39 somrar senare låg jag covidsjuk i sovrummet o blickade ut över mitt vackra hemland, Sverige. Så många gånger o år av längtan bort hade lett mig till en stor omfamning av att landa ”hem”.
Helt avskalat, sårbart o naket kunde jag orkeslöst men storslaget omfamna hur alla år av nyfiket sökande i olika filosofier, timmar av meditation o yoga samt djupdykningar av möten, böcker, musik o drömmar landade i bröst o själ. Här o nu kunde jag o ville jag leva, på riktigt. Så jävla vackert!
Sverige kändes finare nu än någonsin förut. Det var som att all grönska fullständigt exploderade o i samklang med lugn gav den svängrum till helt nya toner. Skogen höll om o andades samtidigt. Blommor o bin samsades som aldrig förr o när regnet dånade mot taket slog hjärtat i bröstet frivolter o jublade åt den makalösa kraft som jorden o vår natur besitter. Så jävla liten jag är, tänker jag ofta samtidigt som jag är så ett med vårt stora oändliga universum.
Jag reser nu inåt, hem, landar.
Längtar efter att bli frisk då nya äventyr väntar. Bergen kallar. Jag vill samla fler steg, vandra, ta det varsamt, meditera o andas.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.