Kuala Lumpur – En paradoxens hemvist

I Kuala Lumpur smakar det kapitalism och luktar ekonomiska trollformler. Redan vid inresa från stadens omgärdande trafikleder är blickfånget en silvergrå stadssiluett av höghus som bryter den blå himlens dominans ovan planterade träd och reklamskyltar. McDonald’s, Sony, 7-Eleven. Kuala Lumpur är den lilla storstaden med den stora metropolens visioner.

Cameron Highlands is the perfect place to go after visiting Kuala Lumpur, which by the way has no culture what so ever and is just complete shit.

Textraderna hittar jag i en tipsbok av och för resenärer uppe i de malaysiska högländerna. Omdömet är hårt. Vid tidpunkten för läsandet har jag själv lämnat Kuala Lumpur två veckor tidigare, förälskad i vad jag upplever vara en motsägelsefull urban smältdegel som tagit emot mig med öppna armar. Tipsarens tankar om den malaysiska huvudstaden är han dock inte ensam om. Det är inte första gången under min resa i landet som jag stöter på tanketråden – även om den tidigare beskrivits med mildare omdömen än ”complete shit”.
 
I Kuala Lumpur smakar det kapitalism och luktar ekonomiska trollformler. Redan vid inresa från stadens omgärdande trafikleder är blickfånget en silvergrå stadssiluett av höghus som bryter den blå himlens dominans ovan planterade träd och reklamskyltar. McDonald’s, Sony, 7-Eleven. Kuala Lumpur är den lilla storstaden med den stora metropolens visioner. Utanför stadskärnan passeras förorternas familjehus. Betong och alléer i en intagande röra. Brickfields och Chinatown är båda kända delar, integrerade i stadsbilden.

Ändå är det någonting annat som återkommer på allas läppar vid tanken på Kuala Lumpur: Petronas Twin Towers, som likt en spektakulär regent tronar bland de inte fullt lika högresta undersåtarna. Med fötterna i ultramoderna Kuala Lumpur City Centre (KLCC) står upphovsmannen Cesar Pellis verk, omgivet av parklandskap, byggnadskonstruktioner och utomhuskaféer. Såväl stadsbor som besökare söker sig hit som vore det Kuala Lumpurs absoluta kärna, den symbol stadens själ på kort tid krupit in i.
 
KLCC är framtidens arkitektur, en exotisk skapelse av absolut yta huserande i 40-gradig värme. Allt från shoppinggallerian Suria till fontänernas stenanläggningar är så städat och putsat att det blänker. Glansen har polerat bort all känsla för pardon; här värnar kommersialismen obarmhärtigt om sina konsumenter utan att skämmas. Bortpolerat känns även emellanåt verkligheten. Ingenting får ge annat sken än ett perfekt sken. Luften känns märkligt doftlös.

Solen glittrar i de många fontänernas flödande vatten, och mot glas och stål bryts strålarna i regnbågsfärgade ljuskaskader. Över sina bärbara datorer som kopplas upp på kaféernas trådlösa internet hänger stadens unga, rastlösa och redo att möta den teknologiska morgondagen. Ute i hettan låter småbarnsfamiljer sina yngsta svalka sig i den allmänna poolanläggning som ligger i parkens yttersta hörn. Oavsett tidpunkt på dygnet äts det, italiensk frappuchino avnjuts tillsammans med ayamnudlar från en malayservering – ingenting behöver hindra motsägelsefulla och fantasirika kombinationer.

Det berusande nattlivet, befolkat av unga malayer i frapperande höga klackar med hedonistiska vanor, tyder på en förändring i attityd gentemot den miljö de vuxit upp. Här blandas det banala med det provokativa; lättköpta funktioner som likväl gynnar någon form av vidsynthet.

En kvällspromenad längs Jalan P Ramlee, ett av Kuala Lumpurs bartätaste stråk i KLCCs omedelbara närhet, ger en provkarta på allt från go-godansösers svängande höfter till mindre kända thailändska cowboytraditioner i en slags alkoholdimmans underland. Ingen annanstans i staden känns det moderna Kuala Lumpur så närvarande som i denna syntetiska djungel.

KLCC är skoningslöst förledande. Svalka och rekreation bjuds i stor variationsrikedom, och framtidens drömmar tycks alla bedövande närvarande, möjliga att uppfylla. Trots denna utstrålning av självsäkerhet, är KLCC egentligen bara barnet. Hennes moderna former började se dagens ljus för ett drygt årtionde sedan. Kuala Lumpur som stad är inte heller gammal, med sina ynka 150 år. Det neontunga stadslandskapet må vara förföriskt, men är knappast allenarådande.

Skymten av en annan tillvaro finns precis om hörnet. Det är inte bara byggnadsställningarna som vittnar om en ännu pågående process; brusten asfalt och vanskötta hus avslöjar att det finns annat stoff under kapitalismens hårdsminkande fasader. Hopkok av till synes motsägelsefulla fenomen, så som väl fungerande nymodig kollektivtrafik och nedgångna fattiga stadsdelar, delar geografiskt rum tillsammans med ca 1,5 miljoner invånare.

Kuala Lumpurss ambitioner kan tyckas transparenta: en obändig vilja att konsumera i en dygnet-runtkultur av 2000-talets mått. Att detta skulle vara en djupgående västerländsk imitation tycks emellertid vara ett bedrägligt sken.
 
Den malaysiska regeringen värnar mycket om att inte vara beroende av västvärlden, en politisk strömning som började på 1980-talet med den dåvarande premiärministern Mahathir Mohamad. På populistiskt manér skulle ekonomiska uppsving inrätta en möjlig välfärd som var tänkt att alla skulle få smaka av. Samtidigt grundlades även viljan att konsumera.

Nu lever västinfluerad exteriör med nationalistisk mentalitet. Kuala Lumpurs stora etniska grupper – malayer, indier och kineser – lever sida vid sida i tolerans inför religion och traditioner. De (gemensamma) konservativa värdena är inte svåra att finna, trots att de unga muslimska och hinduiska flickorna håller sina pojkvänner i handen i vad som tycks vara ogenerad kärlek. Blandäktenskap är fortfarandeytterst sällsynt. Chauvinismen ruvar.

Det bedrivs en televisions- och filmcensur som klipper bort hela scener för att de visar antydan till lust, och trots att många av barerna längs Jalan P Ramlee har öppet in på småtimmarna är alkohol väldigt dyrt till följd av skattepålägg. I ett nummer av Malaysian Women’s Weekly, som jag kom över under min vistelse, handlar chefredaktörens krönika om vikten av sexualundervisning, efter att tidningen fått in anmärkningsvärt många frågor om hur könssjukdomar sprids eller om man riskerar att bli gravid av att gå på samma toalett som en man. Kuala Lumpur är, när allt kommer omkring, en mycket frigid ungdom.
 

 
I skuggan av ultramoderna Petronas Twin Towers känns fördömandet av Kuala Lumpur som ”no culture what so ever and… just complete shit” plötsligt väldigt enkelt. Tvärtom är Kuala Lumpur till bredden full av kultur; en ibland motsägelsefull, men alltid intressant, sammanställning av traditionellt och samtida, av djuplodat asiatiskt och valda delar av västvärlden.

Hennes ungdom och sena emancipation från britterna gör hennes själ sökande. Den godtyckliga censuren har i förlängningen gett Kuala Lumpur epitetet ”världens piratkopieringshuvustad” (inte ens i ”vanliga” butikskedjor är det lätt att finna något annat än piratkopierat material) – snarare för att det förbjudna lockar än en längtan efter att utarma de egna värderingarna.

Subkulturella rörelser är ännu mycket timida, men de finns. Homosexualitet anses omalaysiskt och blir du förälskad i någon av samma kön blir du samtidigt marginaliserad. J-pop lockar, men långt hår anses fortfarande lågklassigt. Sådant är trevandet efter identitet, det plockas lite här och lite där. Det är en ständigt närvarande process som trots ytan inte nödvändigtvis vänder blicken mot USA eller Västeuropa.

I KLCCs trädgårdar skönjs Masjid As-Syakirin moskén alldeles intill tvillingtornen. Dessa i sin tur bekräftar olika muslimska sedvänjor, där allt ifrån valet av våningsantal (88) till form (stjärnor) är konstruktioner i enlighet med landets nationalreligion. I Kuala Lumpur finns än så länge framför allt traditionernas konforma medelvägar, och sådana känslor går djupt. Den auktoritära maktensom till varje pris vill bevara de asiatiska värderingarna är betydligt mer inflytelserik än den yta som blänker vackert.

Ömsom föder det estetisk skönhet och framtidsvisioner; ömsom föder det ovilja till förändring. Den efterlängtade morgondagen har fortfarande inte visat sitt rätta ansikte.
 
Solen går ned över Starbucks fullsatta uteservering utanför Suria KLCC. Från As-Syakirins minaret hörs den melankoliska utroparens kallelse till kvällsbön.

16 kommentarer på Kuala Lumpur – En paradoxens hemvist

  1. Emil Forss

    Dina artiklar är verkligen bra. Vilket fantastiskt språk. Du sätter verkligen rätt ord för intrycken. Mvh Emil

  2. EC

    Jag tror många dömmer ut KL redan innan dom ens hunnit vara där, pga att många tycker illa om staden. Själv älskar jag staden! Ge den en chans.

  3. evelina

    Som alltid _berör_ Du Linda, träffsäker som få. Intressanta frågor Du noterat i Malaysian Women’s Weekly och det kanske säger en del om staden vs staden. Tack för bra läsning – hoppas som vanligt på att få läsa mer!

  4. Jonathan och Erica

    Väldigt intressant artikel! Mycket bra språk och oerhört lärorikt! Ska vara i KL länge så såna här artiklar är verkligen guld!

  5. Christofer

    Nu ar det tre grabbar som inte langre tvekar en sekund pa besoka Kuala Lumpur! Tack sa mycket for underbar lasning.

  6. Anders

    Ja, tänk att man kan skriva så himla bra och vackert om världens – enligt min uppfattning – efter Singapore tråkigaste och mest själlösa stad. Men smaken är ju olika…

  7. Laggeman

    Jag gillar KL, men inte språket som används i artikeln till att beskriva staden. Löjligt, var min första tanke. Man behöver inte använda skönliteraturen för att beskriva ett café eller världens numera näst högsta byggnad. Speciellt på en sida som denna, där merparten av besökarna verkar gilla det enkla. (Backpacking, hallå?) Men för den sakens skull betyder inte det att artikeln är dålig. Bara överdriven i mitt tycke. Linda kanske skulle satsa på en kariär som pocketskribent för kärlekskranka ensamstående äldre kvinnor. De skulle nog uppskatta det till sin fulla längd.

  8. Ulrika

    Ha ha, jag är nog världens tant för jag älskar den här artikeln!

    Till skillnad mot föregående talare så älskar jag när resartiklar är avvikande och inte följer samma gamla trista guidebokstil.

    Måste man avguda Lonely planet-språk för att vara med i backpacking?

    Då föredrar jag nog att kalla mig resenär istället:)

  9. Malin

    Fin artikel om en stad jag är glad att jag besökt men som charmade mig så lite att jag aldrig vill åka tillbaka.

  10. Laggeman

    Ulrika, jag menar inte att man måste anvguda Lonely Planet för att hänga här, använder mig inte utan LP alls heller. Kanske bara är jag som inte gillar sådant här drama. 🙂 Fakta tilltalar mig däremot. Enkla, korta och intressanta fakta.
    Inget fel på artikeln, eller skribenten för den delen heller.

  11. Björn

    Kan inte låta bli att hålla med Laggeman en smula.

    ”en exotisk skapelse av absolut yta” – absolut vad?

    Får en känsla av att man försökt använda så mycket tjusiga svåra ord som möjligt utan att författaren själv riktigt förstår innebörden. Det låter helt enkelt fel. Jag gillar texten generellt och tycker att det är en bra betraktelse av KL.

  12. Bengt

    Jättebra artikel. Kuala Lumpur är jämte Kuching (Borneo) de städer som har imponerat mest på mig i asien. Den är något mellanting på Bangkoks kaotiska tillvaro mot Singapores totalstyrda ordningssamhälle. Den har byggnader i världsklass men har ändå på något vis klarat av att försöka behålla vissa delar av det ursprungliga. Sällan kan man på ett sådant distinkt sätt dela upp de olika folk som bor i staden. Chinatown är verkligen pulserande medans Little India får att se som namnet antyder ett litet miniatyr indiskt samhälle. Musik, dofter och tempo skifter stort mellan de olika stadsdelarna.

    Saker att inte missa om man har lite tid:

    * Batu Cave. Hinduernas helgedom.

    * Åk skridsko i the pyramid – där hybrisen kanske visas sig störst. Ett shoppingcenter och nöjespark i absolut världsklass. Konstig känsla dock att sätta på sig skridskorna i asien. Bara det är värt turen ut dit.

    * Birdpark. Världens största fågelpark. Turistigt, men någorlunda snyggt. Däremot kan man hoppa över zoo:t i stan. Det finns bättre (läs singapore).

  13. Linda

    Till Laggeman, Bjorn m.fl.:
    Harligt med lite konstruktiv kritik! Och ocksa harligt att inse att smaken ar sa olika… Jag skulle forstas inte pasta om mitt eget sprak, att jag ”försöker använda så mycket tjusiga svåra ord som möjligt utan att själv riktigt förstå innebörden” ;), men det tal absolut att tankas pa att man inte ska skriva FOR ”svart”. A andra sidan tycker jag att en text ska vara en njutning att lasa och tycker sjalv att det trakigaste som finns ar att lasa artiklar som bara anvander vanligt guidesprak (aven om det ibland ocksa ar precis vad som behovs). Och man ska ju skriva texter som man sjalv hade velat lasa, inte sant? Backpacking har gott om skribenter som alla har sitt eget speciella satt att skriva pa, och personligen tycker jag att det ar det som gor backpacking sa bra: att man kan fa allt fran en enkel guide till en mer poetisk skildring. Mangfald fornojer! 😀

  14. goski

    Så kan man tycka om man vill. Jag tycker det är (på vanlig dödlig skånska) ganska pimsed och matenslöst by ti å vare duktig.

  15. Linda

    Bjorn, du svarar lite pa din egen fraga 😉 – ”en exotisk skapelse av absolut yta – absolut vad?”. Just det som ar min poang, ”absolut vad”. Jo, yta, och vad ar det…? Sa aven om du inte uppskattade spraket sa mycket, sa lyckades jag tydligen formedla precis det som var min tanke ;D

Svara till