Amazonas

Under ett besök i en djungellodge utanför Iquitos i Peru så är det inte bara djuren och de nattliga paddlingar som är intressanta.

Vi lämnar Iquitos för den tre timmar långa resan med plastracer uppför Amazonfloden. Vi färdas in på en biflod innan vi kommer fram och kan inta vår bungalow vid lodgen. Vi får även var sitt par gummistövlar för färden som väntar.

Därefter är det lunch och sen en lättare vandring på ett par timmar i regnskogen där vår guide visar oss många olika växter. Många av dem används också som naturmedicin, vilket intresserar min fru som är sjuksköterska. Ett träd med lianer ger oss möjlighet att leka Tarzan. Tyvärr blir det ingen snygg uppvisning för egen del, eftersom tyngdkraften är större än armkraften. Jag fattar inte att jag blivit så svag i armarna.

”Det är inte armarna som blivit svaga, det är du som har blivit tyngre” hör jag min fru säga med ett leende på läpparna. En hemsk tanke, men jag måste börja träna när jag kommer hem, eller i varje fall banta. Balanssinnet visar sig också vara under all kritik. När vi ska gå över stockar, vilka är utlagda över en liten flod, är jag nära att drulla i. Då är det två stockar i bredd halva vägen. Vi träffar på ytterligare ett vattendrag, nu med bara en stock och dessutom dubbelt så lång.

Guiden knallar över obehindrat och både Britt och jag gör ett försök men vänder redan efter ett par meter. Vi har ju alla pengar, resecheckar, biljetter och pass på oss. Skulle vi ramla i  blir det onödigt mycket problem. Det är pinsamt att inte klara av att gå på en tjock stock.

Guiden gör ett försök att ta en annan väg och vi följer efter medan han hugger sig fram med macheten. Plötsligt skriker han till och säger åt oss att springa tillbaka. Vi tror att det är en orm han sett men det är ett jordgetingbo han råkat hugga ner. Han får flera stick på huvudet, och bland annat ett på halsen. Jag tänker att det måste ha gjort ont och det svullnar upp ordentligt. ”Det ger sig nog tills i morgon” säger han.

Det blir att återvända till stocken och den här gången tar guiden oss i armen och leder över oss en efter en. Inte för att han skulle kunna hålla emot om man väl började luta men smårörelser kan han häva. Dessutom äe det en psykologisk faktor att ha något att hålla i. Djurlivet är än så länge inte imponerande. Det enda vi ser, bortsett fåglar, termiter, myror och annat småkryp är en liten apa.

Efter middagen kommer det några bybor paddlande i kanoter. Ryktet hade tydligen gått att det finns en sjuksköterska i krokarna. Folk kommer med allehanda krämpor. En gubbe på vår lodge, vars pappa hade varit shaman (medicinman) översätter så vi ska förstå vad det är för problem. Tyvärr så är det mesta sådant som inte går att bota utan ett besök på ett sjukhus, till exempel bruten arm, men vi gör vad vi kan. Han som översätter är lite besviken på att de inte använde den naturmedicin som finns i djungeln och som han rekommenderat. Han är trots allt väl insatt i vad som hjälper mot vad. Dessutom är naturmedicinen gratis.

Det är med ett visst vemod vi ser byborna paddla bort i mörkret med sina krämpor kvar. Vi kan inte göra ordentliga undersökningar och vågar inte riskera att ge fel medicin. Hade i så fall troligen medfört att de kom beväpnade nästa gång. De får i alla fall lite råd och tips hur de ska sköta om skadorna. Till exempel ska mannen med den brutna armen inte paddla kanot, vilket han gör lik förbannat när de åker därifrån.
 
Ett par dagar senare bestämmer vi oss för att göra ett besök i en liten by i närheten. Ett par irländare som anlänt till lodgen kvällen innan följer med oss. Vi vandrar genom skogen och kommer fram till stockarna som vi hade sådant problem med tidigare. Där har en förändring skett och vi bara står och gapar. Ett räcke har satts upp med hjälp av träpinnar som körts ner i botten på vattendraget .

På dem har man knytit fast långa stänger. Det är inte något man lutar sig emot men ändå tillräckligt stadigt så att man kan återställa balansen om man skulle råka tappa den och det är tillräckligt. Det verkar som om byborna ville vara säkra på att vi kommer fram. Mycket riktigt, så har byborna hoppats på att vi ska köpa något av deras hantverk som de jobbat så hårt med. Vi gillar egentligen inte att hamna i sådana här situationer.

I och med sättet vi reser på kan vi inte dra på oss mer grejer än vad vi redan har, oavsett hur fint det än är. Någon liten grej kan vi ändå inte låta bli att köpa för det är i alla fall kul att ha med sig något som minne. Nu är det ju tur att irländarna är med och de inte är rädda för att släpa på grejer men så är de ute på en kortare resa.

Vi går runt i byn och tittar och vid en hydda grillar byborna en kayman. Vi smakar en tugga kaymankött som i smaken påminner om en blandning av fisk och kyckling. Läraren i byn visar sig vara en volontär från Lima.

Innan vi går letar vi upp de som varit på sjukbesök för två dar sen. Vi vill veta hur det har gått med deras skador. En har fått åka med speedbåten till ett sjukhus i Iquitos när de hämtade irländarna men killen med den brutna armen är kvar. Britt lindar om armen så stadigt det går.

Vi vill lämna lite medicin men ville att någon som hade lite läkarutbildning skulle ta hand om den. Det slutar med att shamanen får lite att lägga i sin annars tomma sjukvårdslåda.