Ett möte med havets monster

Våren och sommaren 2005 reste Christer runt i Afrika, och var med om många fantastiska djurupplevelse. Tidigare har han skrivit om att se bergsgorillor i Rwanda, i denna artikel får vi leva oss in i hur han själv upplevde känslan av att bli nedsänkt i en bur i havet utanför Kapstaden, mitt ibland en flock hungriga stora vithajar.

Jag tänkte berätta om mitt möte med den mest fulländade mördarmaskin som någonsin funnits, vithajen. Det hela började med att jag strosade upp längs Longstreet som är Kapstadens svar på Khao san road, fast utan hysterin och alla hippies med dreads och hennatatueringar. Gåendes längs gatan tittar jag in i ett skyltfönster och får se en skylt med en vithaj på. Utan att ens tänka efter gick mina fötter in och jag efter. Jag pratade en stund med en trevlig dam som förklarade allt in i minsta detalj om hur man gör för att få se en vithaj, vilket visade sig i princip vara att betala henne en, vad hon ansåg vara, ansenlig summa pengar.

Jag bestämde mig för att iallafall fundera på den ansenliga summan innan jag slog till, och strosade vidare. Efter en hel del strosande därtill så blev det dags att gå ”hem” och få sig en bit mat. Väl hemma pratade jag med ägaren till mitt nya så kallade hem och diskuterade huruvida en vithajsafari var så korrekt att göra egentligen. Efter att ha kommit fram till att jag ändå inte visste om det var bra eller inte så bestämde jag mig för att jag ville se en best med blotta ögat. Den vänlige husägaren ringde ett samtal och bokade en tripp åt mig nästa morgon tidigare än jag ansåg vara mänskligt; ungefär vid sextiden på morgonen. Jag antar att man måste väl kanske lite få lida för att få skåda detta och gick med på det hela.

Följande morgon kom jag upp efter en rad svordomar och en tanke på vad som komma skulle. Jag tog med en ryggsäck med tjocktröja, kamera och ett par badbyxor, sen gick jag ut ur mitt rum och tittade upp på den kalla svarta morgonen. Jag satte mig på en trappa som var precis innanför grinden som låste borta den farliga gatan från oss sk resenärer i vårt nya trygga hem för stunden. Jag är vid det här laget efter flera månaders resande van vid sk ”afrikan time” vilket betyder att folk kommer och går precis som de vill.

Kan tillägga att den tiden passar mig ganska bra. Efersom jag var van vid detta tänkte jag inte på att han som skulle hämta upp mig var en halvtimme sen, men ett par cigaretter till i kylan senare så började till och med jag att fundera på var han höll hus. Efter en lång väntan insåg jag att loppet var kört och mannen som skulle hämta mig inte skulle dyka upp, det var då 1 timme och 30 minuter senare. Besviken för att min hajjakt uteblev ville jag inget annat än sova, men vid det här laget så hade ju en receptionist vaknat och skulle snällt ta reda på vad som försigick.

Givetvis var ju trippen inställd utan min vetskap. Besviken för att morgondagen skulle vara min sista på den afrikanska kontinenten så insåg jag faktumet att ingen vithaj skulle få ses, men den snälla receptionisten konstaterade att jag skulle vara hemma i god tid till flyget och vi bokade om samma procedur för morgondagen.

Följande morgon kom det väl lika många svordomar inför uppvaknandet som den föregående, men lite vana hade jag nu kändes det som. Jag gick till samma trapp och en vänlig herre tvärnitade utanför grinden så gott som omedelbart. Han presenterade sig som George och rivstartade iväg för att hämta upp ytterligare två personer som hade samma plan som jag för dagen. Ett vänligt småprat och en tupplur i en bil senare var vi iallafall framme vid bukten där bestarna skulle beskådas. Jag kände mig som ett barn i en godisbutik av att vara så nära nu. Vi fick gå in i ett hus där vi bjöds på en välbehövd frukost och en ännu mer behövd kopp kaffe.

Vi fick skriva på några obetydliga papper om att vi gjorde detta på egen risk och lite annat oviktigt innan vi gick ner till båten. Kaptenen som var en herre som hade jobbat med National Geograpics fotografer gav oss en massa tips och annat som kan vara bra att veta inför båtturen innan vi kastade loss. Han var vänlig nog att berätta för oss att det skulle vara stora vågor också, så om man var sjösjuk skulle man inte sitta på taket av båten som jag prompt fick för mig att göra. Efter ca 15 min var världsvane Christer inte längre så stöddig och gick ner från taket på båten lite smått grön i ansiktet.

Vi var sammanlagt fem personer som hade fått för oss att vithajar ska ses i verkligheten och inte bara på tv. Vi hann bekanta oss emellan hulken som kom från båtens alla sidor. Jag kan dock stoltsera med att jag inte gav fiskarna någon mat som jag själv hade förtärt tidigare, som vissa av mina nya bekanta gjorde. Kaptenen var en väldigt trevlig man som förklarade mer än vi skulle komma ihåg vid ett eventuellt vitahajstest. Han berättade allt som man kan vilja veta om bestarna och lite därtill, så det hela kändes lite mer gediget än om det bara hade varit ytterligare en adrenalintripp.

Vad beträffar mitt samvetskval att man inte ska lära hajen att associera blod som de stänker i vattnet med människor, förklarade han att en haj har en hjärna stor som en ärta ungefär, och minns knappt en minut bakåt utan går enbart på instinkter. Rätt så betryggad av det samtalet var jag återigen studsandes glad. Vad jag inte tänkt på var att vattnet utanför Kapstaden i juni månad är iskallt, så vi fick kämpa oss i ett par våtdräkter innan den sista genomgången skulle göras. Den bestod mestadels av att vi inte skulle sticka ut händer, eller andra kroppsdelar vi var rädda om, utanför buren. Blod kastades i vattnet i bästa hajenfilmen maner innan den, vad vi trodde, långa väntan skulle inträffa.

Vi hann inte mer än ta fram kameror och ladda dom, eller annat som görs med kameror, innan vi såg en enorm skugga närma sig båten, och våran kapten skrek ”shark”! Alla stod vi som förstenade och såg den jättelika skuggan närma sig båten. Våran kapten kastade i en docka som skulle likna en säl (men som jag tyckte mer såg ut som en svart deformerad barbara), för att få hajen att hoppa upp ur vattnet och göra det berömda gapet, vilket hajen givetvis klarade med bravur. Inte så konstigt kanske, när det är det enda trix en haj antagligen gör.

Efter det var det dags att bestämma vem som skulle in i buren först och det är givet att jag skulle vara den första. Ytterligare någon information senare, som jag var för exalterad för att lyssna på, hoppade jag in i buren. Jag vet inte om det var kylan eller att jag var i en bur omgiven av vithajar som kändes värst just i det ögonblicket. Det kan ha varit en blandning också. Jag kämpade med att hålla mig flytande i buren som kastades upp och ner av vågorna, samtidigt som jag ändå ville hålla i mig i något. Det tog en stund men sen kunde jag lugna ner mig och hålla i burkanten med vetskapen om att ingen haj var nära och skulle nafsa på mina fingrar.

Jag hörde vår kapten hojta något om att jag skulle va lugn och avvakta tills han sa till och då dyka ner nån meter i buren för att bättre se hajarna. Jag såg även en till person ploppa ner i vattnet och av hans aniktsuttryck att dömma var han antingen mer chockad av kylan än jag eller ännu räddare för hajarna. Vilket det var låter jag vara osagt men jag har mina aningar. Det tog inte en lång stund innan vi hörde nån ropa det berömda ”shark!” ropet och vi visste att det var dags att skåda besten i ögonen.

Jag tog ett djupt andetag och drog mig ner till botten av buren med gallrets hjälp och hakade fast fötterna under en järnstång som jag hoppades var där för just det ändamålet. Vi var tre personer i buren och kollade spänt på varandra och runt omkring oss när plötsligt… En enorm vithaj simmade rakt emot buren och såg ut som han hade fått jackpot på stora människoätarhjulet. Jag kände en andrenalinkick av att vara bara några decimeter ifrån djuret när det simmade förbi. Det kändes som flera minuter men med tanke på att jag inte ens kan hålla andan så länge gissar jag att det var över på ett par sekunder. Vi hann knappt andas ut innan nästa rop kom och vips så var man nere på burbotten igen. Den här gången var jag dessutom beredd med min engångskamera med undervattensmöjligheter. Jag siktade rakt mot gapet och tryckte till.

För säkerhets skull gjorde jag det igen och kanske gjorde jag det igen också. Upp igen och andas igen inför nästa dyk. Nu hade jag lyckats vänja mig vid att ha en 5-meters ätmaskin bredvid mig och kunde faktiskt titta och studera varelsen utan att nästan skita på mig. Det som slog mig var hur vackra dessa bestar egentligen var och hur graciöst de rörde sig i vattnet. Att ett så stort bestialiskt monster kunde vara så smidigt och snabbt i vattnet hade jag aldrig kunnat tro.

Efter ett par upp- och nedgångar mellan ytan och det tysta kalla mörka där nere med dessa underbara varelser runt mig så kände jag att kroppen höll på att förfrysa. Jag hade kanske inte varit nere mer än 10-15 minuter, men det kändes som jag övervintrat i Sibirien i bara mässingen. Jag dök ner ytterligare en gång och såg att ett ovanligt stort exemplar av dessa vattnets härskare närmade sig, så jag laddade kameran och siktade in mig på honom och väntade och väntade, och sen plötsligt precis när han simmade förbi mig vet jag inte vad som flög i mig.

Kanske var det en impuls, kanske var det en idé om att få en sanslöst bra bild, men jag sträckte ut handen ur buren bara centimetrar från hans käft och tryckte till. Snabbt in med handen igen och först då tror jag hjärnan hann fatta hur dålig idén kunde ha varit. Nu kände jag mig dock nöjd och bad om att få lämna havet ensamt till dessa varelser. Jag fick hjälp ur buren men skakade som en Nokia som fastnat på vibrationssignal.

Jag stod där en stund och bara begrundade hajarna från ytan innan jag insåg hur mycket havet vågade, och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte mata hajarna med min frukost. Resten av tiden på båten var jag fylld med en lycka inombords av att ha fått se det jag sett. Jag kände mig euforisk, och det trots att det tog någon timme att få normal kroppstemperatur. Jag hade nu fått mig en upplevelse som jag aldrig skulle glömma och den känslan satt i hela vägen hem på planet då jag lämnade en kontinent som gett mig en lycka som jag inte vet om jag skulle kunna känna igen. Jag sa adjö till mitt kära Afrika med vetskapen att jag kommer komma tillbaka.