En skoputsarpojkes vardag

– Här finns mycket fattigdom och elände, vi har det svårt. Orden kommer från Ariel, en 18-årig kille Johanna träffar på sin resa genom Nicaragua, Centralamerikas fattigaste land.

Året är 2003 och vi befinner oss i en liten by som heter Estelí, där Johanna sitter och pratar med Ariel och hans kompisar. De är ett gäng skoputsande gatubarn, som putsar skor för att tjäna några ynka Cordobas.

Flera av killarna bor i parken och sover där på nätterna. – Men parken är inget bra ställe. Jag försöker hålla mig därifrån på nätterna. Här finns mycket våld och skit, berättar Ariel. Även han har sovit i parken i perioder, men just nu bor han en bit bort med sin flickvän.Alla i gänget har trasiga kläder och kolsvarta handflator. En blandning av skokräm, smuts och svett.

Vi märker att de skäms över det när de tar oss i hand, vilket känns både ovant och jobbigt. Ändå är de villiga att prata med oss, ivriga att få berätta och få vara med på kort. Pojkarna berättar att de ibland brukar försöka prata med de västerländska, vita resenärer eller biståndsarbetare som kommer till Estelí. Om någon verkligen vill lyssna berättar de gärna om hur de har det, men oftast kommer polisen och föser bort dem.

Omöjligt att få en utbildning
Flera av killarna i gänget har någon gång försökt att gå i skolan, men det finns många hinder på vägen. Ett av dem är givetvis pengar, men det handlar också om att skolan ligger i fel kvarter och dit kan pojkarna inte gå utan att riskera att bli misshandlade av olika gäng. Därför får de nu ingen utbildning. Ariel är den enda som kan skriva och försöker skriva ner allas namn på en liten papperslapp. De diskuterar länge och livligt hur namnen stavas.

– Jag tror att mitt namn börjar med ett H, men jag är inte helt säker, säger en av de yngsta. Han har aldrig sett sitt namn nedskrivet.Jag pratar med Ariel om framtiden och frågar vad favoritjobbet skulle vara om han fick välja själv. – Ett bra arbete. Man tjänar inte tillräckligt på att putsa skor. Småarbeten är det enda som finns, man kan putsa skor eller leta sopor, berättar han. Vi har gått till borgmästaren för att få hjälp med vår situation. Han måste göra något! Men han är aldrig där när vi kommer. För andra människor i byn finns borgmästaren till hands, men inte för oss.

Det känns viktigt för Ariel och de andra att få tala med de ansvariga, att komma framåt, att få hjälp. Situationen för unga nicaraguaner är väldigt svår. Det är vanligt med droger och många sniffar lim. – Föräldrarna tar inte ansvar för sina barn utan slänger ut dem på gatan, säger Ariel. Då tar många droger för att stå ut med vardagen.Han berättar att det fanns en period då han använde väldigt mycket droger, men säger att han nu varit fri från dem ett år. – Jag ber till Gud varje kväll att jag inte ska återfalla i missbruket.

Misshandel en del av vardagen
Efter vårt första möte med skoputsarpojkarna i Parque Central pratar vi med Mats Carlsson som bor i Estelí och jobbar som koordinatör för VFSN, Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua. Han känner till pojkarna i parken och berättar att Ariel blev brutalt misshandlad för ungefär ett halvår sedan, efter att ha anmält en stöld till polisen. Ariel såg det som sin medborgerliga plikt att anmäla brottet han bevittnat, men polisen kunde inte skydda honom som vittne. Gänget som utfört rånet kom till Ariels mormors hur och kastade sten. Ariel och flickvännen hamnade mitt i gängbråket och någon kastade en machete som skar upp hans kind och krossade hans tänder. Det ärrade ansiktet vittnar fortfarande om händelsen. Vi får också veta att Ariel har en liten dotter, trots att han bara är 18 år gammal.

Dottern som dog
När vi träffar Ariel igen frågar jag om hans lilla dotter. Han blir väldigt allvarlig och sväljer hårt flera gånger. Sedan berättar han att flickan dött. 

–Hon var min ögonsten och jag kommer aldrig att glömma henne. Vill ni höra sången jag skrev till henne?Och sedan sjunger Ariel för oss. Han låter sig inte stoppas att kompisarna skrattar lite generat runt honom. Hela tiden tittar han oss i ögonen och sjunger med en stadig stämma.- Den 2 december föddes min lilla dotter, hon var solen i mitt liv. Två dagar senare presenterade vi henne för min svärmor som var så lycklig. Jag kände mig också så lycklig eftersom jag för första gången fick ett litet barn. Jag kommer aldrig att glömma henne. Om du hade sett hur söt denna flicka var hade du inte förstått hur ett sånt litet ansikte kan försvinna. Hennes pappa sa alltid till henne att hon alltid kommer uppskattas och värderas högst. Jag har sagt till hennes mamma att jag aldrig ska lämna henne.

En fantastisk sång! Han ser att vi uppskattar den och börjar improvisera en sång om oss. Den är mer lättsam, men texten han sjunger väcker ändå starka känslor. Han sjunger om att vi kommit till Parque Central, och om att han är glad att vi pratar med honom trots att han är en ”dålig pojke”. Han sjunger att han försöker undvika att använda sitt fula språk eftersom han respekterar oss, och att han hoppas att vi kommer tillbaka en dag. Det var en av de starkaste upplevelserna jag varit med om.

Framtiden
Vi önskar verkligen att Ariel och de andra kommer få den där andra chansen de talar om. Att den lilla hjälp de får inte ska upphöra och att de ska få chansen att uppfylla sina drömmar och mål i livet. Jag frågar Ariel om han vill bo i Estelí, hela livet.

– iHombre, NO! blir hans blixtsnabba svar. Men något i hans tomma, desillusionerade blick säger att han innerst inne gett upp hoppet. – Vi har inga möjligheter här. Jag kommer nog att födas och dö i samma by, säger han och ler ett sorgsamt leende mot oss med det ärrade ansiktet. Men snart kommer en speciell dag. Om några veckor fyller han år. Jag tvivlar på att någon kommer ihåg det.