Till Nordkorea, del 2

Pyongyang, den platta staden, är vad du får se mest av som turist. Breda och påfallande tomma vägar, miljonprojekt efter miljonprojekt radar upp sig utanför bilens fönster och i varje bilfri korsning står en allvarlig och välklädd kvinnlig trafikpolis och dirigerar vår turistbuss med stor frenesi.

Längs vägarna saknas affärer, det saknas caféer, det saknas allt som vanligen drar människor till en stadskärna. Utanför de få byggnader som faktiskt skulle kunna kvalificera som affärer har man dekorerat med färgglada flaggor som om möjligt gör synen ännu sorgligare. Högt över “pilträdens huvudstad” som Pyongyang också har kallats flyger en ensam häst, statyn av Chollima, hästen som var för snabb att ridas, och vars namn nu också representerar nordkoreanerna själva.

Då du besöker statyer, monument och gravar förväntas du stå på led. Med ansträngt allvarliga miner radas vi upp. Ibland ska man gå fyra i rad, ibland räcker tre. Om utrymmet tillåter gärna åtta i bredd, bärande på cellofanark slagna runt några enstaka blommor. Nordkoreanerna excellerar i ordning, och mellan de unga skolbarnen och grupperna med soldater finns ingen skillnad i militärisk disciplin där de uppställda väntar på sin tur att närma sig en staty. Icke så vi turister.

Efter bara några sekunder har vi tappat både lusten och takten, och sprider ut oss som förvirrade dokumentärfilmare gömda och glömda bakom våra kameror. Individualisterna möter kommunisterna, och deras kollektiva respekt känns bitvis värdigare än den västerländska buffliga turismen där jaget och ens egna reseupplevelser härskar.

Nordkorea är svårt, för du drivs av en längtan att dokumentera, att fotografera allt när du äntligen kommit till ett av världens mest otillgängliga länder. Samtidigt vill du respektera människorna du möter, och heller inte uppröra guiderna som säger vad du får fota och inte. I början av vår resa var det strikta regler som gällde. Inför varje fotografi skulle vi fråga om lov, men efter bara någon dag började det automatiskt att tänjas på regler. Ett ”Ja, det går bra” gällde i tio, femton minuter fast landskapet utanför ändrades markant.

Istället började vår ledarguide att rigga scenerna. Plötsligt kunde han gå bort till en mindre lastbil och ilsket grälande på passagerarna på flaket dra för förhänget längst bak. Vad det var vi inte fick se och fota fick vi aldrig veta. De flesta bilder ni ser från Nordkorea är en blandning av foton ”skjutna från höften”, foton tagna med guidens tillåtelse, och en del guldkorn är bilder av nordkoreaner som själva godkänt eller till och med bett om att bli fotade.

De som har rest i Kina och Japan är bekanta med den entusiasm som där visas inför fotografering, och är man dessutom blond västerlänning är chanserna stora att man poserat på kort i månget asiatiskt fotoalbum. I Nordkorea händer det bara några gånger att nordkoreaner ber resenärer i vår grupp om ett gemensamt förevigande, men jag är ändå överraskad att det händer alls. Själva ställer de snabbt upp om man frågar, men det känns inte så spontant, och de går fort därifrån. ”Konfucianister,” säger Mr Jang. ”Registrationsrädsla,” tänker jag.

Inför resan fick jag bland många råd förklaringen att nordkoreaner helt struntar i utländska besökare, och att jag inte skulle förvänta mig någon vänlighet. Det är fel. I stunder av spontan ögonkontakt har jag utbrustit i ett hej, och inte sällan fått en lika nyfiken hälsning tillbaka. I strikta led av militärer har plötsligt huvuden vänts, och händer vinkat. Barn har spruckit upp i glada leenden och vinkat efter vår buss då den lämnat skolan de går på, och i tunnelbanan har en man nyfiket bett om att få bli fotograferad.

I Manyongdae nära den plats där Kim Il Sung sägs vara född, träffar vi på en utsiktsplats plötsligt tjugo soldater. Mr Jang stelnar till och säger att vi inte ska titta eller fota, men första majfirandet har lättat på gränserna, och plötsligt återfinns en av turisterna mitt inne i gruppen av unga soldater, medan kameran går från hand till hand. Huruvida Mr Jangs puls sedermera återgick till det normala ska jag låta vara osagt, men faktum är att denna högtidsdag var mycket populär både hos koreanerna och hos de turister som brukade alkohol. Under dagen besöker vi flera parker, och ett berg där picknick är den gemensamma nämnaren hos besökarna. Gamla damer i sina vackraste traditionella kläder sjunger av hjärtans lust, men då bandspelaren har hakat upp sig blir det bara en och samma sång, en tacksång till den store ledaren.

I del ett skrev jag om förmaningarna vi fick att inte ta med presenter med amerikansk anknytning, inte ha med några böcker som beskriver landet, eller visar något av västvärlden. Säker i min uppfattning om att allt som rörde ”US imperialists” var en dödssynd skrattade jag pedagogiskt åt den ”Korea Cola” jag hittade på en rastplats. ”It’s not likely you’d have Coca Cola!” sa jag artigt till expediten som lite försynt tittar tillbaka och upprepar ”Coca Cola?” varpå hon sträcker sig under disken och glatt radar upp burk efter burk av världens mest kända varumärke, symbolen för all kapitalism, äkta västerländsk Coca Cola.

Längs stranden av Taedong ligger USS Pueblo, ett trotsigt litet fartyg, erövrat från den imperialistiska fienden, om koreanerna får säga det själva. Överhuvudtaget präglas hela besöket vid Pueblo av vad koreanerna själva säger, men det är en intressant baksida av historien som visas upp. Fartyget påträffades på nordkoreanskt vatten, och besköts och bordades. Till historien hör att Nordkorea tillskriver sig vidare sjögränser än vad den internationella standarden anger. Ansvarig nordkoreansk befälhavare, som givetvis inte talade engelska, ritade enligt historien en stornäst man på ett papper, följd av ett frågetecken, för att få reda på hur stor besättning spionskeppet förde.

Huruvida frågetecknet var koreanskt eller amerikanskt framgår inte av historien, men de 82 överlevande amerikanerna tillfångatogs, och hölls i Nordkorea i nästan ett år, innan USA:s president Johnsson äntligen gick med på utbyteskravet, en offentlig ursäkt. USA krävde utöver besättningen tillbaka, även att skeppet skulle återlämnas, men än i dag smyckar hon strandkanten i Pyongyang. I den faktiskt relativt trovärdiga koreanska versionen ska den tillfångatagna besättningen tidigt börjat uttrycka antipatier mot sin regering, och skall enligt uppgift ha gjort det även efter hemkomst. Lika många rapporter hävdar att det inte alls var ett fall av det senare berömda stockholmssyndromet, utan att besättningsmännen svältes, torterades och utsattes för skenavrättningar under sin tid i fångläger, och omedelbart tog tillbaka alla sina bekännelser när de släpptes till Sydkorea.

En höjdpunkt på resan är besöket i the Childrens Palace, en enorm byggnad med en osannolik design bestående av färgglada ljusslingor, akvarium, (ljuskronor). I rum efter rum tränar ungdomar dans, handarbete, sång eller olika instrument. Till skillnad från Sverige där det är viktigare att deltaga än att vinna finns här inget utrymme för misstag. Från fyra års ålder uppträder de tillsynes felfritt, och när vi får se ett fullfjädrat och professionellt uppträdande på skolans stora scen som i Europa knappt matchas av vuxna artister slits vi mellan att applådera de otroligt talangfulla barnen, och att sörja deras uppenbart förlorade barndom.

En av de allvarligaste platserna i Pyongyang är Kumsusan Memorial Palace, en enorm och kantig byggnad som under Kim Il Sungs levnad innehöll hans bostad och kontor, och nu har den morbida uppgiften att agera gravkammare. Nordkoreaner från hela landet besöker platsen där deras fortfarande regerande, döde ledare ligger balsamerad på lit de parade. Här är alla klädda i sina finaste kläder, ingen skrattar eller ler, och på de oändliga rullbanden som leder in i byggnaden står man still och begrundar.

Kim Il Sung ingår i en liten skara på enbart fyra statsledare som balsamerade visas upp i mausoleum, de tre övriga är inte förvånande Vladimir Lenin, Mao Zedong och Ho Chi Minh. Tvärtemot ryktet som säger att utlänningar inte får se den döde ledarens kropp, släpps vi hela vägen in till den glasade kistan, och ombeds att buga tre gånger.

En av de sista kvällarna i Pyongyang är Mr Jang mycket hemlighetsfull. Han skyndar på oss ut i bussen och guidar chauffören till stranden av Taedong när skymningen fallit. Över Juche Tower på andra sidan vattnet utbryter ett mindre, men trevligt fyrverkeri, och Mr Jang har svårt att dölja sin förnöjelse för oss. Dels för att han hunnit visa oss skådespelet, och dels som han själv säger; ”Jag är en lycklig man, för jag har sett fyrverkerier två gånger.”