Bara sekunder kvar att leva

Offerförättaren får en get överlämnad till sig. Han spänner bestämt fast den mellan knäna, bänder huvudet bakåt och blottar getens hals. Sakta för han kniven mot strupen. Allt står stilla. Bara den lilla vita killingen vid min sida rör sig. Han vänder sig bort från geten och gör allt för att bli fri.

Efter en lång färd, som gått genom Katmandudalen, stannar bussen utanför tempelområdet. Jag följer strömmen av familjer, ensamma pilgrimmer och oferdjur mot templet. En man vid tempelingången tar hand om besökarnas skor. En kö till offerplatsen bildas genast. De flesta har en tupp eller höna i handen, men många har också getter med sig. En man kommer fram mot mig. Han talar snabbt på nepali och gestikulerar ivrigt. Mannen bakom mig i kön säger:
– He says you are not a Hindu, you are not allowed to enter.

Jag börjar röra mig runt i tempelområdet, bort från offerplatsen. Mina nakna fötter kyls ned i en svag vattenström som rinner genom området. När jag tittar ned märker jag att vattnet är rödfärgat. Jag följer strömmen uppåt. Färgen blir mörkare ju närmare offerplatsen man kommer.

Platsen för offren ligger vackert omgiven av klippor och ett tre meter högt brusande vattenfall. Längre ned i tempelområdet finns en annan samlingspunkt. Män, kvinnor och barn står i kö med nyss offrade djur. I ett litet bås, där vattenströmmen är extra stark, sitter män med knivar och tillreder de nyoffrade djuren. De utför sitt arbete med stor precision och snabbhet.Getternas hudar separeras från kropparna, som sedan styckas.

Tupparna är en mycket snabb affär för dem. Slaktarna pratar med varandra på ett sätt som får mig att tänka på löpande band och snabbköp. Jag frågar männen om jag får ta en bild. De skakar ogillande på huvudena. Templet och de andra ställena förknippade med offer, slakt och blod ligger alla längs strömmen. Vattenflödet för med sig allt blod och rester och tvättar därmed ur templet.

Jag gör ett nytt försök att komma så nära offerplatsen som möjligt. Den synes först vara ett enda ostrukturerat myller av människor. Efter en stund börjar dock ett mönster urskilja sig. De som ska offra ett djur går först fram till ett altare där de ber en bön. Därefter lämnar de över sina offerdjur till en offerförättare, som står invid en ränna i marken. Rännan är fylld av blod och någonting grynaktigt.

En av offerförättarna tar hand om kycklingar och tuppar. Han greppar dem runt halsen och skär av deras huvuden med en stor kniv. Medan deras huvudlösa kroppar fortfarande flaxar, tömmer han dem på sitt blod i rännan. Ägarna får snart tillbaka sitt offrade djur. Vid utgången till offerplatsen får ägaren en klick blod- och grynblandning i pannan av en man.

Jag lägger märke till en ensam vit killing, bara ett par meter från mig. Den verkar lugn. Getterna i kön stretar mot när de närmar sig offerplatsen. Kanske kan de kännadoften av blod och närvaron av död. Offerförättaren får en svart get överlämnad till sig. Den kämpar emot, men mannen spänner bestämt fast den mellan knäna. Han bänder huvudet bakåt och blottar getens hals. Uppgiven står nu geten alldeles stilla och offerförättaren för sakta kniven mot strupen. Det verkar som om allt står stilla.Ovanför vattenfallet och på avsatser runtom offerplatsen har en stor publik samlats.

Den lilla vita killingen vid min sida är den enda som rör sig. Han gör allt för att komma loss ur sitt fängsel. Offerförättarens kniv verkar bara snudda vid halsen på den svarta geten. Snittet görs fort och geten visar inte några tecken på smärta. Huvudet faller till marken. Blodet pulserar ut ur kroppen. Han för kroppen fram och tillbaka över rännan och låter blodet blandas med grynen.Förgäves gör den vita killingen vid min sida ännu ett desperat ryck för att slita sig loss. Den livlösa kroppen släpas bort till ägaren.Jag lämnar offerplatsen.

Templet i Dakshinkali ligger nästan flytande på en flod, i en naturskön omgivning intill ett klippmassiv. Det är undefär tre kvarts bussfärd från Katmandu i Nepal. Dakshinkali är en viktig plats för hinduiska pilgrimmer, som vallfärdar hit i hundratusental varje år.Varje tisdag och lördag färgas marken i templet röd, då böner och djuroffer tillägnas gudinnan Kali. Genom offren till Kali hoppas hinduerna att deras böner ska bli hörda. Offren sägs även medföra familjelycka.

Området kring templet har på senare tid utvecklats till ett populärt picnic-område för nepalesiska familjer. Utanför templet har en marknad växt fram där både nyslaktade och levande djur säljs. Offerritualen är ett praktiskt sätt för nepaleserna, som inte får döda, att få sina djur slaktade. De speciella offerförättarna är de enda som har rätt att slakta djur och då endast under dessa rituella former. Blodet som blandas med grynet symboliserar en gudomlig närvaro. Klicken i pannan innebär att man bär det heliga med sig till nästa gång man offrar ett djur.

Var den första som kommenterar

Svara till