Vi gjorde Kuba, del 4

I Varadero märktes det att vi började närma oss Havanna, det är nämligen Havannas ”Gotland”: dit åker de flesta som har råd på semester, och det är mycket turistigt. Här åkte vi bananbåt, och vi sa visserligen åt båtföraren att köra hårt och snabbt som fan, men han körde ju så att vattnet blev till asfalt och det roliga till fasansfullt.
 
Om man är vis och bestämmer sig för att bara ta det lugnt vid strandkanten, finner man att vattnet är helt underbart. Som vanligt på Kuba. – Vi såg ett par i vitt som gifte sig där på stranden, framför hotellen och mellan solstolarna. Alex tyckte att det var ett skamligt ställe att gifta sig på, motståndare som han är till allt kommersiellt och ”oäkta”.
 
Så passande då, att vi snabbt rullade till en plats som vi skulle komma att tycka mycket om, att förse med äkthetsintyg. Valle los Viñales är som namnet antyder en dal. Den ligger sydväst om huvudstaden. Där skulle det finnas fina grottor; vi utforskade dem men blev inte hänförda.

Utanför grottorna väntade Carlos, som sänd från himlen, med fyra hästar. Han såg ut som en äkta kubansk cowboy, han var öppenhjärtad och glad, han verkade vara sin trakt stöpt i människoform. Av någon anledning avslutade han varje mening med ett frustande: ”Fuerte!” Han ledde oss till sin systers hus bland de vackra mogotesbergen. Carlos frågade där om vi ville ha cigarrer, vi tackade ja. Han gick och hämtade några tobaksblad från plantorna som växte framför huset. Sedan visade han på ett bord hur man rullade dem. Cigarrerna var starkare än vi hade räknat med. Alex hostade redan innan han hade tänt sin.
 
Där hos Carlos syster blev vi bjudna på egenproducerad ananas, apelsin, mandarin. Vi blev också bjudna på friterade malangas (en rotfrukt) och pudding till dessert. Sedan frågade Carlos om vi ville ha kaffe, vi tackade ja, han gick iväg till det lilla fristående köket snett framför oss. Han satte på kokaren. Sedan kom han och satte sig med oss igen. Efter några minuter sprängs kokaren i luften med ett ”bang!”, och köksfönstret går sönder med ett ”klirr!”
 
Turligt nog var ingen i köket just då. ”Så länge ingen skadas är livet ett skratt”, sa Carlos syster.
 
Jag blev nog lite kär i Carlos systerdotter som bodde där i huset, vilket mina dagboksanteckningar vittnar om: ”det vackraste som den kubanska landsbygden har producerat fram”; ”vilken skönhet”; ”vilka ögon”; ”hon är lekfull och likgiltig”; ”det går inte att dra blicken från henne”.
 
Vi blev tyvärr tvungna att dra oss tillbaka till bilen efter någon timme, vi skulle vidare till Pinar del Rio i västligaste delen av Kuba. Vi sporrade hästarna – och de sprang som om de aldrig sprungit förr. Min häst sprang bredvid en väg och ut i en hage, i vad som för mig upplevdes som motorvägsfart. Jag hade ingen kontroll alls, men det var otroligt kul. När hästen kommer upp i fart böljar man fram.
 
Framme vid bilen tog vi adjö av Carlos. Vi gav honom pengar för hästhyran. Han skakade hand, knöt näven och frustade ett leende: ”Fuerte!”
 
I Pinar del Rio bodde vi hos en man med framstående huggtänder, han såg ut som en bulldogg. Hans hus blev vår utgångspunkt då vi körde till Maria La Gorda, varifrån vi åkte båt ut till korallerna för att snorkla. Efter snorklingen blev vi lite hungriga, vi beställde pizza. Där vi satt och väntade på maten fick Robby ögonkontakt med en italienska, som satt för sig själv vid strandkanten. Han gick inte fram och pratade med henne, något han ångrade senare.

De tittade på varandra kanske en halvtimme, tills Robby var klar med maten. Då kände han ett akut behov av att uträtta sina behov, och han gick iväg. Men han kom snart tillbaka och sa till Alex att det inte fanns nåt papper. Alex fick gå till receptionen och på spanska be om en toarulle, som han sedan gav till Robby. Robby gick med toarullen från receptionen till toaletten. Italienskan vände bort ansiktet och tittade sedan inte mer på Robby.

Vi nådde till slut vårt slutmål, Havanna. Vi hade fixat boende genom våra värdar i Santiago, Kenya och Don Jorge. Vår nye värd hette Lazaro, han var en tråkmåns i trettiofemårsåldern som bara satt och spelade counterstrike hela tiden. Den natten sov jag väldigt dåligt, på grund av en köttmarknad som av någon anledning fanns utanför vårt hus från halv fem på morgonen. En massa rusande lastbilar och människor som höll på och skrek precis utanför fönstret: priset på griskött, priset på nötkött, priset på jag vet inte vad. Det var jobbigt, men lite roligt också.
 
Vår tid i Havanna präglades sedan av våta promenader på strandpromenaden Malecón, utgångar då Alex upprepade gånger blev förnedrad på dansgolvet, en moské där levande påfåglar vandrade runt och Kristian Luuk av alla människor. Men det är en berättelse för sig.
 
Vi flög hem den 19:e januari 2005. Hemma hade mamma lagat potatisgratäng med kyckling, min favoriträtt. Familjen frågade, de ville veta: ”Hur var resan?”

3 kommentarer på Vi gjorde Kuba, del 4

  1. Phelix

    Grymt underhållande och välskriven reseskildring, jag måste säga att man blir sugen på att dra till kuba.

  2. Omar

    Oj, tack för kommentaren! Nu blev jag glad. Åk till Kuba du, kommer inte ångra dig.

  3. Annica, Robbys mamma.

    Åh vad bra du har återgivit er resa!! Det var mycket givande och roligt att läsa! Du är en riktigt duktig berättare, en stor eloge till dig Omar!!!

Svara till