Langa Township

Jag var skeptisk, det ska erkännas. En turistgrupp på besök i en township, är det inte som att gå på zoo? Vita, rika turister i en nytvättad minibuss som tittar ut på misären genom stängda fönster och tar foto på de söta krulltottarna som springer efter bilen och skriker ”Money! Sweets! Picture!”.
 
Fefe, en av de anställda på vandrarhemmet jag bor på, skakar på huvudet och skrattar. ”Så behöver det inte alls vara. Välj ett företag som har lokala guider så är det annorlunda. De känner till livet där på ett sätt som en utomstående guide aldrig kan läsa sig till. Åk, så får du se.”
 

Sagt och gjort. Nästa morgon blir jag upphämtad av guiden Thandis som ska visa oss runt i Langa, Kapstadens äldsta township, där han själv bor. I bilen på väg dit berättar han om bakgrunden till Sydafrikas townships.
 
1950 skapades Group Areas Act, en lag som fastslog att olika etniska grupper skulle bo i separata bostadsområden. Tanken med detta var att utesluta alla som inte var vita från att bo och arbeta i städerna. Tusentals människor blev tvångsförflyttade till townships, undermåliga bostadsområden utanför städerna, och trots att apartheid avskaffades för mer än 10 år sedan bor de flesta fortfarande kvar. Arbetslösheten är rekordhög och våld och kriminalitet är ett stort problem, men det håller sakta men säkert på att förändras. Bostadsområden renoveras, faciliteter förbättras och projekt startas för att engagera alla i utvecklingen.
 
Under apartheid var det förbjudet för svarta att sälja alkohol, vilket folket löste genom att starta illegala pubar, så kallade shebeens, där de bryggde sin egen öl.  Idag är förbudet borta, men pubarna står kvar. Vårt första stopp är just en sådan, i ett skjul inklämt mellan allehanda provisoriska butiker. Utanför sitter män längs väggen och röker pipa och spelar kort. Såhär tidigt på dagen är puben tom förutom en äldre man som sitter på en av bänkarna och leker med sitt barnbarn i knät.
 
Vi promenerar vidare till ett av de många områdena som håller på att renoveras. Det är en märklig känsla att stå mitt på gatan och se sig omkring: tittar man åt vänster ser man nergångna betonghus med trasiga trappor och fönster utan glas – tittar man åt höger ser man samma betonghus som är nymålade i glada färger, har ordentliga fönster och städade, asfalterade uppfarter. Det är två helt olika världar.

Idag bor flera familjer i samma hus, ibland en hel familj i varje rum. Planen är att alla bostadshus i Langa ska renoveras, men de nya husen har nya regler – endast en familj får bo i varje hus, vilket innebär att för varje hus som renoveras så blir många människor hemlösa. I brist på någon annanstans att ta vägen bygger de skjul av korrugerad plåt och träplankor. Fälten runt om Langa är fulla av dessa skjul i så kallade ”inofficiella bosättningsområden”, ett finare ord för slum.
 
Kamale och hennes tre barn bor i utkanten av området. Hennes tre flickor skrattar och sjunger medan de försöker engagera oss i diverse lekar. ”Tvärtemot vad många tror så vill vi inte flytta härifrån. Naturligtvis vill vi ha bättre levnadsförhållanden och en bättre bostad, men Langa är mitt hem. Jag känner alla här. Gemenskapen blir stark när alla är fattiga och får hjälpas åt för att klara sig.” säger Kamale. ”Det byggs nya hus hela tiden, men det går långsamt. De säger åt oss att vara tålmodiga. Det är ingen som vet hur länge vi kommer att få vänta.”
 
Sista stoppet är en hantverksmarknad. En grupp med barn sitter och leker på trottoaren en bit bort, och när de ser oss kommer de genast springande. De fnittrar och knuffas, utmanar sina kompisar att våga be om att bli fotograferade och fråga efter presenter. Jag säger att jag inte har några presenter men erbjuder dem ett äpple. De är precis lika glada för det och turas om att äta på det medan de fortsätter leka. De är otroligt fascinerade av min digitalkamera och det faktum att de kan se sig själva på skärmen bara sekunder efter att vi tagit fotot. Jag tar bild efter bild och de tröttnar aldrig på att skratta åt varandras bilder.
 
Chris, en stor och pratglad försäljare på marknaden berättar om livet i Langa och hur han upplever den ständiga strömmen av turister på besök. ”Det är jättebra att folk kommer hit. Vi vill ju att folk ska se hur vi har det. Det är så mycket som behöver förbättras här och om folk runt om i världen ser hur det är så måste regeringen göra något, de kan inte låtsas som om vi inte finns.” Samtalet kommer in på attityder och bemötande och Chris medger att ibland blir en märklig stämning. ”Barnen tycker det är jätteroligt att träffa turister och har gjort det till en lek att be om saker – kanske har man tur, kanske får man en bit godis. Men det är inte bra att folk ger dem saker, då vill de bara springa efter turistgrupperna som kommer på besök och inte gå till skolan. Om man vill hjälpa till är det bättre att man ger pengar till vårt samhälle så att det gynnar alla. Det finns flera projekt som jobbar med att förbättra villkoren för människorna här. Det är bättre att ge pengar till dem.”
 

I bilen på vägen tillbaka till Kapstaden inser jag att den värsta fördomen jag haft inför mitt besök i Langa – antagandet att människorna här skäms för sig själva och sin situation och känner sig som offer – har blivit helt motbevisad. De vet vem de är och är stolta över sitt ursprung. Här är det inga mindervärdeskomplex så långt ögat kan se. Om det stundtals varit en märklig stämning så har jag snarare stått för den själv – det är jag som har skämts något så oerhört över vad de har tvingats gå igenom och för att jag tillhör den etniska grupp som är ansvarig för det. Det är jag själv som varit illa till mods, inte de.
 
Vi kör förbi en restaurang i utkanten av Khayelitsha, Kapstadens största township. Utanför står en stor grupp ungdomar och pratar, dansar och lyssnar på musik. Mitt i havet av svarta ungdomar syns en handfull vita ansikten. ”Det där är framtiden” säger Thandis och pekar. ”Det är framtiden, att vita och svarta kan umgås tillsammans, att vita vågar komma hit till oss. Det är precis vad jag vill se.”

5 kommentarer på Langa Township

  1. Hanna

    Du träffar precis det jag kännde! Jag tyckte det skulle kännas jätte konstigt att åka in i ett township precis på det sättet du beskriver det. Som att kolla på zoo, men vi åkte precis som du med lokala guider. Och det var verkligen en upplevelse jag inte hade velat missa! Känndes inte alls som att kolla på zoo, visst det var speciellt, men Townshipen är en del av Sydafrika och är man i Sydafrika vill man uppleva hela Sydafrika (:

Svara till