I en svart pist ovan molnen

Som så många andra beger vi oss på en paddeltur utanför Luang Prabang i Laos. Det är mitt under regnperioden och det är floden som styr. Vi njuter där vi ensamma glider fram tillsammans med vår guide. Bergen reser sig runt oss och ovädersmolnen sänker sig över topparna. Vi ser det. Känner det. Hör det. Lugnet före stormen. Det är inte regnet som kommer utan floden som förvandlas till en fors och helt plötsligt handlar njutningen istället om en skräckblandad förtjusning där varje våg och varje virvel gör sitt bästa för att välta oss.

Jag sitter med näsan tryckt mot fönstret i en gammal buss som definitivt har sett sina bästa dagar. Hänförd. Stum i mitt eget huvud, befriad från tankar med en vy utanför som jag tidigare bara sett i drömmarnas värld och som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och framförallt inte genom en smutsig ruta på en buss som för länge sedan borde ha skrotats.

Ena stunden befinner jag mig ovan molnen, jag flyger inte men jag är verkligen där – för att sedan åka in i någon sorts luddig vit värld där Asiens tryckande hetta ersätts av en sorts rå luft med inslag av något som påminner om kyla.

I Vientiane, staden som här hemma mest verkar vara känd för Scandinavian Bakery, möter vi en värme och vänlighet som är annorlunda. Inte ens tuktukförarna bryr sig om att besvära oss och flickorna på bowlingbanan bredvid vår utbrister i jubel och applåder varje gång vi gör ett lyckat slag. På rockklubben nere vid vattnet får vi en service som aldrig förr och vi njuter av att vara västerlänningar utan att för den skull märkas. I templet en bit utanför staden mediterar vi tillsammans med lokalbefolkningen och vi går därifrån med en känsla av att Buddha har visat oss hem.

Vi tar bussen vidare mot Vang Vieng och får ännu ett par timmar till att reflektera och filosofera över den senaste tidens händelser. En bussresa kan vara ett otyg, ett enda lidande från början till slut med trånga utrymmen, oönskade lukter och kamikazechaufförer, men när man väl har accepterat detta är det trots allt bara en stilla färd för både kropp och själ. Jag passar på att ta vara på varje sekund. Att tyst se på när världen seglar förbi och bara njuta av stunden.

På balkongen i Vang Vieng försöker jag memorera det jag ser. Insupa helheten från världens vackraste balkong som just då är min och bara min om så bara för en stund. Spara det långt inom mig som en plats att återvända till när vardagen är tillbaka och varje dag blir den andra lik. Därinne är den fortfarande min.

Som så många andra beger vi oss på en paddeltur utanför Luang Prabang. Det är mitt under regnperioden och det är floden som styr. Vi njuter där vi ensamma glider fram tillsammans med vår guide. Bergen reser sig runt oss och ovädersmolnen sänker sig över topparna. Vi ser det. Känner det. Hör det. Lugnet före stormen. Det är inte regnet som kommer utan floden som förvandlas till en fors och helt plötsligt handlar njutningen istället om en skräckblandad förtjusning där varje våg och varje virvel gör sitt bästa för att välta oss.

Laos är ett land jag vill återvända till. Det är landet där din medmänniska är viktigare än pengar. Det är landet där jord möter himmel och där man utan tvekan bjuder in en främling i sitt hem. Ett land där man hellre ger än tar.

Om alla bara kunde få sin egen speciella lilla del av Laos, om så bara i sitt huvud, kanske vår vardag skulle se annorlunda ut. Ett besök i Laos gör mig inte till en bättre människa – men det får mig att vilja försöka bli en och det måste väl räknas som en bra start?

Jag känner kylan när vi stannar för en matpaus någonstans på vägen. Några skjulaktiga hus står och balanserar på kanten till världen nedanför och vi lider med den stackars lilla apan som sitter bunden vid ett träd. Det är inte många kroppsdelar som sitter som de borde på tiggaren som hela tiden kretsar runt oss samtidigt som kylan får oss att återvända huttrande till bussen. Berörda. Så fortsätter vi vår serpentinväg, upp, ner, omkring och upp igen medan jag sitter där, och då, precis då, vill jag aldrig sluta resa.