Vi gjorde Kuba, del 3

När vi närmade oss staden Sancti Spíritus hade vi avverkat halva ön. Vi körde fortfarande utan någon vägkarta och det var vi en smula stolta över, eftersom Kubas vägar var väldigt sparsamt skyltade. Vi trodde att vi skulle hitta till staden på egen hand men det gjorde vi inte; Alex stannade bilen vid vägkanten och frågade en gammal man om vägen.

Men i sin fråga vände han på stadsnamnet och frågade alltså inte var Sancti Spíritus låg utan efter Spíritus Sancti, vilket alltså lät som om han frågade efter Den Helige Ande; dessutom hade han råkat sätta på de redan bekanta, extremt högljudda vindrutetorkarna så att inget av den gamle mannens svar hördes – det syntes bara att han log åt Alex nervösa uppförande. Och i baksätet kunde jag inte sluta skratta, jag kunde bara inte.

Till slut kunde jag, och vi var framme. Sancti Spíritus imponerade på oss med sin lugna atmosfär trots de hundratusen invånarna – det var som om det andliga namnet smittade av sig på allt. Trevliga, pastellfärgade hus från kolonialtiden. Vi hade turen att få bo i ett sånt från 1800-talet som bokstavligen och bildligt hade högt i tak: vårt sovrum verkade ha sex, sju meter upp till taket, och vårt åldriga värdpar frågade oss om Sverige och vad vi sett av världen. Det enda dåliga minnet från staden var en äcklig snubbe som följde efter oss från det ögonblick vi gick utanför dörren, han kom fram till oss vid ett flertal tillfällen med erbjudanden om boende men vi tackade nej. Sedan fortsatte han att följa efter oss. Han såg riktigt skum ut, som en Tintin-skurk.
 
Efter installationsdagen styrde vi kosan till den relativt avlägsna stranden Playa Flamenco på Cayo Coco, ännu en strand dit kubanerna har begränsat tillträde. Enligt en guidebok skulle detta vara Kubas bästa strand. Och vi blev inte besvikna, detta var utan jämförelse den finaste strand någon av oss någonsin sett, det var stranden med stort S, det var The Strand, det var stranden no. 1. Paradisiskt azurblått vatten som var ljummet och grunt tvåhundra meter ut. Det var i det närmaste folktomt. Vi stannade där hela dagen, något annat skulle ha varit en skymf mot stället. Ibland degade vi under palmerna, ibland solade vi, ibland spelade vi paletas i det knähöga vattnet, ibland red vi på hästar, ibland försökte jag fotografera en hund på ett konstnärligt sätt.
 
Om det är någon strand man inte ska missa på Kuba, så är det denna.
 
Till Trinidad. Ännu fler pastellfärgade kolonialhus. De hade en grym strand, Playa Ancón, men det var folk där. Intrycken från Trinidad överskuggades ganska mycket av att det var först här (4 januari 2005) vi fick reda på omfattningen av katastrofen i Sydostasien. Tidigare hade vi trott att det handlat om ett stort oväder och inte en tsunami. Jag blev orolig för min bror som var i Thailand just då, men en koll i inkorgen lättade mig: han berättade att han mådde bra, de hade befunnit sig på ”rätt” sida av landet, men han kände flera, bland annat ur hans dykargrupp, som inte hört av sig.
 
I Trinidad skickade vi vykort till familj och vänner. Frimärkena man använde var inte såna man slickar på, istället använde man klister. Men klistret i flaskan var nästan slut, så den gamle mannen i det en kvadratmeter lilla postkontoret slog ut det som återstod mot sin handrygg, och därifrån fick jag ta klistret.

Till Santa Clara – Che Guevara-staden. Några cykelsnubbar (jineteros) följde efter oss från stadsgränsen till vårt boende i centrum. Robby gav dem en euro för att de såg andfådda ut. Väl inne i huset visade vår värd oss ett kubanskt tärningsspel med fem tärningar och en mugg man blandade dem i. Det var kul i kanske tio minuter, sedan låtsades vi att det var kul av artighet och för att han bjöd oss på sjuårig Havana Club. På natten förstörde en mygga min nattsömn. Robby och jag inledde jakten på myggan efter ett tag, vi tände lampan och smashade den till döds med ett par shorts.
 
Dagen därpå åkte vi först till platsen där Che Guevara hade attackerat ett tåg tillhörande dåvarande diktatorn Batista, och sedan till Ches grav (det har på senare tid ifrågasatts om han verkligen ligger begraven där). Där fanns också ett museum med hans berömda basker, uniformer och vapen.

Var den första som kommenterar

Svara till