Fotbollsfeber på White Hart Lane

Tanken på en resa till England och Premier League hade legat och grott länge i Evelinas huvud. ”Varför inte göra slag i saken och åka på något som diskuterats med ett gäng vänner vid mer eller mindre varje sammankomst, men som ingen någonsin verkade ta tag i på allvar”.

Tanken på en resa till England och Premier League hade legat och grott länge i mitt huvud. Varför inte göra slag i saken och åka på något som diskuterats med ett gäng vänner vid mer eller mindre varje sammankomst, men som ingen någonsin verkade ta tag i på allvar.
 
Ett par veckor innan min sambo fyllde 30 år bestämde jag mig för att samla de fotbollsintresserade vänner vi har och försöka få med dem på en resa – en 30-årspresent till min ovetande käresta.
 
Efter att ha kollat runt om det fanns något intresse bland de andra fotbollsnördarna började så genast jakten på den perfekta matchen. Det skulle vara en match som trots allt inte fick bli hur dyr som helst, men som ändå skulle ge oss ett par mål, givande spel, publik och sång.

Första tanken var att det skulle bli billigast att boka flygresa och hotell för sig och sedan köpa biljetter till matchen via aktuell fotbollsklubb. Efter att via mail konverserat med en av de större bokningssajter som återfinns på internet kunde vi snabbt utesluta denna väg. De kampanjpriser dessa sajter har på flyg och hotell verka gälla enbart för ett visst antal flygstolar och om man är en större grupp är det mer eller mindre omöjligt att lyckas köpa en resa till kampanjpris. Ytterligare ett hinder vi stötte på var att matchbiljetterna bara släpptes cirka en månad före match, och eftersom detta skulle ges bort i present betydligt tidigare än så ville vi ju givetvis vara garanterade biljett.
 
I detta läge började vi leta runt bland företag som erbjuder paketresor speciellt till just sådana evenemang och hittade ganska snart ett som hade både bra pris och goda recensioner. Vi bestämde oss för detta och det dröjde inte länge förrän vi hade rubb och stubb bokat och bekräftat, detta trots att matchdagen helt plötsligt blivit ändrad och det nu rörde sig om helt andra dagar än de som vi talat om från första början. Vår återförsäljare löste det galant och vi var mer än nöjda. Flyg tur och retur, hotell under tre nätter och matchbiljett. Vi skulle äntligen få se Premier League från läktarplats!

En fotbollsresa till London behöver inte enbart innebära fotboll även om man utan några större problem kan tillbringa mycket av sin tid både på arenor och på charmiga engelska pubar som tycks visa fotboll eller fotbollssnack större delen av sin öppna tid.
 
Vi var på det klara med att vi ville se lite mer än bara fotbolls-London, trots att vi alla varit i staden vid tidigare tillfällen. Vi ägnade således en dag till att promenera från det trevliga och fräscha Hotel Sommerset i Bayswater där vi bodde, genom Hyde Park och bort till Russel Square för ett besök på British Museum. Detta museum är ett måste för alla som är i London och som inte besökt denna mäktiga byggnad med dess än mer imponerande innehåll.
 
En av de andra dagarna ägnade vi oss åt att vandra runt i Greenwich, en otroligt intressant och vacker stadsdel, där vi kikade på segelbåten Cutty Shark, Sjöhistoriska museet och observatoriet.
 
Men så till slut kom då äntligen dagen D.
 
Vi hade egentligen ingen aning om var arenan White Hart Lane låg, men efter att ha studerat ett par kartor så tog vi tunnelbanan till Seven Sisters och lyckades efter att ha frågat några om vägen hamna rätt. Som sig bör så var vi ute i Tottenham i god tid före matchen. Inte för att vi var rädda för att inte hitta utan snarare för att hinna insupa känslan av förväntan i luften. Den som har promenerat på Stockholms söder en eftermiddag då Hammarby ska ställa upp på Söderstadion kanske har ett hum om vilken känsla det var som vi var ute efter: känslan av spänning, av upprymdhet och av gemenskap – och mest av allt känslan av att få vara en del detta.

Riktigt allt kan man dock inte lyckas med, utan vi skymtade mest bara en och annan liten yid och fortsatte så vår jakt efter de gömda fansen.
 
Med förhoppningen om att hitta dessa över en pint dök vi så in på första bästa pub när vi började närma oss arenan. Vi blev något överraskade när vi klev in i slummens yttersta slum och där trängde vi ihop oss vid ett bord mellan väggar tapetserade med varningar om att bära kniv eller att använda droger.

Mellan väggarna ekade alldeles för glad och gäll reaggemusik på högsta volym, samma låt på repeat: om och om och om igen. När vi kastat en blick på klientelet insåg vi att dessa varningar förmodligen inte fyllde någon större funktion och trots att där fanns anslag om att de som angav gäster som brukade eller sålde narkotika skulle bli belönade så skyndade vi oss att dricka upp våra öl och gå ut från puben, utan belöning från angiveri – men med en erfarenhet rikare. Yidsen fanns någon annanstans och ju närmre arenan vi kom desto fler verkade dyka upp som från ingenstans.
 

 
Så helt plötsligt står vi där bland tusentals andra. Bland souvenirstånd, varmkorvgubbar och polishästar. Vi står där utanför White Hart Lane och det är nu det börjar.
 
Jag slår mig ned på min plats och har inte ens hunnit sätta mig tillrätta innan jag är överväldigad. Arenan är full till bristningsgränsen och ”Glory Glory Tottenham Hotspur and the Spurs go marching on” som ekar över planen tycks komma från varenda mun. Vartenda andetag i takt blir som ett vinddrag och varje klapp får mitt hjärta att slå en kullerbytta. Bredvid mig står en femårig liten huligan och skriker med i sången som han inte kan och försöker klappa i takt samtidigt som hans far ler lite generat mot mig och försöker få sin son att sätta sig. Det är nu det börjar.
 
In på planen kommer spelarna och de 92 spelminuter som följer går alldeles för fort. Där jag sitter vill jag aldrig att det ska ta slut och när Keane sätter en straff i 88:e minuten som ger Spurs den ledning de förtjänar känns det som ett krig med oviss utgång mellan publikens jubel och jublet inom mig.
 
När jag så passerar den sista polishästen, vänder ryggen mot White Hart Lane och promenerar ut på Tottenham High Road, så har längtan efter att återvända redan infunnit sig. Planen för nästa fotbollsresa har redan börjat formas i mitt huvud och jag vet att mina vänner som går där bredvid tänker precis likadant. Deras ansikten talar sitt tydliga, lyckliga språk. 
 
We will follow the Tottenham, Over land and sea (and Leicester) We will follow the Tottenham, on to victory

3 kommentarer på Fotbollsfeber på White Hart Lane

  1. Anna2

    Ja, jag håller med Henrik!

    Vilken present, hoppas sambon uppskattade det hela. Såklart han gjorde! 🙂
    Bra idé!

  2. Stefan

    Mycket bra present synd bara att ni gick och sågs Sp*** när ni kunde tagit tunnelbanan till Highbury istället.

Svara till