Mexiko – samhälle och mat

Daniela bor i Mexiko och berättar i denna artikel om det mexikanska samhället och dess paradoxer. 40 % av Mexikos befolkning lever i extrem fattigdom, ändå är till exempel TV något nästan alla mexikaner äger. Hon ger även en introduktion till den fantastiska maten, som varit nominerad till Unescos världsarvslista.

Mexiko är fullt av kontraster. Det är ett land där vissa delar kan sägas tillhöra tredje världen medan andra delar är som vilket västeuropeiskt land som helst. Jag har bevittnat extrem rikedom och extrem fattigdom nära inpå varandra. Medan 40% av mexikanerna lever i extrem fattigdom och många lever i ett tillstånd som endast får benämningen ”fattigdom”, har en liten andel av befolkningen en tillfredsställande ekonomi.

Man kan se en mexikan rida omkring på en åsna, och inte långt borta kan en annan mexikan ha en lyxvilla med tillhörande lyxbil. Det känns underligt. Det finns en skiljelinje mellan de som har det välställt och de som inte har det, och tyvärr är det tydligt att denna linje har att göra med ursprung och hudfärg. Detta är utan tvivel ett klassamhälle där rasismen är vardagsmat. Så gott som alla de vita har pigor som, ifall de inte bor tillsammans med den vita familjen, gör besök ett par gånger om veckan för att tvätta, städa, stryka kläder etc. Pigorna är mestiser. Även om familjerna behandlar sina pigor väl, nästan som familjemedlemmar, känner jag obehag för hierarkin.
 
Även om det finns stora skillnader mellan de olika klasserna finns det också många saker som förenar mexikaner från alla samhällsskikten. Behovet av TV, till exempel. 98,8% av mexikanerna har TV trots att 40% lever i extrem fattigdom. Hur går det ihop, kan man fråga sig. Jag antar att det handlar om att prioritera. Kanske man har jordgolv och taket består av en presenning, men TV bör finnas. Låt mig illustrera TV:s roll för mexikanerna: Jag åkte en gång genom en fattig by och såg in genom ett fönster till ett anspråkslöst hem. Många saker saknades i hemmet, men TV:n var en enorm platt plasma-TV som hade sällskap av ett maffigt surround system.
 

Jag tror att även om det finns stor fattigdom så kan de flesta mexikaner äta god mat varje dag, helt enkelt eftersom basingredienserna i den mexikanska maten är så goda. Majsen är närapå en universalingrediens som finns i de flesta maträtter och även i någon form i många efterrätter. Tortillorna är enligt lag billiga att köpa, ett kilo brukar kosta omkring fyra pesos, d.v.s. ungefär två kronor (jag skrattar när jag tänker att jag en gång köpte ett halvt kilo mexikanska majstortillor i Hötorgshallen för 75 kronor).

De goda majstortillorna förvandlas till enchiladas, tacos, quesadillas, gringas etc. och smakar gudomligt med salsa verde och mexikansk grädde. Bönorna hör även till de mest alldagliga livsmedlen, liksom de mer eller mindre starka chilisalsorna. En utlänning gör klokast i att inte försöka äta chili som mexikanerna, för det kan ofta sluta med att man sitter där med tårar i de rödsprängda ögonen, rinnande näsa och sönderbrända smaklökar. Det är bättre att prova sig fram försiktigt och komma genom middagen med stoltheten i behåll.

Till och med godiset smaksätts med chili. Tamarind med chili är huvudingredienser i många populära godissorter, smaka till exempel På Dedo Indy eller Miguelito. Min favorit bland mexikanska sötsaker är dock Picafresas, en tuggvänlig karamell med jordgubb och chili. På vissa ställen kan man beställa chamoydrickor som påminner om smoothies men som har chili och mexikansk citron i och är lite starka.
 
Det bästa sättet att börja en dag i Mexico City är antagligen att gå ut på gatan relativt tidigt på morgonen då luften ännu känns kylig, söka upp närmaste gatuförsäljare och be henne om en atole och en tamal. Inget värmer på ett så idylliskt sätt. Tamalen är något som inte är helt lätt att förstå om man inte ser den och smakar på den, så orginell känns den. En blandning av majsmassa, grisspäck, höns och salsa sveps in i majskolvens hölje och ångkokas i stora kastruller.

Atolen är en trögflytande, het dryck tillredd på maizena, mjölk och socker och smaksatt med kanel, choklad, vanilj eller nästan vad som helst. De utgör ett mättande och värmande morgonmål i denna högt belägna, ibland kyliga stad, men är antagligen inget för den bantande typen. Men man ska inte åka till Mexiko om man försöker gå ner i vikt, maten är oemotståndlig. Människorna må i sin majoritet vara fattiga här, men deras gastronomi är rikare än de flesta andras. Inte konstigt att den mexikanska maten var nominerad till att bli ett av Unescos världsarv (vilket den tyvärr inte blev)!
 

7 kommentarer på Mexiko – samhälle och mat

  1. Daniela Degerth

    det är inte Marisol men nog dom två andra flickorna som finns på samma tavla

  2. Sara

    Underbar artikel!!Bor sjalv i Chiapas, Tuxtla Gutierrez och kanner igen precis allt du skriver, fa ord pa allt man ser och upplever varje dag..jag forundras alltid over all skit dem har pa tv, och vikten av tvn i samhallet..varje fonster visar det bla skenet och hur televisa ar nog den varsta kanalen med all sin skit rent ut sagt och hemska sapooperor som forstor folks intellekt..maten ar gudomlig!Har du druckit pozole de cacao ocksa?En riktig hojdare!Basta tamales ar tamales de mole!

  3. Daniela Degerth

    haha, ja, programmen på TV är faktiskt rena rama dyngan, riktigt deprimerande… pozole de cacao har jag aldrig ens hört talas om! vanlig pozole-soppa har jag nog ätit, och den är god. kan du berätta hurdan pozole de cacao är? en dryck? kanske en specialitet i chiapas?

Svara till