Kuba, på väg in i en ny era? Del 2

I Mickes andra artikel fördjupar han sig i Kubas styre under Fidel Castro och Kubas turism. Sedan Sovjetunions fall 1991 har Kuba förändrats, och vem vet vad som kommer hända när Castro försvinner.

Historien om Fidel Castro och hans pågående revolution är ett unikt fenomen. Att han med endast en handfull män lyckades med bedriften att befria kubanerna från diktatorn Fulgencio Batista och ta över landet. Med en fast tro på sin ideologi lämnade de 1959 Mexiko i båten Granma, med siktet på att ta över makten i sitt land. Detta hade Castro provat redan i juli 1953, men den gången resulterade hans misslyckade kupp i ett fängelsestraff på Isla de Pinos.

Efter att ha tagit kontrollen över sitt land, slängde han så småningom ut amerikanerna, vilket ses av kubanerna och stora delar av Latinamerika som en stor bedrift. Med järnhand har han sedan lyckats behålla makten i snart 50 år, vilket är snudd på rekord. Systematiskt har han gjort sig av med oppositionella på löpande band och många har fått spendera stora delar av sina liv i fängelse på grund av sin uttalade kritik mot honom och styret. Och vid sidan av den inhemska oppositionen har han fått kämpa mot hotet från USA, som många gånger försökt ta livet av diktatorn.

Många är historierna om mordförsöken, det ena påhittigare än det andra. Bland annat ska cigarrerna och maten ha förgiftats. Det sägs också att älskarinnan Marita Lorenz övertalades av CIA till att mörda sin älskling. Hon försågs med giftpiller som hon gömde i sin hudkräm. Dessvärre smälte dessa piller, och ännu ett misslyckat mordförsök var ett faktum.

Över 700 försök ska amerikanerna ha provat och uppenbarligen har alla misslyckats. För ytterligare info och förståelse, kolla gärna in Oliver Stone’s dokumentärfilm ”Looking for Fidel” från 2004. Mr Stone ställer en hel del intressanta frågor, och Fidel gör sitt bästa för att rättfärdiga och förklara sitt agerande. Höjdpunkten är nog när han förklarar sin ställning som landets andlige vägledare.

Att senor Fidel Castro är en hård diktator är förmodligen alla väl medvetna om. Men han har faktiskt lyckats bra med ett fåtal saker. Det ena är sjukvården, som är fri för alla och landet har ett av världens högsta antal läkare per invånare. Det andra är utbildningssystemet, där alla har rätt att utbilda sig. Även idrottsprogrammet är väldigt framgångsrikt. Redan i ung ålder plockas talangfulla barn ut och uppmuntras i sina respektive idrotter. Alla känner väl till kubanernas kvaliteter på världens judomattor? För att inte tala om den hysteriska kärleken till baseboll.

Det var en rejäl triumf för kubanerna när de vann basebollturneringen i OS både premiäråret 1992 och försvarade titeln 1996. I Sydney vann amerikanerna men i de efterföljande spelen 2004 i Aten var de inte med och japanerna tog hem guldet. Till Peking 2008 är bägge nationerna återigen klara, men det blir en sista styrkemätning på basebollplanen för dessa två rivaler, då sporten stryks från programmet inför London-spelen 2012.

På varje gata i varje stad och by på Kuba spelas det baseboll. Ibland med riktigt slagträ och läderhandske, men oftast med en gammal träpinne, ett kvastskaft, eller endast handen att slå iväg bollen med. Har man inte en boll kan man använda kapsyler från en gammal petflaska. Och har man ingen plan fungerar lyktorna på stadens torg utmärkt som baser. Uppfinningsrikedomen bland de kubanska barnen är gränslös och även om medlen inte alltid är de bästa är entusiasmen enorm och spelet tas på stort allvar.

Turismen till Kuba kom egentligen igång i början av 1990-talet. När dåvarande Sovjetunionen föll 1991 och stödet från dem till Kuba plötsligt försvann bestämde sig Castro för att satsa på turister istället för sockerrör. Från att ha varit ett stängt land hamnade det plötsligt på turistkartan bredvid andra, mer kända karibiska destinationer.

Som turist kan man egentligen tillbringa sin tid på Kuba på två sätt. Man kan åka dit på ett så kallat ”All inclusive” paket, innehållandes allt från flygbiljett och boende med fri tillgång till segelbåtar och Mojitos. Man får uppleva vackra stränder, bra mat och aktiviteter som håller en sysselsatt under vistelsen. Tyvärr så är dessa inrättningar ofta stängda för den gemene kubanen.

Resultatet blir att man kommer hem från ett land som man egentligen inte har sett något av över huvud taget. Förutom stranden då förstås. För bortom fina hotell och turkosblå havskanter döljer sig en helt annan värld. En värld som är lika fascinerande som skrämmande. Och väljer man att bo i så kallade Casa Particulares, det vill säga hos familjer som med statligt tillstånd hyr ut rum till turister, så är man garanterad en inblick i det kubanska vardagslivet.

Det är hur enkelt som helst att åka buss de cirka 125 milen tvärs över ön, och långfärdsbussarna Viazul och Astro har rutter som tar dig till de mest intressanta platserna. Vill man resa utanför dessa är man hänvisad till antingen hyrbil, vilket inte direkt är något alternativ för budgetresenären, eller lokala transportmedel. Tågen är slitna, nästan gratis och slingrar sig i snigelfart genom landskapet.

Resorna är långtifrån bekväma, men du kommer nära förundrade kubaner som mer än gärna pratar dig sönder och samman genom hela resan. Och ingen annanstans i världen är det förmodligen enklare att lifta än på Kuba. Det är i princip självklart att man stannar och plockar upp de som står med tummen i vädret vid vägkanterna. Och det är det många som gör.

Något som tar en hel del kraft ifrån en och som överskuggar allt vad gästvänlighet och värme heter, är alla som prövar lyckan att lura av en gringo några centavos. Detta får man tyvärr brottas med varje dag, men ju längre tid man tillbringar i landet och ju mera spanska man behärskar, desto lättare kan man handskas med detta. Det är faktiskt ganska fascinerande när en kassörska slår ihop två varor för 1,50 samt 1,20, och påstår att summan blir 3 pesos jämnt.

Ännu mera imponerad av deras beslutsamhet blir jag när denna kassörska är villig att argumentera om detta i tio minuter, för att sedan ge mig 30 centavos tillbaka och få mig att framstå som den som gjort fel. Att man blir lurad på pengar lite här och var och att man betalar betydligt mer för till exempel taxiresor än kubanerna är ett faktum man måste acceptera. Så är det bara, och det är inte mycket att göra åt. Konsten är att lära sig att minimera dessa extra kostnader.

Ett annat ganska påfrestande moment kan vara alla dessa jineteros. Oftast män, som livnär sig på att fixa det man behöver. Det blir många ”Nej tack!” under en dag på Kuba, och erbjudanden om taxi, boende, restaurang, svartväxling etc är ändlösa. Och när jag är ute ensam, utan min gravida fru och lilla dotter är hallickarna där och försöker fresta mig med den fantastiska kubanska kvinnan.

De flesta människor på ön är dock mycket vänliga. Och hjälpsamma. Och fruktansvärt nyfikna. Det finns ett stort intresse för världen utanför, men nyfikenheten blandas med en rejäl dos försiktighet. Vissa uttalanden känns som om de inte kommer från hjärtat, utan är en slags övertro till allt de fått höra i alla samanhang under alla år.

En del samtal som jag har haft har vänt tvärt samtidigt som min egen bakgrund kommit fram, och man har på något sätt vågat säga sin egentliga mening. Kanske kände de en viss samhörighet med en kille, som fått lämna sitt eget land på grund av ett snarlikt politiskt styre som hans föräldrar aldrig kunde acceptera?

Var den första som kommenterar

Svara till