En upplyftande dag

Uppe i ottan, frukostfrossa och sen avhämtade av våran chaufför Nuwan och i väg åt… har ingen aning vilket håll!

Den slingrade skumpiga vägen förde oss ut de tio milen till Sigiriya, den 350 meter höga lejonklippan ute i djungelväxtligheten.

Vi hann i alla fall titta på de lägre delarna och springa på en vildkrokodil innan Sören måste vila sig i form.

 

Fortsatte på egen hand. Vilket borde stå som lögnmarkerat här i texten: hur många hundra som helst ville kolla på hela klippan samtidigt. Plus två gängliga guider som valde att i stort sett bära upp mig, lyfta mig, för klippan. Det finns många sätt att tjäna pengar. Det finns även sätt att flå folk på pengar. Jag tänker inte skiva hur mycket, jag skäms.

Så på egen hand var det inte tal om.

Förutom att den sandstensklippan är intressant så som klippa så var den en tidigt maktcentrum på ön. I dag listad på Världsarvslistan.

Jag måste kommentera att hela området är ett resultat av fin stadsplanering och landskaparkiteters kloka hjärnor anno runt Kristi födelse.

Jag skippade den övre biten: tvåfilig kö i en vindeltrappa är inte min grej. Sa jag att den såg rostig ut. Den var bergis jättebräcklig.

Så grabbarna lyfte ner mig igen.

Sen skumpade vi de tio milen hem igen genom bergslandskapet.

Efteråt tittade jag på kartan och vi hade åkt rätt norr ut. Fördelen med de dåliga vägarna är att det går inte att åka fort. Då ser man så mycket mera.

Sigiriya, lejonklippan.
Förr var hela sandstensklippan formad som ett lejon.
Stadsplanering av hög klass: trädgårdar och vattenträdgårdar vid klippans fot
Sista biten upp på klippan och dess tempel på toppen

 

About Mia Mathiasson 166 artiklar
Numera medelålders. Reser inte längre med barnen, reser med min blivande man och så har jag gjort sedan sex år tillbaka - men inte varit så flitig på att skriva.

Var den första som kommenterar

Svara till