På stäppen kan ingen höra dig skrika

Under en klarblå himmel, upplyst av en stor gul sol släpar sig en oxe fram på en ändlös folktom stäpp. Det går oändligt långsamt. Bakom oxen sitter en mongolisk pojke på en gnisslande kärra och styr lojt det uttråkade djuret. Sakta leder han oss bort från civilisationen, ut i vildmarken och in i den ändlösa tomheten. Innan historien var över skulle jag ha fängslats av detta väldiga land, och för ett kort ögonblick fruktat för mitt eget liv.

 

Vi hade blivit lovade varsin häst att rida på, men de fick tydligen förhinder. Istället skickade familjen vi är på väg till denna oxkärra med tillhörande förare. Ett utmärkt alternativ tycker jag. Nu hinner man ju verkligen se omgivningarna. Visserligen hade man kunnat gå istället och på så vis kommit fram fortare, men vi har inte bråttom. Är det så här man transporterar sig på den mongoliska landsbygden när hästarna strejkar så är det ju bara att acceptera.

Nu sitter jag på den skumpande kärran, tillsammans med tre vänner samt vår avslappnade förare, och kan inte undgå att förundras över det landskap vi så långsamt färdas igenom. Långt borta skymtar tågstationen, en ensam räls ringlar sig fram, annars ingenting. Inga bilar, inga byggnader, inga människor. Inga rödljus, vägskyltar eller korsningar. Inga vägar alls faktiskt. Bara en horisont av mongolisk stäpp – brungul torr mark, enstaka träd, uppfriskande floder och avlägsna soldisiga berg. Två timmar söderut med tåg ligger världens kallaste (och troligtvis fulaste) huvudstad – Ulaan Baatar med alla sina stinkande bilar, otrevliga gator och fula byggnader. Men så fort vi tidigt i morse klev på tåget och lämnade staden så nådde vi detta ingenting, denna stora gapande tomhet. Att Mongoliet är världens mest glesbefolkade land, med bara två och en halv miljoner invånare på en yta tre gånger Sveriges, blir väldigt uppenbart här.

Ungefär hälften av Mongoliets befolkning är nomader – ett kringflyttande folk som endast lever på sina djur. De flyttar fyra gånger om året till nya platser för att söka färskt bete åt djuren. Vissa ligger still på vintern och flyttar bara under sommaren, och kallas då seminomader. Många av dem bor i ger-tält – vita runda tält som snabbt kan sättas upp och plockas ned med en kamin i mitten för att ge värme.
Det är i ett sådant tält vi ska spendera den kommande natten. En natt som kom att bli allt annat än trevlig.

Egentligen var vår plan annorlunda från början. En stor del av Mongoliets turister anländer med transsibiriska järnvägen, precis som vi gjorde, och de flesta har därmed en begränsad tid att spendera i landet innan de ska med tåget igen. Därför siktar många in sig på Gorkhij – Terelj national park, ett lättillgängligt område 80 kilometer nordost om Ulaan Baatar där man kan få sova i ger-tält, skjuta pilbåge, rida och annat man förväntas få göra i ett land som Mongoliet. Detta var även vår plan. Men den ändrades. Vi hamnade på LG guesthouse i Ulaan Baatar där ägarinnan kände en familj som bodde i bergen nordväst om huvudstaden och hon frågade om vi inte ville hälsa på hos dem istället.
Ett område med bara lokalbefolkning sa hon. Ja tack, sa vi. Hon följde med oss på tåget och såg till att vi hamnade i rätta händer vid stationen när vi kom fram. Transport var arrangerat från stationen till gården. Vi skulle få rida, sa hon. Hästarna var inte där. Men det var oxkärran.

Solen skiner outtröttligt på stäppen under hela färden. Vilda hästar betar här och var i det torra gräset.
Vi rullar förbi en grupp jakar som står och solar sig. En gamliknande fågel, festandes på något osmakligt kadaver, kastar en avskräckande blick på oss när vi passerar som för att visa att vi inte ska komma alltför nära hans lunch. En gång dyker ett gäng ryttare upp. Som riktiga cowboys galopperar de över stäppen i full fart som om de är på väg till någon viktig plats borta i horisonten. I mina ögon, mitt i den ändlösa tomheten, ser det ut som om de kommer från ingenstans och är på väg mot ingenting.
En annan kärra kommer rullandes, även den dragen av en trött oxe tätt följd av en flåsande hund.
En leende tant med rynkigt ansikte sitter bakom tyglarna. De tar sig fram i samma behagliga takt som vi och vi hälsar på varandra likt två segelbåtar hälsar på sjön, som båda är ute och njuter av det fina vädret.

För fint väder var det, precis som vanligt. Mongoliet är ett av världens soligaste länder med 260 soldagar per år och även detta blir tydligt ute i vildmarken. I Ulaan Baatar är himlen ofta disig på grund bilarnas avgaser och fabrikernas utsläpp, men här ute är himlen blåare och klarare än på de flesta platser på jorden. Att se upp mot himlen är som att högt ovanifrån betrakta en horisont av någon ljusblå vindstilla ocean. Närmare havet än så kommer man aldrig i Mongoliet. Trots att åkturen på kärran är relativt händelsefattig blir det aldrig tråkigt. Känslan av att förflytta sig längre bort från civilisationen ut mot avlägsen vildmark är kittlande och tillräckligt underhållande för att hålla tankarna ifrån tristess. Samtidigt är det en aning pirrigt. Den mongoliska stäppen är så enorm och så öde att där ute kan ingen höra dig skrika, och det är mycket tveksamt om mobiltelefonen fungerar. Men det finns ingen anledning att oroa sig. Vi är ju i goda händer.

Efter några timmar når vi ett par ödsliga hus som står längs med vägen. De verkar vara utkanten av en by. Vi rullar stillsamt förbi små odlingar där gamla gummor sliter oupphörligt med böjda ryggar. Eldgula träd står uppradade bredvid klarblå floder som flyter fram under små broar. Slutligen når vi vårt mål.
Vid foten av ett mindre berg ligger gården. Den består av ett antal hus utspridda över en stor inhägnad. Bland dem det tält som ska bli vårt hem för natten. Djur strövar planlöst omkring på gården – inga kameler eller jakar, men väl kor, hästar, hundar och katter. En flod rinner igenom ett skogsparti vid utkanten av gården dit korna med jämna mellanrum går för att släcka törsten.
En mongolisk idyll.

När vi rullar in på tomten blir vi mötta av gårdens härskare. En storväxt mongolisk bonde med breda kindknotor och gråsvart hår ställer sig framför oss, klappar sig på sin klotformade mage och sträcker sedan fram en enorm, smutsig hand. Han visar oss sedan till vårt tält. Det är rymligt och hemtrevligt med mattor på golven och en kamin i mitten, fylld med ved. Det blir en mysig natt tänker jag, lyckligt ovetandes om hur fel jag hade.

Efter en rundvandring på gården sitter vi alla i familjens kök och äter dumplings. Dumplings är en sorts degbulle fylld med kött eller grönsaker som antingen kokas, ångas eller steks. De vi bjuds på är kokade och oväntat delikata. Gårdens härskare äter tillsammans med oss och vi blir väl införstådda i hur mongoliskt bordsskick kan se ut. Han slafsar i sig en otrolig mängd dumplings, häller i sig en hel skål med mjölk, spiller till synes oberörd på sin röda tröja och avslutar måltiden med en hög rap. När måltiden avslutats lägger sig den belåtne härskaren ned och somnar. Snart snarkar han som en tjur.

Resten av dagen spenderas genom att bekanta sig med livet på gården. Vi stiftar bekantskap med dess invånare och vi betraktar varandra med ömsesidigt intresse. Vi blir snabbt vänner med en liten flicka med traditionella mongoliska tofsar som följer oss vart vi än går. Charmigare barn har jag aldrig träffat.
Familjen på gården är märkbart fattig men de är oerhört vänliga och generösa med vad de har. Den stora familjen består av människor i alla åldrar, som alla verkar sysselsatta i gårdens sysslor på något sätt.
De är ingen nomadfamilj utan lever på jordbruk och sina många djur. Ger-tältet som står på gården används endast som gästhus åt turister som för en natt vill känna på livet som nomad.
Det var ju det vi ville. Och när sedan solen faller bortom horisonten och de varma färgerna bleknar, vinden tilltar och mörkret sluter sig kring gården får vi just som vi vill.

Natten är kall. På gränsen till outhärdlig faktiskt och inte alls så mysig som jag hoppats på. Tältet, som visserligen är en vacker syn, visar sig vara väldigt illa isolerat. Den där kaminen känns inte heller särskilt genomtänkt eftersom värmen som den utsöndrar stannar i mitten, utan att sprida sig till våra sängar som står utplacerade i tältets hörnor. Dessutom slocknade den efter en halvtimme.

Det blåser in rakt på mig där jag ligger nedbäddad. Utanför ekar ljudet av avlägsna ylande vargar och gårdens hundar som morrar och skäller. Jag drack en kopp té för mycket under kvällen och känner ett starkt behov av att lätta på trycket. Som tur är behöver jag inte gå bort till toaletten (ett litet träskjul i utkanten av gården med ett diamantformat hål i golvet som enda inredning) utan kan ställa mig utanför tältet. Det är illa nog, mörkret är ogenomträngligt och förblindande. Jag är väl medveten om att det rör sig vargar i området men den största faran är ändå de blodtörstiga hundar jag stiftat bekantskap med under dagen. Inga små söta taxar direkt. De springer omkring i mörkret på gården, ondskefullt morrandes, och har troligtvis betydligt bättre nattögon än jag har. Säkert är de hungriga också. Blotta tanken på att behöva ta mig in till Ulaan Baatar i den ogästvänliga natten för att finna en rabiesspruta får mig att rysa i hela kroppen. Jag kan se framför mig hur jag ligger halvt ihjälbiten på den lilla oxkärran som oändligt långsamt försöker navigera söderut i den svarta natten, med stjärnorna som enda vägvisare.

Jag står där en bit bortom tältets öppning under den obeskrivligt stjärnklara himlen med öronen på helspänn, ivrigt kastandes blickar åt alla håll, trots att jag inte ser bortom min egen hand i mörkret.
Svaga morrningar bryter den spöklika tystnaden, än så länge på betryggande avstånd, en tystnad som annars endast bryts av den isande vinden. Efter en stund tystnar allting. Det blir, lite för tyst.
Plötsligt hörs ett prasslande. Hjärtat börjar slå volter. Jag försöker hålla mig lugn ett par sekunder som för att spetsa mina sinnen men det är lönlöst. Hundarnas morrande har slutat helt och jag är nu säker på att de omringat tältet och smyger sig på mig likt en utsvulten vargflock för att i vilket ögonblick som helst kasta sig över mig med sina blodiga käftar. Hjärtat slår nu så högt att det är öronbedövande, paniken kommer över mig och jag rusar mot tältets öppning. Men det är för sent.  Odjuret uppenbarar sig i ögonvrån som en vag kontur precis innan jag når fram, dess runda ögon lyser lika klart som månen i mörkret. Men varelsen ryggar tillbaka vid åsynen av mig. Till min stora förvåning så uteblir attacken.
Knappt hinner jag uppfatta att det bara var en ovanligt stor katt som smugit sig på mig innan jag stängt igen öppningen och ligger nedbäddad under tre filtar i min säng, med ett hjärta som fortfarande trodde att det slog sina sista slag. En nära döden upplevelse var det väl egentligen inte, men gränsen mellan verklig och inbillad fara är ibland hårfin. Speciellt på den mongoliska stäppen, där ju ingen kan höra dig skrika.

Dagen därpå lyser solen som vanligt. Den lilla flickan med tofsarna springer in i tältet för att väcka oss, bärandes på ett litet vedträ som hon lägger i kaminen. Snart fylls den på ytterligare och ger ifrån sig en efterlängtad underbar värme. På grund av den stora avsaknaden av träd på stora delar av Mongoliets landsbygd använder nomaderna torkad djurspillning i kaminen för att få värme. Även fast värmeeffekten säkert är densamma som med vedträn är jag glad över att slippa känna hur det luktar. Utanför pågår något allvarligt. En slakt. Gårdens härskare har tillsammans med två medhjälpare skurit ett snitt i halsen på en ko och de tömmer den nu på blod. En makaber syn är det, kon sprattlar hjälplöst en lång stund medan männen tappar det mörka blodet i en stor hink. Tillslut blir kon alldeles stilla, de tomma ögonen blir till livlösa bollar. Sen börjar männen med van hand flå djuret med hjälp av en stor smutsig kniv. Ingen håller för ögonen på den lilla flickan, hon springer omkring och leker som om ingenting särskilt pågår. Det är väl lika bra att vänja sig medan man är ung, tänker jag och vänder själv bort blicken.

Vi blir under förmiddagen ännu bättre bekanta med gårdens invånare, överväldigade av deras gästfrihet och vänlighet. Men precis som de flesta som besöker Mongoliet har vi ett tåg att passa. Resan tillbaka till tågstationen närmar sig. Denna gång blir det ingen oxkärra. Det blir hästar. Innan vi ger oss av tar vi farväl av våra värdar. Trots den korta visiten känns det vemodigt. De hämtade oss vid stationen, gav oss mat och husrum, och nu ska fyra av dem följa med tillbaka. Allt till priset av ett par öl i Sverige. Jag och mina vänner hoppar upp på varsin häst medan fyra unga mongoler från familjen hoppar upp på sina. Sen börjar äventyret.

Jag lärde mig en gång att det viktigaste att göra när man sätter sig på en ny häst är att direkt visa vem som bestämmer. Min häst verkar tydligen ha fått samma råd, och är dessutom betydligt bättre än jag på att följa det. Till en början går han åt alla håll utom dit vi ska. Men efter att ha inspirerats och instruerats av våra mongoliska vägvisare (som med stor sannolikhet skulle sopa banan med västvärldens främsta ryttare) lär jag mig tekniken och lyckas tillslut bemästra min häst.

Ridturen är fantastisk. Naturen, som i går var så enastående vacker sedd från den lilla kärran är i dag om möjligt än mer imponerande, sittandes på hästryggen. Vi flyger förbi de stillsamma floderna, de eldgula träden, de vilda jakarna, gamarna och hästarna. Bara bergen står kvar orörliga i horisonten.
Få upplevelser på den asiatiska kontinenten kommer i närheten av känslan att sitta på en mongolisk hästrygg och gallopera fram över denna storslagna vildmark. Man smälter ihop med Mongoliets natur, kultur och levnadssätt, precis som om man bott på den mongoliska stäppen hela sitt liv.
Och under ett par oförglömliga ögonblick glömmer man bort att man faktiskt bara är på besök.

När vi sedan når stationen är det slutet på historien. Hästarna är kraftlösa och går med huvudena nedböjda sista sträckan. De stannar vid varje bäck för att vila och släcka törsten. Vi hoppar av hästarna på samma plats som vi under gårdagen klev på oxkärran. Det känns som en oändlighet sen.
Våra fyra vägvisare tar farväl av oss här. Därefter ger de sig av igen med våra hästar på släp.
Medan vi väntar på att tåget ska dyka upp plockar jag fram kikaren och betraktar de fyra ryttarna, som långsamt rör sig bortåt på sina utmattade hästar. En ganska sorglig syn. Jag hade ju just börjat känna mig hemma i deras sällskap. Jag betraktar dem länge med min kikare men tillslut förvandlas de till små otydliga prickar, på väg att upplösas och slukas i tomma intet. Om jag hade sett samma sak i går hade jag – mitt i den ändlösa tomheten – trott att de fyra ryttarna dykt upp från ingenstans och var på väg mot ingenting. I dag vet jag bättre. Jag vet nu, vart ryttarna är på väg någonstans. De är inte på väg mot ingenting. De är på väg hem.

4 kommentarer på På stäppen kan ingen höra dig skrika

  1. roine s

    OJ, både jättebra skrivet och jätteintressant läsning. Kul att du fick ut så mycket av ditt korta stopp i Mongoliet.

  2. Ingrid

    Det låter väldigt spännande, jag och en kompis tänkte åka transibiriska och det här låter precis som s
    något vi vill göra, vad heter stället där du bodde? tror du att det går att fixa att åka iväg på samma tur som du gjorde? vad kostade det?

  3. John Christoffer Sundström

    Ingrid, hoppas mitt svar inte kommer för sent! Stället vi bodde på hette LG Guesthouse (en äldre supertrevlig kvinna drev det), och jag tror säkert att det går att ordna samma resa som vi gjorde. Om inte så finns det säkert motsvarande platser som är minst lika spännande att besöka. Jag minns tyvärr inte exakt vad det kostade, men billigt var det! Någon hundralapp eller så skulle jag gissa.

Svara till