Kuba, på väg in i en ny era? Del 1

I tre artiklar kommer Micke att berätta om sin resa till Kuba som han gjorde i våras. Det här är hans första artikel där han beskriver landet Kuba, enligt vissa det friaste landet i världen, enligt andra en fasansfull diktatur.

Gamla stora amerikanare som med högt motorljud glider runt. Cigarrökande män och kvinnor i varje gathörn. Mojitodrinkarna som flödar och otaliga salsaföreställningar. Förmodligen den bild av Kuba som de flesta har. Jag vet i alla fall att jag hade den innan jag personligen besökte den avlånga ön i Karibien. Och till viss del är den sann.

Gator och vägar är fulla av de stora åken från 1950-talet som amerikanerna importerade till ön. Cigarrerna är en stor del av vardagskuba och romen flödar i vartenda litet hörn av landet, ofta ackompanjerad av musikanter och dansanta latinos. Dock tar det inte så lång tid innan ”det andra” tar överhanden. Kuba är nämligen ett väldigt nergånget land. Dess elva miljoner invånare (en klar majoritet av dem i alla fall) lever ett hårt liv, och för ständigt en kamp för att överleva och skapa sig en någorlunda dräglig tillvaro.

Bostadshusen och andra byggnader vittnar om flera decennier av förfall. Bilarna som rullar på vägarna är mestadels skrothögar, som dess ägare lappat ihop med diverse material för att de ska klara lite till. Kollektivtrafiken är väldigt begränsad, och på många platser helt obefintlig. Lönerna mellan olika yrken skiljer sig tydligen inte åt nämnvärt, men även här skapas det klyftor.

För även om en taxichaufför tjänar lika mycket som en läkare, kan han dra in otroliga summor på enbart dricks. Från många har jag hört att det är väldigt svårt att klara sig på enbart sin lön, vilket resulterar i att nästan alla har en mer eller mindre laglig bisyssla för att kunna livnära sig. Samtidigt finns en enorm värme och livsglädje bland människorna.

Man försöker helt enkelt göra det bästa av sin situation. Att sedan läsa uttalanden som att kubanerna är det lyckligaste folket i världen (från ett visst amerikanskt rockband), eller ställa sig helt oförstående till pågående orättvisor och prisa det kubanska samhället (enligt en viss svensk politiker), kan inte ses som något annat än ett stort hån.

Att skriva en artikel om Kuba i dessa dagar känns väldigt konstigt. I veckor har jag funderat fram och tillbaka på hur jag skulle lägga upp en story, vad jag skulle ta med etc. Hur ska man på bästa sätt återge en rättvis bild av ett land som har gett mig så mycket, men samtidigt krävt så otroligt mycket tillbaka? Och nu när Senor Castro’s hälsa sviktar mer än någonsin har ingen av oss en aning om hur morgondagen blir. Är slutet på den pågående revolutionen nära nu? Vem kan tänkas ta över Fidel’s militäruniform? Kommer livet för kubanerna bli bättre eller sämre efter att landsfadern Fidel Castro definitivt försvunnit? Ingen som vet, men ett kan nog de flesta vara säkra på. Det kommer att bli annorlunda.

Med en uppväxt i 1970- och 1980-talets Östeuropa var jag redan innan ankomsten beredd på en hel del. Jag förväntade mig en hiskelig byråkrati, en relativ brist på dagligvaror och ett överflöd av socialistisk propaganda. Dessa förväntningar infriades nästan omedelbart. Redan på flygplatsen välkomnades vi mitt i natten av en sur och misstänksam tant med 1000 frågor. Och ändå blev jag förvånad. Lite chockad faktiskt.

Den nationalistiska och kommunistisk/socialistiska propaganda som kubanerna matas med syns överallt och hela tiden. Stora skyltar pryder städer och torg, ständigt påminnande om den pågående revolutionen. ”Hasta la victoria siempre!” är en slogan som ter sig lika kubansk som salsan och romen. Bilder på den helgonförklarade el Che pryder fasader, tröjor, kepsar, flaggor och skyltar. En och annan tatuering med motivet av den argentinske läkaren skådades också under vistelsen. Och så naturligtvis all propaganda för ”los Miami cinco”, de fem kubaner som sedan många år sitter fängslade i USA, anklagade för bland annat spioneri.

Fidel använder dessa fem herrar bäst han kan i sin revolution, och bilder på dessa ackompanjeras oftast med slogans av typen ”De kommer tillbaka!”, ”Snart är vi återförenade!” etc. Det finns även varianten med en liten flicka, som med ledsna ögon och oskyldigt ansiktsutryck frågar sig varför hon inte får träffa sin pappa. Många kommer förmodligen ihåg turerna kring lille Elian Gonzales. En liten pojke som tillsammans med sin mamma bordade en flyktingbåt till USA.

Drömmen om ett nytt liv i frihet krossades då den överlastade båten kapsejsade och Elians mamma var en av många som drunknade. Den lille pojken klarade dock att till slut ta sig i land på amerikans mark och togs omedelbart om hand av släktingarna. Och nästan genast startade dragkampen om Elian. På ena sidan släktingarna i Miami, som ville ta hand om honom, och på den andra fadern på Kuba. Med regeringen på sin sida hävdade han att pojken kidnappades och snarast skulle återlämnas till honom.

Historien fick ett avslut när amerikanerna gav efter och pojken slutligen skeppades tillbaka till ön och sin far. Inför ankomsten lät Fidel bygga upp ett stort torg med metallbågar (som liknar lite av ett dinosaurieskelett) flankerat av svarta revolutionsflaggor en masse att välkomna den hemvändande kubanen på. Flaggorna som mäktigt vajar i vinden från havet på andra sidan gatan kallas för ”Forest of the flags”.

Varje flagga representerar en kuban som mist livet under revolutionen, medan själva torget flankeras av minnesplattor av stora män som från allehanda världshörn stödjer den pågående revolutionen.Torget är strategiskt placerat framför den amerikanska ”ambassaden” i hjärtat av stadsdelen Vedado i Havanna, och lite här och var i anslutning till denna byggnads höga staket finns diverse andra propaganda-tavlor utplacerade. Amerikanerna svarar med en stor ljustavla runt om huset som rullar runt texter av den motsatta ideologin.

Sedan revolutionen, för snart 50 år sedan, har ca 1,5 miljoner människor flytt landet, mestadels till USA och Florida. I enighet med det diplomatiska kriget som pågår mellan Castro-regimen och imperialisterna i norr, har alla kubaner som kliver in på amerikansk mark rätt att stanna. Till och med människor som stått diktatorn nära, har packat väskorna och startat nya liv i andra länder. Förklädd till en spansk turist flydde Castros enda dotter Alina 1993, och hans till dags dato enda lagvigda hustru Mirta Diaz-Balart har i över 40 år bott i Spanien.

Var den första som kommenterar

Svara till