Funderingar om mexikansk politik

Daniela studerar i Mexiko och skriver på backpacking om livet och tankarna på andra sidan Atlanten. Denna gång berättar hon om den mexikanska politiken, som hon själv kallar färgstark och dramatisk.

Politiken i Mexiko är inte som den politik vi är vana vid i Norden. Om den känns grå och ospännande hemma, så känns den färgstark och dramatisk här. Korruption och hejdlös smutskastning av motståndare är kanske inte önskvärt inom politiken, men det gör den definitivt mera intressant. Politik är för mig både objektet för mina universitetsstudier, och ett djupt intresse.

I Mexiko har jag fått uppleva mitt intresse på ett nytt sätt. Jag har haft turen att befinna mig i Mexiko under en period av intensiva kampanjer av olika slag, varav den viktigaste var presidentvalskampanjen. Efter sex år var det i somras dags att välja en ny president för 100 miljoner mexikaner som törstar efter förändring.

Det finns de som säger att det, när nuvarande presidenten Vicente Fox valdes år 2000, var början på demokrati i Mexiko. Åsikterna är delade gällande huruvida demokrati rådde före år 2000 eller ej. Sant är dock att före det historiska valet hade ett enda parti, PRI, varit i makten i lite för många år (ca. 50 år). President Fox är från PAN, ett högerparti där de flesta medlemmar har en katolsk världsuppfattning.
 
Förutom PRI och PAN finns ett tredje starkt politiskt parti, PRD. Dessa tre partier har alla stött varsin mer eller mindre polemisk kandidat. PAN med Felipe Calderón, höger, katolsk och vän av de mäktigare samhällsskiktena; PRI med Roberto Madrazo, center, son av politiker och med bagaget fullt av korruption, skandaler och allmänt dåligt rykte; PRD med Andrés Manuel Lopez Obrador som även kallas AMLO, vänster, anklagad för populism, från en anspråkslös familj och mycket populär bland Mexikos fattigaste.
 

Från att ha börjat som relativt ”normala” presidentkampanjer utvecklades kampanjerna (främst PAN- och PRD-kampanjerna) till gräl på sandlådenivå. Den ena anklagade den andra för lögn, den andra svarade med korruptionsanklagelser, det kom aggressiva kampanjer som påstod att den ena var en fara för Mexiko osv. En ond cirkel helt enkelt. Till slut var åtminstone jag urled på dessa ”toppolitikers” barnsliga tjafs. Tiden efter valet den 2 juli trodde man att presidentsnacket skulle vara över, men så blev det inte.

AMLO förlorade med en väldigt liten mängd röster, och vägrar ännu i skrivande stund att godkänna förlusten. Nu har oroligheter brytit ut främst i huvudstaden, där AMLO och hans mycket besvikna och arga väljarskara blockerar vägar och andra viktiga platser i protest. De tycks inte vilja ge upp, och kräver omräkning av rösterna. Det återstår att se när man kommer fram till en lösning och huruvida det kan gå fredligt till. Den nye presidenten ska beträda tronen i december.
 

Som utomstående har jag bara kunnat följa spektaklet och tacka högre väsen för att jag inte varit tvungen att ta ställning (enligt Mexikos grundlag får jag inte som utlänning ta ställning, då kan jag bli landsförvisad). Jag tänker på hur enkelt det brukar vara för mig att i hemlandet hitta min kandidat och rösta på denna. Och för första gången tänker jag att kanske ändå skulle kunna avstå från att rösta, eller rösta blankt, om jag hade rösträtt i Mexiko. Det finns helt enkelt ingen kandidat som jag vill eller kan stöda.
 
Förutom de etablerade politiska partierna, har Mexiko flera intressanta social rörelser, bl.a. den kända zapatistarmén EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional) med den karismatiske subcomandante Marcos, eller Delegate Cero som han också kallas, som galjonsfigur och språkrör.

Officiellt känner man inte till hans identitet, han syns aldrig utan sin svarta huva som bara har hål för ögon och mun, en mun som det allt som oftast sticker ut en pipa från. EZLN är efterföljare av de tidiga zapatisterna från den mexikanska revolutionens dagar, och säger sig stöda rättigheterna för ursprungsbefolkningen i Chiapas. Men de har också en mer global strävan efter frihet och demokrati – och antiglobalisering. Mottot är ”till vänster och neråt”, vilket skvallrar om jämlikhetsidealen och gräsrotsaktivism.

EZLN har anhängare bland socialister från många delar av världen, till exempel Frankrike och Italien. Rörelsen som gav sig till känna 1994 har haft sin storhetsperiod, men nu är många av den åsikten att den den inte längre har någon betydelse och har förlorat sin charm. Hur det än går för EZLN kommer den mystiska Marcos säkert att fortsätta fascinera, och han kommer att förbli en symbol för de fattigas motstånd mot en rutten statsapparat.

8 kommentarer på Funderingar om mexikansk politik

  1. Hillve

    Bra skrivet. Man vet dock vem den gode subcomendanTen är numer. KOmmer inte ihåg hans namn, men han är gammal professor i filosofi vid mexico citys universitet. Smart kille alltså.

    Víva zapatista!

  2. Daniela Degerth

    tack för kommentarerna!

    ja, det är ju inte officiellt vem Marcos är, men det kan vara den där professorn. Jag tycker det är roligt att han är anonymoch mystisk!

  3. elin

    har läst flera av dina artiklar och det är väldigt intressant läsning! Jag lär mig också mycket av Mexico, vilket är mycket bra eftersom jag skriver ett arbete på spanska om landet 🙂

  4. FEEDBACK.

    hej, ja vill ge dig feedback. tänk på att man kan bli avstangd. det är seroíuws things. Ny för tiden är det ett vanligt problem!
    bra blogg annars, trevligt med variation från bajsbloggarna som t.ex bajs.nu. men du borde kika in där, lite! ha det bra o puzzzzy i chairten.

  5. hhannaharaldsson.blogg.se

    Väldigt bra information på denna sidan om mexico, tack för den storahjälpten!!

Svara till