The Nevis Bungy-jump

Under Thomas resa till Australien och Nya Zeeland passade han på att prova på en av de mest berömda extremsporterna av vår tid. På Nya Zeelands södra ö finns ett av världens högsta bungy-jump, ”the Nevis”. Thomas berättar i denna artikel om sina känslor inför, under, och efter hoppet. Det finns ögonblick i livet då man undrar vad fan man håller på med. Då man tänker efter för mycket och säger till sig själv, ”du din galna jävel, vad fan sysslar du med? Åk hem och lägg dig!”

Men människan sägs ju vilja göra omänskliga saker. Och de flesta tänker nog ovanstående tankar innan de t.ex. hoppar ut från ett flygplan som befinner sig 4000 meter upp i luften. Tänk efter lite. Åka upp i ett flygplan för att sedan hoppa ut från det. Från 4000 meters höjd! Eller att stå med 134  meter luft under sina fötter. Ta ett litet hopp ut och försvinna ner. Med ett jäkla gummiband som enda skydd! Fruktansvärt onödigt, omänskligt (vi är för tusan inte gjorda för att flyga), ganska dyrt och alldeles, alldeles…. Underbart.


 
Ett av världens högsta, kommersiella bungy-jump, ”The Nevis” finner man utanför Queenstown på Nya Zeelands södra ö. Dit åker mängder av turister varje år för att hoppa nerför 134 meter i ett av de mest omtalade utomhusaktiviteterna i hela världen. Man hoppar från en gondol som är fastspänd i kablar som sitter stadigt fast mellan två berg. För att ta sig ut till hoppstationen åker man med en liten lift, och har man inte haft svindel innan så lovar jag att man får det nu.

Jag betalade (oktober 2005) ca. 1100 svenska kronor och då ingick förutom hoppet transport (inte möjligt att ta sig dit på egen hand) och en T-shirt. Om man vill köpa en DVD med sitt hopp får man lägga till ca. 250 kronor. Det kan det vara värt, även om de verkligen vet hur man tar betalt av turister.
 
Det jag tyckte var lite jobbigt den dagen jag skulle hoppa var den eviga väntan. Man blev upplockad utanför turistbyrån i Queenstown. Efter invägning och diverse, bar det då av mot själva hopplatsen. Resan dit tog en ganska bra stund, runt en timme. Stämningen i bussen var förväntansfull men något nervös. Kanske inte så konstigt då de flesta väntade sitt första bungy-jump, och detta i ”The Nevis”. Snacka om att gå ut hårt! När vi efter en sjukt vacker åktur bland fantastiska landskap kom fram, gick gruppen till utsiktplatsen där man för första gången inser hur högt det är. Många sa högt ”Aldrig i livet!” eller ” Ska JAG hoppa nerför där? Hellre dör jag!” Själv höll jag mest tyst och mös  nervöst för mig själv. Min tillfälliga reskamrat som var med försökte hålla låda men jag såg på honom att nervositeten kröp på. Jag kan inte klandra honom.
 

Efter detta första intryck av det som skulle komma kontrollvägde vi oss igen. Allt för att det verkligen ska gå rätt till. Och personalen gjorde ett säkert intryck. Skönt! Efter en liten snabb genomgång åkte de första personerna ut mot hoppstationen i den lilla gondolen.  Jag tillhörde inte den första gruppen så jag stod kvar på fast mark medan jag såg den lilla linbanan gunga iväg över det stora gapet mellan de två respektingivande bergen. Härifrån ser jag också den första hopparen göra sig redo. Han blir fastspänd, går ut mot den lilla avsatsen, tar sats och heeeeere we go!!!…. Inte! Han tvekar en gång. Ny nedräkning, nu då! Nej, han tvekar igen. Så håller han på medan alla andra hoppare står och stampar. Det enda man vill är ju att hoppa och få det överstökat.

Efter fem minuter ser jag från min säkra plats på utsiktsplatsen att han tar ett ordentligt hopp och flyger med en rasande fart ner mot marken. ”Fan, det är nog ganska högt!” tänker jag med skräckblandad förtjusning. Efter en stund är det dags för mig och några till att åka ut till hoppstationen. När min grupp väl har kommit ut är det en ny väntan på alla hoppare som hoppar före mig. Vi var ett tjugo-tal som hoppade och man går i viktordning. Tyngst går först och jag var ungefär i mitten, så det blev en liten väntan. Ju närmare min tur kom desto mer kändes det. Speciellt då de flesta hoppare efter den första hoppade utan tvekan. Att se hoppare efter hoppare försvinna ner mot marken, komma upp, helt omtumlade är lite småjobbigt då man vet att det snart är ens egna tur.
 

Hoppet då? Hur känns det att stå där med 134 meter luft nedanför sig? Jo, det känns kan jag lova! Egentligen var den enda tanken jag hade ”Hoppa för guds skull. Det blir bara värre om du tvekar!”.

Jag tvekade någon enstaka sekund efter instruktörens nedräkning, men sedan tog jag ett enkelt litet kliv. Ett enkelt litet kliv var det enda som behövdes för att jag skulle känna vinden trycka mot mitt ansikte, känna marken komma mot mig med en rasande fart. För det kändes nästan som om marken kom emot mig och inte tvärtom som det verkligen var.

8 sekunder fritt fall. Så lång tid tar det innan man är nere och vänder första gången. Sen gör sig gummibandet påmind om sin arbetsuppgift. Man slungas okontrollerat upp igen, ner igen, upp igen, ner igen, upp igen, ner igen. Man känner sig euforisk och jag skrek jag rakt ut. Underbar känsla. Det hela slutar med att man hissas upp och snart är man tillbaka på fast mark.
 
Lite fattigare men helt klart en omtumlande erfarenhet rikare. Om ni är beredda att kasta ut pengar för att kasta er själva nerför 134 meter, testa ”The Nevis bungy-jump”!

9 kommentarer på The Nevis Bungy-jump

  1. Tess

    Haha, jag kanner verkligen igen mig i hela upplevelsen. Visst har du ratt, dyrt och galet och mycket vantan, men alldeles underbart!

  2. Mari

    Helt klart en av höjdpunkterna (fniss) på resan till NZ!
    En fantastiskt, underbar känsla!!

  3. Kalle Eliasson

    Trevlig läsning… hoppade samma hopp för några år sedan. Då hette det ”nevis highwire” tror jag, men dom kanske har bytt namn? anywho, galet läskigt var det iallafall, men jaefligt kul oxo.

  4. Christoffer

    Fan jag fick ju hog puls bara av att lasa och tanka pa det. Ska till NZ och har absolut tankt kasat ut lite pengar i luften.

    Har last om AJ Hackets Thrillogy, ngn som har provat dessa tre hopp och vet om det ar vart?

    Tanker aven prova Skydive i Auckland om jag har pengar over nar jag kommer dit. Ngn som provat?

  5. Daniel Peterson

    Trevlig lasning:D

    Christoffer, jag gjorde thrillogyn for bara nagra sagar sen, det var skoj, man far hoppa 3 hopp for 350 $, nevis kostar ju 210 for ett hopp. Gor man bara ett hopp ska man ju absoult valja nevis highwire.
    Hoppen i thrillogyn ar sa olika, jag tyckte det var vart det!

  6. Majskolven

    Roliig lääsning däru:)) fick mig på bättre humör, själv är jag skräckslagen för vad som ska hända inom exakt en fucking vecka!; nämligen inget annat än BUNGY JUMP!:S och inte vart som helst heller, utan i ”The Newis” XD haha men nu är man ju intee alls likaa rädd längre:))) tackar få man gö, för en TrevligTrevlig lääsning=) DU FÅR MIG PÅ BÄTTRE HUMÖR, säger jag bara;)Tackar ännu en gågn<333

  7. Victor Lombard

    Bra artikel.. Man känner igen sig.. Det var en sjuk känsla att stå där med 4 sek fritt fall framför sig.. Nu är det gjort iallafall.. gör nog inte om det igen, kanske i Sydafrika iof, där världens högsta hopp finns! Men inte mer än det då..:)

  8. björn s

    Ska till aus och nz nu i vinter/vår. är sjukt jävla sugen på bungyjump. de pirrar i magen bara man läser det du skrivit..

  9. Robin

    Testade själv detta hopp för cirka 2 veckor sen under min vistelse i NZ och Queenstown. Fick med detta hopp i ett combo-erbjudande med skydiving. Aldrig vart så nervös för något som jag var inför detta kvällen innan jag skulle hoppa. När man väl kom ut på den lilla avsatsplankan svartnade det för ögonen och svindeln var ett faktum. Bara turen upp för berget till själva stället var en upplevelse utöver det vanliga. Redan då började jag fråga mig själv vad fan jag hade gett mig in på. Tvekade lite innan hoppat då verkligheten blev ett faktum. Men jag tog tag i min rädsla och besegrade den när jag väl kastade mig ut. Jag tyckte hoppet gick otroligt snabbt, hann knappt fatta vad som hände. Det jag kommer ihåg är hur man ser floden och nedre delarna av bergskedjan närma sig med en otrolig fart och tanken att man snart skulle dö flög upp i tankarna sen kände man hur man bromsades upp av linan. Mycket behagligare än vad jag föreställt mig. Trodde det skulle dra till mycket hårdare runt fotlederna men så var inte fallet. En grymt kul upplevelse rikare var jag glad att nå fast mark igen när det var över. Första och antagligen sista gången jag testar bungy-jump men kul var det!

Svara till