Tack Ungern för denna sommar

Sista baddagen i Ungern och vi njuter faktiskt. Idag var första dagen vi kom upp från vattnet och började frysa lite. Underbart!
Älskade oblyga unge för dialog med kleti och pleti på engelska, börja bli riktigt bra på det. Våga är ju största steget.

Mulles klocka har gått sönder så får ni några nödanrop från honom så behöver ni inte stressa upp er. Så fort den är på skickar den hej vilt sådana.  Kanske värmen som fått klockan att balla ur, min telefon jämrar sig titt som tätt också att den måste ha kyla och stänger ner sig.

Hon vill så gärna läsa hemspråk på skolan nästa termin så hon vill lära sig ungerska, har inte orkat lära henne det då det är ganska liten skara som pratar det, men kanske sätter igång ordentligt nu då hon önskar själv.

Det är ganska kämpigt att vara den enda som pratar ungerska i gänget och vara spindeln i nätet. Alla pratar med mig och frågar vad som händer, och gärna samtidigt i munnen på varandra. Att alltid översätta för att involvera alla så man är faktiskt ganska slut mentalt efter tiden här. På sätt och vis är det bra när vi är i annat land då är både jag och Mulle på samma nivå och kan bidra lika.
Men så klart blir det resor hit så länge papsen finns kvar och i grund och botten gillar vi det. Vi utför förbättringar varje år för att få en mer njutbar tillvaro. I år har vi haft mörkläggningsgardiner med oss och kompletterat med en extra fläkt. En vacker dag är också toaletten bytt, men vi är försiktigt optimistiska.

Vi packade ihop det mesta under kvällen och tog oss tid till ett restaurangbesök. Jag hittade en gammal klänning i garderoben här som jag hade i slutet på 90-talet. Med lite gummiband i ryggen hade Lawa den som ”lyxig röda mattan klänning” till restaurangen.
Hon är för övrigt inne i en sopp- period och går inte att övertala till något matigare.

Jag har längtat efter att dricka cava hela resan men av olika anledningar har det inte blivit av innan. Men idag fick jag avsluta Ungernvistelsen på pappas balkong med Cava och blixtar på himlen. Dock väldigt långt bort då vi inte ens hörde muller, men det är så platt här så att man ser till och med ljuset i Budapest i horisonten och dit är det 10 mil.

Ett känslosamt hej då fick avsluta besöket hos pappa, alltid kämpigt att lämna någon som står en nära så lång bort. Man vet inte OM och NÄR man ses igen ♥️

Nu bär det av mot Krakow,
Witaj Polsko!