Tongariro Crossing – En vandring i Mordor

Thomas reste runt i Australien och Nya Zeeland för ett par år sedan, och provade på bl.a. Bungy-jump och vandring. I dagens artikel berättar han om hur han vandrade i landskap ur Sagan om Ringen och lät sig fascineras av den otroliga natur ”Mordor” hade att erbjuda.

Många som besöker Nya Zeeland är ute efter att få uppleva de fantastiska miljöerna och inspelningsplatserna från Peter Jacksons filmtrilogi ”Sagan om Ringen”. Den vackraste och häftigaste jag besökte var ett bergsområde i närheten av Taupo på den norra ön. Där gjorde jag en heldagsvandring i ”Mordor”, orchernas  och Saurons hemmaplan i filmerna. Jag fick uppleva en dag med fantastisk och storslagen natur.

Runt hela landet kan man besöka inspelningsplatserna och det finns en stor turistindustri inom området. Det kostar en del att besöka ställena, givetvis för att arrangörerna vet att turister betalar pengarna men också för att platserna inte sällan ligger på naturskyddade områden. Så, en viss del av summan går också till att bevara dessa platser. Att Nya Zeeland vill ha sin natur i så fint skick som möjligt förstår jag. Att resa runt i landet är som att resa runt i en naturlig saga. Berg och dalar, fjordar, gröna kullar, glaciärer, fina stränder, regnskog. Allt kan hittas, det är bara att åka omkring och häpnas över allt den storslagna naturen har att erbjuda.
 
En dag i oktober 2005 bestämde jag mig för att boka en vandring i det som var ”Mordor” i filmerna. Jag befann mig i den lilla mysiga staden Taupo på den norra ön och efter några dagar av festande och slappande kände jag för att sträcka på benen och ge mig ut på äventyr. Först funderade jag på att boka en tvådagarstur med övernattning i en liten stuga på vägen, men p.g.a. olika anledningar bestämde jag mig för att bara åka över dagen. Det visade sig vara en fantastisk heldagstrekk som tog ungefär 8-9 timmar att genomföra.
 
Bussen som hämtade upp oss tidigt i ottan var full med förväntansfulla vandrare utrustade med rejäla kängor och ryggsäckar med nödvändiga ting såsom matsäck, tröjor och massvis med vatten. Efter någon timme eller två var vi uppe vid startpunkten av vandringsleden. En buss med rastlösa själar gick ut, tittade på den lilla skylten som visade riktningen och började gå sakta mot de höga bergen en bit därifrån.
 
I början var klungan ganska samlad, vilket var lite tråkigt, men ganska snabbt började man se vilka som hade någorlunda bra kondition och vilka som mest hade legat på sofflocket därhemma. I klarspråk betyder det givetvis att snart kunde man gå relativt ostört eftersom de flesta splittrades. Om detta beror på antalet vandrare just denna dag eller inte låter jag vara osagt.

Den första biten visade sig vara ganska flack och enkel. Jag andades in den härligt friska och ganska kalla morgonluften och tänkte på alla saker jag upplevt under min då pågående resa. Jag gick runt och dagdrömde och hade det väldigt bra då jag plötsligt kände hur marken liksom började luta uppåt på något konstigt vis. Jag vaknade upp ur min dagdröm, tittade upp och såg att berget som verkade ganska långt bort från en början helt plötsligt var under mina fötter. Jaha, då är det väl dags att börja kämpa, tänkte jag samtidigt som jag drog en suck som kanske verkade innehålla en uppgiven ton men som i själva verket innebar att jag förberedde mig inför något jag gillade. ”Värre saker har jag klarat av” tänkte jag och började bege mig uppåt med korta, bestämda steg.
 
Halvvägs upp började man se snön breda ut sig mer och mer, och när jag efter en timme eller två hade besegrat berget var nästan hela marken snötäckt, men det glömde jag snart bort när jag såg vad utsikten hade att erbjuda. Med ”Mount Doom” från filmen alldeles bredvid mig tittade jag ut över ”Mordor” och allt vad det innebar. Mil efter mil med böljande landskap. Egentligen inte särskilt grönt och vackert i låt säga, bästa ”Sound of music-anda”, men ändå så fantastiskt storslaget och makalöst maffigt trots den mörka anton Tongariro National Park inger. Omgivningen ingav minst sagt respekt!
 
Vandringen fortsatte, efter en stunds häpnadsväckande utsiktstittande, på en slags stor platå som på nåt sätt låg inklämd mellan stora berg. Den flacka marken var skön att gå på efter klättringen en stund tidigare. Långt där framme såg jag återigen ett berg, om än inte lika högt, som jag förberedde mig på att bestiga. Jag laddade genom att prata om jättedåliga amerikanska komediserier med en halvgalen belgare. Efter att ha utvecklat konversationen till att istället bara prata om amerikanska komediserier som inte är fullt så dåliga kom vi fram till berget som visade sig vara en sluttning som inte alls var så jobbig som jag först trodde.
 
Jag snabbade på eftersom jag var väldigt nyfiken på vad som väntade bakom krönet. När jag stod på toppen av krönet stod jag mellan det nämnda krönet och en rejäl backe som sluttade neråt. Inte nog med att det var rejält brant, backen bestod bara av mycket lös lösgrus, nästan sand. En utmaning då man måste gå på sidan och nästan glida ner. ”Fan va kul” tänkte jag när jag tog beslutet att jag kollat färdigt på den nya utsikten som hade uppenbarat sig. Den var för övrigt inte dålig den heller, bestående av 3-4 vulkansjöar längst ner samt en vulkan på ena sidan.
 
Jag började koncentrerat ta mig ner för sluttningen i den lösa vulkansanden. Jag låtsades att jag var Frodo som försökte fly från onda orcher men slog snabbt bort tanken när jag kom på att det faktiskt var ganska fånigt.
 
Det var inte lika ansträngande som att ta sig uppför, men det krävde koncentration, och när jag efter en stund var halvägs nere tröttnade jag och sa till min vän belgaren att jag faktiskt också ville prata om bra amerikanska komediserier. Därför slog vi oss ner för att inta vår fantastiska medhavda mat bestående av för gamla ostmackor insvepta i gladpack.
 
När vi satte oss ner på marken en bit från vulkanen märkte vi att marken redan var uppvärmd. Som om någon redan hade suttit där och värmt upp platsen. När vi slog ihop våra geniknölar kom vi på att det givetvis var vulkanen som värmde upp våra platser. ”Fan va coolt” tänkte vi samtidigt som vi fortsatte vår diskussion om serier. En stund senare tänkte jag för mig själv att det nog inte var så coolt egentligen, utan mer en naturlig självklarhet. I alla fall åt vi klart och tog oss ner den sista biten.

Vulkansjöarna som fanns längst ner där vi nu befann oss var i en härlig blandning mellan spygrön och azurblå. En härlig kombination som gjorde att vattnet såg så där underbart magiskt och giftigt ut. Efter en stund uppenbarade sig en sjö till, denna gången en som var mycket större och som såg ännu giftigare ut. Nu ville jag se mer än bara vulkaner och vulkansjöar så jag gick med raska steg vidare mot en del som såg väldigt flack och snöig ut. Jag halkade omkring i den isiga upptrampade stigen som såg ut som en lång orm från höjden jag hade varit på innan. Denna del var dock inte så lång och snart kom vi åter fram till en plats som erbjöd en grym utsikt. Denna gång över Lake Taupo. Obeskrivligt vackert! Det är det enda jag säger. För som sagt var det obeskrivligt vackert.
 
När vi ett tag hade varit knäpptysta och njutit av stunden fortsatte vi vandringen som nu skiftade utseende. Den annars så kala och mörka miljön byttes ut mot mer växtlighet, och eftersom vi ständigt gick neråt blev det mer och mer gräs, mossa och till slut skog. Den sista timmen när vi gick genom ganska tät skog var jag redan trött och faktiskt lite uttråkad. Dels fanns det inget spektakulärt att vila ögonen på längre, och dels hade jag och min vän från Belgien pratat om varenda jäkla serie som har producerats i USA. Jag kopplade helt enkelt på min robothjärna och tog stegen framåt utan att egentligen tänka.
 
Till slut kom jag och mina trötta ben fram till en vändplats där en del andra vandrare låg i gröngräset och vilade med sina äckliga fötter i vädret. Ganska snabbt kom jag fram till att detta var målet. Lättad och nöjd la jag mig raklång i solen och slumrade till ända tills jag hörde en buss som brummade. En buss som skulle ta oss tillbaka till Taupo.
 
Gillar man trekking i maffiga miljöer och sanslösa vyer är detta en självklarhet.
Tongariro Crossing ska upplevas om man är på Nya Zeeland. Glöm inte det!