Mitt Rwanda

Jag promenerar genom centrum och känner hur det börjar blåsa upp. Inom tio minuter kommer regnet att piska husen, gatorna och människorna. Gatorna börjar tömmas och de färgglada paraplyerna fälls upp, man försöker i möjlig mån att undkomma regnet. Jag stannar upp, ser mig omkring och försöker insupa känslan, känslan av att stå på en gata i Kigali, i mitt älskade Kigali som jag snart kommer att lämna.

Rwanda har varit mitt hem de senaste månaderna, ett hem under en tid då jag blivit förälskad i ett land, en stad och ett folk. Rwandier är otroligt stolta människor. Historien kommer de alltid att bära med sig, till viss del kommer den ligga dem i fatet. Men sättet som många rwandier har tagit tag i sina liv och fört dem framåt, efter år av konflikt och ett folkmord som chockade världen, fyller mig med vördnad och beundran.

Efter tidigare utlandsvistelser har jag insett att det jag i efterhand saknar är svårt att sätta fingret på. Ofta går det inte att förklara för de vänner man har hemma, hur besvarar man egentligen frågan ”Så hur har du haft det?” när man skulle kunna tala konstant i timmar och ändå inte kunna förklara. Det rör sig ofta om en känsla, dofter, upplevelser, vänner, bekantskaper.

Här kommer ändå mitt försök att beskriva det Rwanda som varit mitt hem och som jag alltid kommer att sakna.

Rwanda är landet där en liten flicka står på andra sidan vägen uppe på kullen och tåligt väntar varje dag då jag kommer hem från jobbet. Innan jag oftast hinner upptäcka henne hör jag hennes ropande ”Mzungu! Mzungu!” (vit människa), inom några sekunder har hon samlat ihop sina vänner och en skara av varierande storlek står överlyckliga på krönet och vinkar. Jag vinkar tillbaka, skriker ”Ca va?!” och möts av jubel. Ibland ropar jag ett ”Mwirie!” och gensvaret blir öronbedövande. Barnen står kvar ända till jag stiger in genom porten, då fortsätter de att leka. Jag kan se dem från mina fönster; springandes bland fallfärdiga skjul, utan vatten, el och ordentlig toalett, sjungandes och skrattandes.

Rwanda är landet där ministrar, likt en svensk tonåring ringer upp sina föräldrar och lägger på i förhoppningen om att personen man ringde ska ringa tillbaka, här är det dock inte bara till vänner eller familjemedlemmar, utan givare, konsulter och ambassadörer.

Rwanda är landet där det faktiskt är coolt att dricka mjölk. Där människor mer eller mindre alltid har med sig den typiska halvliters mjölkpåsen i lunchlådan och de coola killgängen har en påse med mjölk i handen. Dessutom drömmer man om att en dag kunna köpa en modern ko istället för att ha flera ”traditionella” rwandiska kor (”modern ko” är den typ av kor som finns i Sverige och som ger cirka tio gånger så mycket mjölk som en ”traditionell ko”).

Rwanda är landet där det på inbjudan kan stå att ett möte börjar klockan åtta, men jag skriver upp nio i kalendern och är ändå först på plats. Rwanda är landet där en äldre skröplig kvinna fast tar min hand och leder mig över den tungt trafikerade gatan då hon ser att jag för en sekund tvekar vid trottoarkanten.

Rwanda är landet där DJ:arna på den populäraste nattklubben i Kigali hälsar mig välkommen över högtalarsystemet då jag stiger in genom dörren, där bartendern bjuder på tequila och då man går hem har man både tjejers och killars telefonnummer i fickan, med en vetskap om att hälften troligen kommer att höra av sig för att bjuda hem dig på middag till deras familjer.

Rwanda är landet där du säger ”ja” genom att säga ett kort ”Eeh” eller ännu hellre enbart marginellt lyfter på ögonbrynen och där ”fem” visas med knuten näve och inte fem fingrar.

Rwanda är landet där ärligt konstaterande är norm, oavsett om det rör din hy eller din vikt, här konstateras utan att lägga något större värde i uttalandet (”You have such bad skin!”, ”You are so fat!”, ”Men like you, it is because you have such big legs!”, ”Oh did your shoes break? It is because you are too heavy” – listan tar aldrig slut…).

Rwanda är landet där något så enkelt som att betala en Interneträkning kan kräva fem besök på tre olika kontor, eller där man får rådet att köpa en ny dator av internetleverantören då de inte riktigt orkar skicka ut någon personal.

Rwanda är landet där helgdagarna annonseras dagen innan via radio, må det så vara obligatorisk trädplanteringsdag.

Rwanda är landet där du behöver genomföra mer pappersarbete för att få ut din bil från tullen, än jämfört med att skriva en svensk doktorsavhandling.

Rwanda är landet där folk dyker upp sent eller inte alls, med ursäkten att det regnar (vilket det gör ungefär mellan september till december och februari till maj). Rwanda är landet där du alltid träffar någon du känner, eller känner till, eller snart kommer att lära känna, vart du än går.

Rwanda är landet som utgör ett hem åt bergsgorillorna, där majoriteten av befolkningen bor i dalgångarna i detta enormt kuperade landskap, där man mindre än två timmars körning från huvudstaden kan åka på safari och där människor vänligt skrattar åt tappra försök att säga någonting på kinyarwanda.

Men framförallt, är Rwanda hemmet åt ett folk som välkomnade mig med öppna armar och gav mig minnen och vänner jag kommer bevara resten av mitt liv.

3 kommentarer på Mitt Rwanda

  1. Inger

    Det var kul att läsa lite om Rwanda eftersom jag har ett fadderbarn där. Jag kommer nog att läsa även de andra artiklarna

Svara till