Warszawa- från öststat till modern storstad.

I höstas besökte Julia för första gången på sex år sin mors hemland, Polen. Landet som tidigare, av många, räknats som öststat har nu blivit ett modernt land med ökad ekonomisk välfärd. Även det har haft ett pris, den gamla charmen finns inte kvar på samma sätt, när traditionella polska munkar byts ut mot internationell snabbmat…

Polen, Warszawa, öststat, kålsoppa och korvar, skrumpna gummor med huckle, mode á la resten av världen för tio år sedan, vakthundar och sist men inte minst, de gråa kommunistbyggda husen som flagnar och försvinner i smoggens dimmor. Eller? Vad har egentligen hänt i Polen under de sex år som jag inte varit där?

Jag landar i Warszawa en sen kväll i september. Genom rutan på en taxi ser jag ett centrum med breda gator som kantas av blänkande skyskrapor i glas och upplysta gallerior med neonskyltar som lyser upp natten. Mycket har förändrats sedan jag var här sist.

Vi bor hemma hos min moster i ett villaområde en liten bit utanför Warszawa. Kanske är det här som man tydligast ser de förändringar som skett. De nyrika polackerna har byggt om och renoverat sina hus till mindre palats och inredningen går i nordisk stilrenhet från IKEA. Som tur är finns dock en och annan spetsgardin och krucifix fortfarande kvar, och även maten är densamma! Ytan må vara förändrad men det polska surdegsbrödet, den hemmagjorda färskosten och rödbetssoppan smakar ändå som den alltid gjort. Och det gläder mig.

Det flesta förändringar jag ser är positiva för polackerna, men charmen är borta. Modernitet smakar ingenting, det luktar ingenting och lämnar inga minne efter sig.

När vi ska ta oss in till Warszawas centrum ser jag till min besvikelse att det gamla skrangliga tåget är utbytt mot en modern, tystgående vagn. Sätena är visserligen bekväma men jag kan inte låta bli att sakna de förr så röda och platsblanka sätena med hård puckel i ryggen som stöd anpassad för en svank, tillhörande en liten, liten gumma och inte en lång kvinna som jag mätt med dagens mått.

På stationen väntar nästa besvikelse, den lilla gumman som alltid stått med sin vagn full av munkar är spårlöst försvunnen och istället finns där ett Falafelhak! Falafelhak kan jag besöka i varje storstad men polska munkar är mer sällsynta. Som tur är finns det mängder av konditorier som serverar de polska läckerheterna och mamma och jag ger oss iväg mot hennes favoritställe. Kaféet är ett av de finaste och dyraste i Warszawa och något min mamma mest drömde om som liten, men eftersom kronan är mer värd i Polen känns priserna nu helt acceptabla.
 
Kaféet har en buffé av bakelser som nog ger de flesta kunder beslutsångest. Min blick går fram och tillbaka mellan blåbärsbullarna, Napoleonbakelser, ostkakor, chokladpraliner, nötkakor, klenäter och fruktpajer. Till slut stannar min blick en gigantisk chokladboll, en Badejerka. Någon som däremot inte behöver fundera länge över vad hon ska ha är mamma, för Makowiets, kakan med fyllning av vallmofrön har alltid varit det självklara valet för henne.

Vi slår oss ner, bland de andra kunderna som till största del består av äldre damer, och blir genast serverade av en ung man klädd i stärkt skjorta och pressvecksbyxor.
 

Sedan jag var i Polen senast må det ha hänt mycket, men under de decennier som passerat sedan min mamma föddes här har landet helt förvandlats. Från efterkrigstidens grå betonghus, kafferansonering och timmar av köer för att köpa kött och bensin, är nu Warszawa som vilken annan Europeisk storstad som helst, på både gott och ont.