Kuba, på väg in i en ny era? Del 3.

Det här är Mickes tredje och avslutande artikel om Kuba. I denna artikel har han ett fokus på maten, som visar hur det är ställt med Kubas befolkning.

Jag minns som om det vore igår, när jag den första dagen i Havanna gick förbi en affär. Utanför stod folk i kö och tittade förväntansfullt in i den lilla butiken. Efter att ha upptäckt att varorna som erbjöds var socker, mjöl och ris blev jag helt paff. ”Så här illa kan det väl ändå inte vara ställt?”, tänkte jag. Efter flera månader på Kuba vet jag i dag att det är precis så illa som det vid en första anblick verkar vara.

Naturligtvis finns det människor på Kuba som har det bättre än andra, och ett fåtal som förmodligen har det mycket bra. För de flesta är dock livet inte så enkelt. Affären som jag såg den där aprildagen i huvudstaden var en där folk handlar basvaror med ransoneringskort. Man kan köpa ett visst antal varor till låga priser, men vill man sedan ha mer så är man hänvisad till andra affärer där priserna är högre. Mycket högre. Och även om utbudet i dessa affärer är större så finns det egentligen inte så värst mycket att handla.

Tänker direkt på den fina, nybyggda ”gallerian” i Santa Clara och dess matavdelning. Utifrån gatan såg butiken välfylld ut, men strax blev vi varse om vår synvilla. Av de fyra stora hyllorna var en fylld med inhemsk läsk, en med ris och pasta, en med majonnäs och olja och en med tomatsås. Bakom disken fanns lite mer att erbjuda, men då snackar vi choklad, kex och rom.

Dagarna gick dock och även vi lärde oss var man hittar lite matvaror. Det blev en hel del mackor med leverpastej och marmelad, men det som räddade oss var El Rapido. Denna statliga – vad annars! – fastfood kedja finns representerad i varje hörn av Kuba, och serverar mat av väldigt skiftande kvalitet. De första veckorna kändes deras pizzor som en räddare. Endast tomat, ost och ibland skinka, men de var helt ok, och viktigast av allt, vår 19 månader gamla dotter tyckte de var himmelska.

Alternativt kunde man ibland få spaghetti med samma sås, ost och skinka som på pizzan och även denna rätt gick ner. Ett tag. För efter cirka en månad hade dessa kulinariska maträtter helt tappat sin glans och de sista dagarna i Havanna innan avresa frambringade restaurangens logotype en obehaglig känsla i våra magar. Ibland erbjöd dessa inrättningar inte mycket mer i matväg än torra kycklingklubbor och kalla mackor med ost, men en sak hade de alltid obegränsat av. Öl! Var man än befinner sig på Kuba så är det aldrig långt till en kall Cristal eller Bucanero.

Naturligtvis finns det restauranger även på Kuba. Dock är tyvärr maten antingen okej och mycket dyr, eller inte så bra och bara lite dyr. Ett sätt att få god och vällagad mat är att äta i sin casa. Alla som hyr ut rum till turister erbjuder sig även att för mellan 7-10 CUC, beroende på maten, fixa en middag till sin inkvarterade gringo.

Nästan alltid erbjuds även frukost för standardpriset 3 CUC, och vad man får för detta skiljer sig enormt. I Trinidad blev vi serverade torra brödbitar med gammal sylt, torr frukt och vattnigt kaffe, medans det i Ciego de Avila stod goda frallor, korv, ägg, juice, frukt etc på bordet. Och grymt gott kaffe också. Underlättandet för den egna företagsamheten har även resulterat i så kallade Paladares. I princip en liten restaurang som en familj kan öppna i sitt hus. Dessa är ofta svåra att hitta, och då de många gånger inte ens annonserar ute på gatan är man tvungen att fråga sig fram. Här äter man sig mätt för 10-15 CUC, och har man tur erbjuder sig husets grillmästare att trotsa förbudet, och slänga upp en hummer på grillen.

Efter hemkomsten från en resa får jag ständigt frågan vad som var bäst, och jag har alltid svårt att svara på detta. Den här gången mer än någonsin. Nu med en viss distans till den här resan, kan jag än mindre peka på en enskild upplevelse eller händelse som jag tycker var bäst. Strandpromenaden i solnedgången längs med Malecon i Havanna var fantastiskt vacker.

Den fina, långa och tomma stranden och magiskt turkosa havet i Varadero var lite av ett paradis. Moron var en liten och charmig stad, som visserligen inte erbjöd något speciellt att göra men gav oss ändå så mycket. Camaguey med sina labyrintdesignade gator som vi till en början kände oss lite oroliga inför, senare tog lätt på med en nypa hybris och till slut besegrades av genom en ordentlig vilsegång.

Platserna är många, upplevelserna ännu fler och erfarenheterna oräkneliga. Den klart bästa maten blev vi i alla fall serverade hemma hos Maritsa i Cienfuegos. Nu återstår bara att se hur länge Kuba som vi känner det i dag kommer att finnas kvar. Och hur kommer det att se ut i framtiden?

4 kommentarer på Kuba, på väg in i en ny era? Del 3.

  1. Sofia

    Gillade dina artiklar om Kuba, men blev lite besviken nu när jag läste del 3.. Inte av artikeln utan av det du skrev om mat. För mig är maten bland det viktigaste på en resa, menar du att det är svårt att få någon otrolig kulinarisk upplevelse där om man inte äter hemma hos vanliga familjer? Det vore otroligt synd…

  2. Emil

    Akte sjalv fran Havanna i forrgar och kan inte riktigt halla med artikelforfattaren. Visst ar val Kuba kanske ingen matmetropol precis, men det ar inte svart att hitta billig mat som ar god. Biten som galler hur kubanerna har det i landet kan jag inte saga nagot om da jag inte har sa stor insikt och kunskap i amnet men delen om er egna matupplevelse tycker jag ger en valdigt ensidig bild.

    Vi befann oss pa Kuba ca en manad och var inte pa El Rapido en enda gang. =) Vill du ata valdigt billig mat som ar helt OK sa kan man ju kopa mat i varje gatuhorn dar det star kubaner och saljer sma pizzor, mackor, och ris med gronsaker och lite kott. En lunch for 10sek ar inga problem att hitta.

    Nar det sen galler middagen finns det ju aven dar restauranger och paladares i overflod. Vi at ute nastan varje kvall och vill man ha en traditionell kubansk middag med valfritt kott, ris och de obligatoriska friterade bananerna sa fanns ju detta for ca 3-5CUC (30-40sek).

    Vi at aven vi hos de vi bodde hos i vara casa particulares och maste halla med om att det var sallan som maten pa restaurangerna holl samma klass som deras. Dock at man ju ofta valdigt billigt dar med med 5-7CUC (40-50sek) per person for antingen flask, kyckling, rakor eller ibland hummer.

    Tankte mest inflika denna kommentar som en andra asikt om det som finns att erbjuda pa kuba. Med en guidebok (hade ni en sadan?) kan man hitta underbara paladares (vars mat ar overlagsen de statliga restaurangerna) utan att anstranga sig det minsta…

    Sa rads er inte over denna artikel ni som vill aka till Kuba och ata god mat! =)

    /Emil

  3. Micke Skala

    Emils utförliga beskrivning av Kubas matkultur har sporrat mig till att skriva ett par rader till, för att komplettera den tidigare artikeln.
    Med kommentaren att det var svårt att hitta mat, syftade jag främst på mataffärerna. Att tex köpa en yoggi till mellanmål eller ett par skivor skinka att lägga på en macka var i stort sett omöjligt.
    Maten som säljs i varje gathörn (lätt överdrift, likaså som att den skulle vara ”helt OK”) är så klart ett alternativ. Tyvärr var det så att i mitt fall var den första testade pizzan (i Santa Clara) nått av det äckligaste jag någonsin ätit, och även efter andra chansen stod det klart att det inte skulle bli några fler sådana på Kuba. ”Mackor och ris och grönsaker med lite kött” skulle funka alldeles utmärkt för mig och Sofia, och har gjort det i alla år som vi har rest ihop. Men nu var det så att (som det framkom av artikeln) vi reste med en knappt två år gammal dotter, och hennes smaktolerans är (enligt erfarenhet) liknande den hos den generelle svenske ”backpackern”, dvs ganska låg. En torr macka med varm korv som har stått och svettats i solen i en glasmonter halva dagen var inget som hon skulle kunna få i sig. Dessutom skulle vi förmodligen (även detta baserat på egen erfarenhet) efter ett sådant mål behöva stanna inne ett par dagar efteråt och kurera en mage i uppror.
    Statliga restauranger är skapliga men inte mer. Och de s.k. paladares finns så klart (det skrev jag också om i artikeln), men i överflöd? Ja Emil, vi hade en guidebok, närmare bestämt The Rough Guide To Cuba, tredje utgåvan från maj 2005. Det visade sig att en mängd paladares som stod i den inte fanns kvar, och en lika stor andel var väldigt svåra att hitta. Som sagt, vi fick fråga oss fram men det gick bra det med. Vi hittade flertalet bra ställen efter att ha rådfrågat the locals i flera olika städer, och blev serverade riktigt god mat i stora portioner. En sådan måltid kostade för det mesta runt 10CUC. Jag håller helt klart med dig Emil om att maten på paladares är överlägsen den på de statliga restaurangerna. Men att man kan hitta dessa inrättningar ”utan att anstränga sig det minsta…” är ganska överdrivet. Kan det vara så att vi har besökt helt olika delar av landet tros?
    Och en middag på casa particulares kostade i alla fall i våras mellan 7-10 CUC.
    Till sist kan jag tipsa om grymma paladares Sol y Son i Trinidad.

Svara till