sedan att alla ville ha dollar ändå och att det inte blev så mycket billigare ändå, det är en annan femma. ”El transporte está malo hoy”, minns jag att hon beklagade sig – transporten är dålig idag. Man vet aldrig hur den ska vara, ibland har man tur och ibland är det bara att vänta eller – betala.

Tåg

Tågen går inte lika ofta som bussarna, ofta har de några avgångar i veckan till skillnad från bussarna som går varje dag. Dessutom tyckte jag att tåget var helt hemskt, men det var för att jag åkte nattåg och skulle försöka sova, vilket var nästan omöjligt eftersom tutan tjöt i ett kör.

Jag såg på en kubansk film nyligen och när jag hörde en tågvissla i den fick jag nästan kalla kårar och mindes plötsligt så tydligt hur jobbig den där natten var! Eftersom alla fönster var öppna för att svalka drog det lite väl mycket och så hördes tågvisslan som sagt ännu bättre. Men annars var det rätt bekvämt och helt okej, det känns lite äventyrligare nästan, men jag tror tågen är lite mindre tillförlitliga än bussarna faktiskt, hörde om tåg som blivit strömlösa och tåglinjer som var avstängda på obestämd tid. Ofta gick de också på väldigt obekväma tider, vilket gjorde att jag några gånger då jag tänkt ta tåget struntade i det till slut.

Taxi

Är man några stycken kan taxi faktiskt vara ett alternativt till buss de långa sträckorna. Är man inställd på att betala Víazulpris för en sträcka blir det inte så mycket dyrare med taxi, och då kan man ju åka när man vill. De flesta casas particulares kan nog fixa fram en taxi som gör långresor. När min familj var nere tog vi taxi från Havanna till Trinidad och det kostade någonstans mellan 80 och 90 dollar. Som på så många andra är det mycket hård kontroll av taxichaufförerna på att de sköter sig mot turisterna, de måste skriva upp hur lång körning de har och hur mycket de tar betalt och så, i alla fall när man åker långåkning .

Jag åkte också taxi mellan Havanna och Pinar del rio. Då lyckades jag pruta ner priset till 5 dollar men då fick jag lova att åka med samma taxichaufför vidare till Viñales också, för samma pris. Och då plockade han upp kubaner längs vägen som förstås fick betala en bråkdel av vad jag betalade. Men så fixade han in mig hos trevliga casas particulares också, en viss baktanke hade han nog säkerligen eftersom jag båda gångerna hamnade hos familjer med söner i min ålder!

Det lustigaste med bilarna på Kuba är nästan att iaktta hur väl bevarade men på gränsen till kaputt de är, och att de trots allt fortfarande rullar. De flesta jag åkte med, oavsett om det var en statlig taxi eller någon gammal skruttbil så saknar de minst en vindrutetorkare, går inte att öppna dörrarna utifrån och har bara en rutvevare – vilket alltså innebär att man skickar runt den till respektive fönster som ska vevas ner! Och det gällde även den finaste bevarade gamla amerikanaren med stereo och välputsade fläckfria lädersäten! Så man kan verkligen snacka om att det saknas reservdelar, och om att det är otroligt att bilarna som sagt var ännu rullar.

Lista de espera

När kubanerna ska ta Astron måste de skriva upp sig på en väntelista – lista de espera – eller vara nogranna med köplatsen på de ställen där det inte finns lista. Och köplats innebär ibland att man sitter i ordning men ibland bara ett enda huller om buller och alla vet vem som var sista före en (ultimo?) och vem som kom efter. När jag skulle åka till stranden från Cienfuegos gick jag fram till luckan och frågade när bussen skulle gå och då fick jag en nummerlapp.

Men flickan bakom luckan kom också ut och sa att om jag ville kunde hon se till att jag slapp stå i kö och blev garanterad plats. Jaså sa jag lite sådär glatt förvånat. – Ja, hur mycket är du villig att betala? Jag skrattade häpet till och sa att nej jag kan gärna vänta. Hon blev irriterad och gick tillbaka till luckan mumlandes något om att man vet aldrig om bussen blir full och när nästa kommer…

Jag kom med bussen den gången, även om jag var en av de sista som fick plats. När bussen kom öppnade någon slags kontrollant dörren och räknade högt, kanske var tredje eller fjärde siffra var nån som ville med den bussen och då gällde det att försöka trycka sig igenom folkmassan och in till dörren och sen skynda sig på bussen.

Vad är det alltså som är tillåtet?

Innan jag åkte till Kuba försökte jag läsa på lite hur det fungerade där, och det jag tyckte var krångligast att förstå var det här med dollar och pesos, Viazul och Astro, jag förstod inte om man fick åka med vilken buss man ville eller betala med vilka pengar man ville? Tyvärr kan jag säga att efter två månader på Kuba vet jag inte om jag egentligen har förstått det än! Kubaner åker Viazul ibland, men då betalar de med dollar. Turister åker Astro ibland, som alltså är ett ”pesobolag”, men de måste då ändå betala i dollar.

Däremot vet jag inte om man som turist får ställa sig på ”lista de espera” och betala i peso precis som kubanerna, men jag tror att man måste ha studentkort då (att man pluggar på Kuba). När jag åkte tåg lyckades min kubanska vän övertala tjejen i luckan att jag skulle få åka för pesos, men då var hon noga med att säga att vi skulle hålla låg profil på tåget så vi inte fick böter. Privatpersoner får nog inte skjutsa turister, men som sagt gör en del det ändå. Kanske står de på god fot med polisen eller hoppas ha tur och tjäna en extra slant.

En gång blev jag också stoppad när jag skulle ta en buss, fast egentligen var det en ombyggd liten lastbil, den gick samma sträcka som bussen Havanna – Playas del este, och efter att ha väntat nån timme eller så blev jag väldigt glad över att det äntligen dök upp en transport eftersom jag hamnat längst fram i kön. Men ”stopp stopp, inga turister” blev jag bemött med då och fick gott stå kvar medan kubanerna hoppade på. Så vem vet? Mitt slutliga tips blir nog att allt är värt ett försök!

6 kommentarer på Att resa på Kuba

  1. Inge

    Trevligt, Helena.
    Ska snart till Kuba för första gången och jagar runt på nätet för att ha det mesta klart för mig. Dina erfarenheter av resandet tillförde ytterligare en pusselbit.

  2. Roma

    Hej!
    Tänkte jag skulle ta mig till Chile och undrar bara om du kan ge förslag på bra ställen man kan bo,som inte kostar en förmögenhet?
    Jag hade bara tänkt att vara där i en vecka.
    Tack på förhand
    Roma

Svara till